Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



torsdag 30 mars 2017

Romanerna om Patrick Melrose vol. 1

Den första boken om Patrick Melrose gavs ut på svenska i höstas, och fick då strålande recensioner. Den består av tre delar som Edward St Aubyn skrev och gav ut som kortromaner på 1990-talet.

I den första delen möter vi Patrick som femåring. Han växer upp i ett överklasshem i södra Frankrike. Hans far David är läkare och före detta konsertpianist, men lider av reumatism och arbetar inte längre. Modern Eleanor, är amerikanska och den som i själva verket försörjer familjen med ärvda pengar. David är sadistiskt lagd, och kan vara både nedlåtande och grym mot sin omgivning, framför allt mot hustrun och sonen. Eleanor dövar sina känslor med alkohol, och ser åt ett annat håll när sonen blir utsatt. Faderns grymheter mot Patrick kulminerar den dag när han våldtar honom för första gången.

Del två följer Patrick när han vid 22 års ålder reser till New York för att hämta hem sin döde fars aska. Han är då djupt nere i ett avancerat drogmissbruk, där tillvaron bara består i jakten på nästa fix. På något sätt lyckas han ändå hålla skenet uppe och rör sig fortfarande i samma överklasskretsar som föräldrarna gjorde. I del tre har han hunnit bli 30 och kommit ur sitt missbruk. Handlingen kretsar kring en fest hos ett par bekanta till Patrick, och blir som en satir över den brittiska överklassens sociala spel. Under den fina ytan döljs intriger, svek och skvaller.

Den första delen är väldigt stark i sin beskrivning av de övergrepp Patrick utsätts för som barn, med faderns grymhet och moderns passivitet. Andra delen är bitvis jobbig läsning med den detaljerade beskrivningen av drogmissbrukets vardag, men där finns också en svart humor. Ibland blir det rent komiska situationer, som när Patrick bär runt på sin fars aska över halva New York, och sånär glömmer den på ett hotellrum. Tredje delen blir mer som en epilog där han bara figurerar i utkanten av handlingen, men den tillför också en känsla av ett slags avslut. Språket genomsyras av en torr humor med mycket sarkasm, som känns väldigt brittisk. Utan att ha läst den engelska förlagan vågar jag säga att översättningen är ett nytt mästerverk av Erik Andersson.

Härom veckan kom volym 2 av Romanerna om Patrick Melrose på svenska, och även den har fått fina recensioner. Böckerna ska förstås filmatiseras, och rollen som Patrick Melrose kommer att spelas av Benedict Cumberbatch, vilket känns som det enda rimliga valet!

/Åsa

tisdag 28 mars 2017

Elwan av Tinariwen

Blues och rock har sina rötter i den västafrikanska folkmusiken, och speciellt musik från Mali anses ha sått fröerna till det vi idag känner igen som blues. Tuaregbandet Tinariwen, som började sin bana i ett flyktingläger, tvingades spela in det här albumet i USA och Marocko efter att kriget i hemlandet Mali intensifierats. Tinariwens sång utförs av olika bandmedlemmar beroende på vilken stämning och atmosfär man eftersträvar. Gitarrerna har alltid haft en framträdande roll i Tinariwens musik och det är lätt att drunkna och förlora sig i de drömska tonerna, nu dock, i krigets kölvatten, kanske mer melankoliska än någonsin.

/Johan

torsdag 23 mars 2017

Midnattssolens timme av Cecilia Ekbäck


Jippie tjohej, en ny bok av Cecilia Ekbäck! Perfekt tänkte jag, och plockade med mig den på fjällresan. Vilket för övrigt var en perfekt miljö att läsa denna pärla i, då den utspelar sig högt upp i Lappland vid foten av det ständigt ruvande berget Svartåsen. Även Ekbäcks förra bok, I vargavinterns land, utspelar sig vid Svartåsen men då 1717. Jag var väldigt förtjust i den boken och har tänkt på den ofta sedan jag läste den. Jag skrev ett inlägg på bloggen om den, som du hittar här. De här två böckerna är dock helt fristående från varandra, de har platsen som gemensam berättare med det är allt.
Men nu vidare till den nya boken, Midnattssolens timme! Nu är det år 1856 och återigen präglas Svartåsen av mörka händelser. Tre män; en präst, en lagman och en nybyggare har hittats brutalt mördade inne i byns prästgård. På golvet bredvid dem sitter en blodig man med kniv som inte säger ett knyst. Men eftersom han är same så kastas han omedelbart i häktet, oavsett bekännelse eller inte. Ryktet om de grymma morden i Svartåsen får snabbt vingar upp till Stockholm och hamnar på justisteministerns bord. Det är extra besvärligt med omständigheterna i Svartåsen, eftersom kungen vill sälja sina gruvor i området och ett trippelmord kan lätt lägga en viss sordin på stundande affär.
Justitieministerns svärson, mineralogen Magnus Stille blir skickad till platsen för att undersöka händelsen. Eftersom att han av en händelse behöver kartlägga fyndigheterna i berget så har han en anledning att flyga under radarn och samtidigt nysta i det som hänt. Med sig på resan får Magnus något motvilligt sin svägerska Lovisa, som hamnat i onåd hos sin far och blir bryskt ivägskickad för att klara sig på den tuffa resan bäst hon kan.
Men på Svartåsen frodas hemligheterna i skuggan av det hotfulla berget. Inget är som det verkar, och i skuggorna smyger ständigt undflyende gestalter förbi. Den som ser allt är den samiska kvinnan Ester, men hon sitter tyst vid sin lägerplats och bidar sin tid. Ska den allvarliga men samtidigt hetsiga Magnus få de svar han söker? Och hur ska Lovisa passa in i Svartåsen, med sina snåriga tankar och sitt trasiga inre? Mörkret sänker sig över Svartåsen, ännu en gång. Midnattssolens timme drabbar mig lika mycket som Ekbäcks förra bok, jag är så glad i hennes kärva men målande språk. Allt är ackompanjerat av det stora mörka berget vars skugga kastar sin långa hotfulla arv genom tiderna och över människorna som bor där. På samma gång vilar det en skörhet över berättelsen, över det Sverige som en gång var och hur vi även då inte kunde hejda oss från att stöta bort de vi såg som annorlunda. Det är en fängslande bok, ständigt i samspel med den hårda natur som vi människor bosatt oss i. 
/ Malin

tisdag 21 mars 2017

Det du inte minns av Harriet Lane

Genren psykologisk thriller eller grip-lit som den också har kallats, fortsätter att skörda framgången i Gone Girls (numera ganska utsuddade) spår. I lördagens Guardian Review of Books läser jag att de brittiska förläggarna nu är rejält trötta på genren, men så länge det finns läsare behåller den förstås plats på marknaden.

Harriet Lane har varit journalist på just The Guardian, och har nu kommit ut med sin andra roman, som väl passar in i den nyss nämnda genren. Emma och Nina bor nära varandra i London men lever helt olika liv. Emma är mitt uppe i småbarnsåren, med en nyfödd och en tvååring. Hon känner sig fångad av familjelivets krav och saknar sitt gamla liv inom mediebranschen. Nina är konstnär och lever ett fritt och ekonomiskt oberoende liv tillsammans med sin man och tonårsdotter. En rad till synes slumpvisa händelser gör att de båda kvinnorna träffas och börjar umgås. Emma blir smickrad av uppmärksamheten från den sofistikerade Nina, och besöken i hennes flotta hem blir en flykt undan vardagskaoset. Det Emma inte minns är att de har träffats förut. Men det gör Nina. Sakta bygger hon upp en vänskap och ett förtroende hos Emma som enbart syftar till att hämnas en händelse i det förflutna...

Spänningen byggs upp skickligt, likaså den obehagliga stämningen, och vi får små ledtrådar till vad som skapat Ninas hämndlust. Kvinnorna turas om att berätta historien, så att man får se samma händelser ur bådas perspektiv. Dock känns slutet lite plötsligt och avhugget, vilket känns tråkigt när författaren lyckats så väl med att förbereda läsaren på en riktigt dramatisk avslutning.

/Åsa

fredag 17 mars 2017

Torgny Lindgren 1938-2017

 

Författaren Torgny Lindgren avled igår efter en tids sjukdom, 78 år gammal. 

Han debuterade 1965 med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument. Det stora genombrottet kom 1982 med Ormens väg på hälleberget som också filmatiserades av Bo Widerberg. Torgny Lindgren har tilldelats många pris och utmärkelser genom åren, bl.a. Augustpriset och Sveriges radios romanpris. 1991 valdes han i Svenska Akademien, på stol nr. 9. 

Hans sista roman blev Klingsor från 2014, som också har gått som radioföljetong i P1 uppläst av författaren själv.

Torgny Lindgrens böcker finns att låna på biblioteken i Karlskrona, många av dem även som e-böcker, här är ett axplock:

Brännvinsfursten (1979)
Merabs skönhet (1983)
Pölsan (2002)
Norrlands akvavit (2007)
Torgny om Lindgren : i samtal med Kaj Scheuler (2013)

/Åsa

tisdag 14 mars 2017

Komedi i moll av Hans Keilson


Det här är en tunn liten bok, och kanske är det därför jag inte har så mycket att skriva om Komedi i moll förutom det slitna uttrycket att den är bra.
Boken igenom så befinner vi oss i en lägenhet i Holland, där livet som står och dallrar. Wim och Marie är ett rätt så vanligt par, för att använda en annan sliten fras. De försöker få sin vardag att gå ihop, trots den tyska ockupationen.
Men de har en hemlighet. I ett av rummen i lägenheten bor Nico, en judisk man som gömmer sig för nazisterna. Än så länge flyger trion under radarn, men rädslan för upptäckt blir värre och värre. Och det blir svårare att leva tillsammans under samma tak, de tre tär på varandra.
Men sen blir Nico sjuk i lunginflammation, och dör plötsligt. Och hur gör man med en död man som inte finns? En man som inte får synas blir ett svårt lik att göra av sig med. Det blir en allvarlig bok med en absurd rolighet i sig. Komedi i moll mår vara en tunn bok, men den rymmer en värld av känslor.
Hans Keilson är för mig en ny bekantskap, en judisk författare, poet och psykoanalytiker född i Tyskland 1909. Han och hans blivande hustru flydde 1936 till Nederländerna där Keilson var med i motståndsrörelsen. Efter kriget arbetade han som psykiater och tog sig då an traumatiserade barn som hade förlorat sina föräldrar. Komedi i moll är baserad på författarens egna upplevelser under kriget, då han tvingades hålla sig gömd hos ett nederländskt par. Hans Keilson dog 2011, hela 101 år gammal.
Ett allmänt tips är att hålla ögonen öppna på just Nilssons Förlag som ger ut den här boken i sin klassikerserie, ett litet mindre förlag som ger ut en himla massa bra böcker. 

 / Malin

torsdag 9 mars 2017

Nötskal av Ian McEwan

Den brittiske författaren Ian McEwan har skrivit många romaner tidigare, alla mycket läsvärda. De flesta av hans romaner har det gemensamt att de berättas i ett långsamt, lite eftertänksamt tempo. De utforskar ofta processer inom och mellan människor.

Hans nya bok, "Nötskal" är en helt annan slags berättelse. Till det yttre är det en thriller. Trudy och hennes make John har separerat på hennes initiativ. Hon har bett honom flytta ut från deras gemensamma hem, för att hon ska få tid och utrymme att tänka över deras relation och barnet de väntar tillsammans - säger hon. I själva verket har Trudy ett hemligt förhållande med Johns bror Claude. John och Claude är totalt olika varandra. John är förläggare och poet, en känslomänniska som gärna högläser dikter för sin omgivning. Claude är fastighetsmäklare och mest intresserade av pengar och jordiska ägodelar.

Trudy och Claude vill gärna komma över huset som John äger. Visserligen är det ganska förfallet, men tack vare storleken och läget mitt i centrala London är det värt mycket pengar. Problemet är ju bara att de måste få John ur vägen på något sätt...

Så långt är det en ganska vanlig thriller. Men nu kommer det ovanliga, och det är berättarperspektivet. Den som berättar är ett vittne som alltid är närvarande och hör allt som sägs, men som inte kan agera. Det är nämligen det ofödda barnet i Trudys mage som berättar historien för oss.

Det ofödda barnet är här inte på något vis ett tomt kärl eller en blank boksida som väntar på att fyllas med innehåll. Han är redan fullärd och besitter stor kunskap om världen och en imponerande detaljkunskap inom så skilda områden som internationell politik och vinodling. Det är med stor ironi och mycket sarkasm han iakttar och kommenterar sin mors och Claudes förehavanden. Sin mor har han ett mycket kluvet förhållande till. Han ogillar starkt det lidande hon orsakar hans far, och hennes foglighet mot Claude (som han inte direkt har så höga tankar om), men samtidigt är det ju hon som håller honom vid liv - rent bokstavligen genom navelsträngen! Han oroas också av tanken på att bli faderslös innan han ens är född.

Många recensenter har kommenterat anspelningarna på Hamlet, som är många, bland annat personnamnen, men också själva intrigen med sonen som vill hämnas sin far, och den svekfulla modern som lierar sig med farbrodern. Skillnaden här är att medan Hamlet sätter sina planer i verket direkt, så konstaterar vår ofödde berättare torrt att han först måste bli född, och uppskattar sedan att det kommer att ta ca 18 år innan han har tillägnat sig den intellektuella och fysiska styrkan för att genomföra sin hämnd på Claude.

Om man ska få ut något av den här boken måste man ganska snabbt acceptera att den berättas av ett inte fullgånget - men ändå världsvant foster. Då blir berättelsen både rolig och spännande, och ibland lite sorglig...

/Åsa

tisdag 7 mars 2017

Slade house av David Mitchell


Idag tycker jag att vi återigen beger oss till de mörkare av gränder och ett av de mest spöklika husen jag har stött på i böckernas värld. Slade House av David Mitchell fångade bara med sitt fantastiska omslag mig, redan innan jag läst på baksidan.
Jag har inte läst varken Bone Clocks eller Cloud Atlas av Mitchell, även om de står i hyllorna hemma. Och vad jag förstår så återfinns vissa personer ur de böckerna även i Slade House. Men det gjorde inget för läsningens skull, för den här var magiskt bra och så krypande obehaglig ändå! Jag blev snarare inspirerad att läsa de andra böckerna. Ibland kan man märka att man missat en del om man inte har koll på en författares värld, men så var det inte här.
Var nionde år, runt Halloween så kallas en gäst till Slade House. Genom en liten port i muren kliver de in i en magisk trädgård, som omger dem med en drömsk grönska fast det är slutet på oktober. När dörren slår igen bakom dem så vill de ändå aldrig gå därifrån. Tills de upptäcker att de inte kan.
Vissa år går någon in i huset utan att bli saknad, och året går vidare i sin gilla gång. Men ibland så försöker anhöriga hitta det mystiska Slade House, och går nerför den mörka Slade Alley med adresslappen i hand för att leta efter en försvunnen själ. Men då är det som att huset att inte ens finns, det är helt omöjligt att hitta. Om det nu inte närmar sig Halloween och det blir en ändring i luften, för då kanske det plötsligt öppnas en liten dörr i en av murarna på Slade Alley, och där innanför anas en skimrande grön trädgård. Och man kan som inte låta bli att gå dit, det är något som drar och pockar.
Sen vill jag inte berätta mer om vad som händer, för det här en bok som man vill veta så lite om som möjligt, för att fångas i dess magiska värld.
Det är en labyrintliknande version av en haunted house historia, för i slutet på trädgården ligger det skimrande Slade House med syskonen Grayer som dina ciceroner. Det är otäckt, oändligt sorgset och väldigt väldigt smart. För varje kapitel är det nionde året, och vi får följa en ny gäst. En omskakande bok som ger myrkrypningar i min själ. Bokstavligen. Läs den!
/ Malin

torsdag 2 mars 2017

Sommaren före kriget av Helen Simonson

Helen Simonsons nya bok, med all dess värme och humor, har en charm som är svår att motstå. Simonsons slagfärdighet har gjort att hon jämförts med Jane Austen, en hyllning man kan förstå när man läser den här fina romanen. Boken, som blandar allvar med lättsamhet utan att dess komiska partier tar udden av dess skarpa insikter, utspelas främst under sommaren innan England blir en stridande part i första världskriget, i en liten stad som sakta börjar bli varse om att kriget kommer att förändra allt för dem.

Huvudpersonen är Beatrice Nash, en ung kvinna med författardrömmar som anländer till den lilla kuststaden Rye för att arbeta som latinlärare. Hennes far har nyligen dött och hon har beslutat sig för att fortsätta vara oberoende och inte gifta sig. Hon omges av en rollbesättning av färgstarka karaktärer. Bland de centrala gestalterna finns Mrs Agatha Kent, en härligt slagkraftig kvinna som tagit Beatrice under sin vinge. Agathas systersöner, Hugh Grange, en aspirerande kirurg, och hans lynniga kusin, poeten Daniel Bookham, har också viktiga roller. Här finns också författaren Mr Tillingham, som Nash beundrar men hamnar i bitter konflikt med.

Beatrice intervjuas av skolstyrelsen som med undantag av Agatha består av män som hellre vill anställa en man. Men Hugh och Daniel ordnar så att den rivaliserande manlige kandidaten blir berusad inför sin intervju, vilket gör att tjänsten går till Beatrice, deras mosters skyddsling. Då kriget orsakar en flyktingström visar den lilla staden rörande empati och tar emot flyktingarna med stor generositet. Beatrice agerar som beskyddare till flyktingen Celeste. Hon blir även mentor till eleven Snout som är av romskt ursprung och som visar sig vara exceptionellt skärpt. Och mellan henne och Hugh uppstår ett samförstånd och en kemi som gör att de måste ompröva sina planer. En upplyftande, berikande roman, som med elegant språk beskriver karaktärer man verkligen bryr sig om och vill att det ska gå väl för.

/Johan