Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



måndag 30 januari 2017

Svarta idéer av Franquin

Det eminenta förlaget Cobolt inriktar sig främst på storsäljande fransk-belgiska serieböcker som de översätter och ger ut i unikt fina utgåvor med tydlig kärlek till seriekonsten. Många av dessa verk är ovärderliga klassiker i seriehistorien och att dessa berättelser nu presenteras för svensk publik är väldigt välkommet. Nu har turen kommit till en betydelsefull bok av André Franquin, en av Belgiens mest älskade serieskapare, som skapat oförglömliga karaktärer både för barn, som exempelvis Marsupilami, och för vuxna, som Gaston. Jag växte upp med en stor kärlek till fransk-belgiska serier och upptäckte Franquin genom seriealbumen om Spirou och Gaston, och jag har alltid varit full av beundran inför hans charmiga sätt att teckna, hans fantasirika berättande och hans oefterhärmliga humor, som ofta fick mig att skratta högt.

Tillsammans med Moebius, Francois Bourgeon och Christin och Mézières, vars verk har eller kommer snart att publiceras av Cobolt, är Franquin en av de största franskspråkiga serieskaparna. Franquin var en av de främsta inom Marcinelle-skolan, som i motsats till ligne claire-stilens livlösa, schematiska tydlighet lade tonvikten på livlig expressiv rörelse. Det finns en säregen explosivitet i Franquins bilder och i hans berättande kan man ana en stark vilja att vilja skaka om läsaren.

I den här boken kommer Franquins mer satiriska sida fram. Fröet till Svarta idéer såddes i slutet av 1970-talet då Franquin ville få utlopp för lite mer vuxna idéer än vad hans unga, enormt stora, publik var van vid. Från 1977 till 1983 skapade Franquin nästintill ohämmat 65 ocensurerade samhällskritiska episoder som finns samlade i denna volym. Franquin tar sig an bland annat militarism, dehumanisering, miljöförstöring, teknikdyrkan och alienation, allt tecknat med karikatyrisk stil som balanserar det spontant kaotiska med det omsorgsfullt uttrycksfulla. Titeln på boken syftar inte bara på dessa seriers svarta humor, mer vågad än tidigare, utan anspelar även på den mörka delen av människans natur som Franquin blottlägger och på att dessa serier helt och hållet är tecknade med svart tuschpenna. Det är en träffande, om än ofta sorglig, bild av den moderna människan man får av denna bok, sprängfylld av idéer som både manar till eftertanke och lockar fram förlösande skratt!

/Johan

fredag 27 januari 2017

De polyglotta älskarna av Lina Wolff


Romanen ”De polyglotta älskarna” vann nyligen årets Augustpris och är uppdelad i tre delar som skickligt vävs ihop mot slutet.

Vi följer Ellinor som har sitt ursprung i den skånska landsbygden som hon minns tillbaka på med ett nostalgiskt skimmer. Hennes tonårstid präglades av att delta i slagsmål och att vara med sin pojkvän Johnny. Som vuxen har hennes liv sedan kantats av olyckliga relationer. Därför tar hon beslutet att söka efter kärlek på Internet. Hon lägger ut en annons med texten ”Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man” och får svar från Calisto, en bastant litteraturkritiker från Stockholm. De sammanstrålar på en krog för att sedan spendera en något våldsam och märklig natt tillsammans.

Under den natten framkommer det att Calisto har ett värdefullt manuskript,  skrivet av författare Max Lamas, på sitt skrivbord. Max Lamas har lämnat det i förtroende till Calisto som har vårdat det ömt fram till den natten då Ellinor beslutar sig för att elda upp det.

I den andra delen av romanen följer vi den något avdankade författaren Max Lamas, på jakt efter den perfekta kvinnan och den perfekta romanen. Max Lamas håller på att skriva ett utkast till ”De polyglotta älskarna” och söker sig till oväntade platser där han sammanstrålar med besynnerliga män och kvinnor. För att undfly den gråa vardagen, sitt äktenskap samt för att söka inspiration till sitt författarskap beger han sig till Italien för att studera adelsfamiljen Orsi som består av tre generationers kvinnor.

I den tredje och avslutande delen följer vi en av de tre kvinnorna ur familjen Orsi, nämligen dotterdottern Lucrezia som plockar upp spillrorna av ett tidigare välbärgat liv. Det visar sig att Max Lamas vistelse i Italien har påverkat familjen märkbart och orsakat dem oerhörd smärta.

En mycket intressant och bitvis komplex roman med underliga karaktärer vars öden korsar varandra, allt tack vare ett manuskript.

/Sara

onsdag 25 januari 2017

Flawed av Cecelia Ahern

Flawed är en dystopisk roman i stil med Hungerspelen och Divergent, men den står stadigt på egna ben tack vare en originell idé, särpräglade karaktärer och en ovanligt fängslande konflikt som driver handlingen framåt i ett rasande tempo. Boken handlar om strävan efter ouppnåelig perfektion och låter oss se att vi alla har brister, att ingen är fri från synd. Dess tema är medlidande och hur viktigt det är att förlåta, både andra och sig själv. Huvudpersonens heroism består just av hennes förmåga att sätta sig in i andras position och känna med dem trots deras brister.

Huvudpersonen är sjuttonåriga Celestine, som i början av boken verkar ha allt. Välbärgade föräldrar, popularitet, en pojkvän som kommer från en inflytelserik familj. Men framför allt har hon en knivskarp intelligens och en förkärlek för logik och drömmer om att få arbeta med matematik i framtiden. Men hon lever i ett ologiskt samhälle. Efter en ekonomisk kris har ett system införts där individer som begår särskilda handlingar blir brännmärkta och tvingas leva utanför samhället. Dessa individer kallas Flawed. Man anser att det var sådana bristande människor som ledde till landets förfall. Celestine blir arresterad då hon på en buss hjälper en Flawed, omgiven av människor som, av rädsla för att bli angivna, är passiva. Hon blir ombedd av sin pojkväns pappa, högt uppsatt i hierarkin, att ljuga under rättegången. Hon följer dock sitt hjärta och blir en Flawed, utstött och hatad. Men det finns en ung man som befann sig i cellen bredvid hennes som gav henne styrka. Men hur ska hon kunna hitta honom, och varför blev han brännmärkt? Frågorna hopar sig och Celestine måste bli starkare för hon blir alltmer ensam för varje dag som går.

Det här är en bok riktad främst till unga vuxna, men alla kan relatera till vikten av att stå upp för det som är rätt trots ens rädsla för ensamhet och utsatthet. Varmt rekommenderad till alla vuxna, unga som gamla!

/Johan

måndag 23 januari 2017

"Glöm mig" av Alex Schulman

Alex Schulman har skrivit den vackraste berättelsen om en mamma som jag har läst.

De bestående intrycken är de av ett barns och nu en vuxen mans längtan efter den mamma han kände från sin allra tidigaste barndom. En mamma som var uppmärksam på barnets behov, som höll honom intill sig och strök honom genom håret för att lugna honom när han blivit rädd.

Alex och hans två bröders mamma, Lisette, var en framstående yrkeskvinna samt gift med en mycket känd och långt äldre man tv-producenten Allan Schulman.

I boken skildras på ett mycket intensivt men också lättfattligt sätt hur alkoholen tar över mammans liv och efterhand gör henne närmast likgiltig för sin egen familj. Många gånger blir hon också mycket elak mot sina barn och sin man.

Det som också smyger sig på är det medberoende som alla i familjen lever med. Det är en mycket sorglig berättelse från verkligheten samtidigt skildrad med så mycket värme att det hela tiden lyser igenom ett slags hopp i boken. 

Lisette Schulman gick bort 2015.

/Lotta

fredag 20 januari 2017

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter

Att sorgen skildras i form av en fågel känns så underligt välbekant. Trots det kan jag bara komma på en annan bok jag läst på temat, Helen Macdonalds H som i hök, där hon tämjer en duvhök, samtidigt som hon bearbetar sorgen efter sin far, läs här vad jag skrev om boken.

I Max Porters bok sörjer en pappa och hans två små söner sin hustru och mamma. Då flyttar Kråka in med buller och bång. Kråkas uppdrag är att lotsa familjen genom sorgen, och hans terapimetoder är minst sagt okonventionella. Han ömsom resonerar och ömsom brottas både fysiskt och mentalt med familjen och deras sorg. Till skillnad mot alla andra som kommer och går i deras hem så är Kråka obarmhärtigt och befriande ärlig. Han tassar inte runt ämnet döden, och han talar inte om att "gå vidare".

Kråka är inte bara terapeut - han är en kråka också. Som sådan är han smutsig, äter kadaver, och kraxar och pladdrar oavbrutet. Och det märks på språket när det är han som berättar. Kråkas monologer är uppvisningar i språklig akrobatik, han rimmar och hittar på egna ord som hoppar mellan raderna utan någon som helst respekt för grammatiska regler.

Pappan skriver på sin bok om Ted Hughes och hans diktverk "Kråka", och vi anar såklart att varelsen Kråka på något sätt frambesvärjts ur detta arbete. Parallellt med sorgearbetet får vi ta del av pappans och sönernas minnen av den döda kvinnan och deras liv tillsammans. Vi får också redan tidigt i boken en hoppfull föraning om ett liv efter sorgen, där den älskade mamman och hustrun har en given plats, och där Kråka för längesedan givit sig av efter att ha fullgjort sitt uppdrag. Sönerna växer upp och blir själva pappor och hanterar varsamt minnet av sin mamma...

"Vi var noga med att låta henne åldras, aldrig hålla henne fången. Noga med att kalla henne farmor när pappa blev farfar."

En annorlunda skildring av sorgen, både humoristisk och bitvis hjärtslitande.

/Åsa

onsdag 18 januari 2017

Andras vänner och Tre önskningar av Liane Moriarty

Den australiensiska författaren Liane Moriarty är oerhört skicklig på att bygga upp spänning och förväntan. Ofta får man i hennes böcker tidigt veta att en omvälvande kris kommer att ske och man får sedan ta del av förebådande händelser som successivt leder fram till dramats centrum. Men vad den mystiska krisen består av hålls länge hemligt. Det säregna nöjet med att läsa en bok av Moriarty är att själv bygga upp teorier om vad det är som kommer att hända som förändrar allting.

I Andras vänner sker något traumatiskt på en barbecue som förändrar livet för alla inblandade och vi får följa dem när de försöker återhämta sig efter det som hänt, utan att de vill tänka på eller prata om det som hänt, vilket gör att vi inte får veta vad det var förrän långt in i boken. Andras vänner har vänskap som ett av sina viktigaste teman. Vi kastas in i handlingen efter barbecuen, i ett skede då tidigare vänner inte längre vill ha med varandra att göra och det är tydligt att de som var inblandade i händelsen aldrig mer kommer att bli desamma. Så gott som varje kapitel avslutas med en cliffhanger och vi får i återblickar till barbecuen långsamt en tydligare bild av vad som hände, innan hemligheten till slut avslöjas. Men även efter vi får veta vad som hände den där ödesdigra dagen följer tvära vändningar då förträngda minnen väcks till liv och undangömda sanningar uppdagas, och vi blir tvungna att ompröva det vi trodde oss veta om alltihop.

Tre önskningar, den bästa av de böcker jag läst av Moriarty hittills, har familjeband som sitt centrala tema, och särskild uppmärksamhet ägnas åt syskons förhållande, med vänskap systrar emellan skildrat med rörande känslighet. Det är också en upplyftande bok, med inslag av feel good, vilket för mig var väldigt välkommet! Medan platsen för det länge oavslöjade mysteriet i Andras vänner är en trädgård med en barbecue, är det i den här boken en restaurang och en födelsedagsfest som är scenen för det yttersta dramat. Men trots att boken öppnar med eggande antydningar om detta drama är det först i slutet av boken som vi når intrigens klimax. Vi får följa trillingarna Lin, Cat och Gemma, 33 år gamla, systrar med personligheter så rikt porträtterade att vi ser dem så tydligt framför oss som om vi känt dem på riktigt. Cat längtar efter att bli mamma men får veta att hennes man varit otrogen mot henne. Efter hon får missfall lämnar mannen henne för en yngre kvinna och hon faller ihop och blir som en spillra av sitt forna jag.  Medan hennes förhållanderädda och ansvarsflyende syster blir gravid och den mest ordningsamma systern å sin sida försöker hålla ihop familjen finner Cat det svårt att resa sig igen. Vi bjuds dessutom på passager då olika åskådare som på olika sätt observerat systrarna på håll berättar om hur systrarna förgyllt deras liv.

Moriarty har ypperlig talang vad gäller att skapa berättelser som är fulla av oväntade vändningar och överraskande avslöjanden. Många författare, däribland Stephen King, Jojo Moyes och Sophie Hannah, har uttryckt sin uppskattning för Moriartys unika förmåga att trollbinda sina läsare. Slutligen kan jag nämna att en av Moriartys böcker i februari kommer visas som TV-serie, så jag vill tipsa om att ni ska hålla utkik efter serien Big Little Lies på HBO med Reese Witherspoon och Nicole Kidman i huvudrollerna.

/Johan

måndag 16 januari 2017

Uppgång och fall av Liv Strömquist

Ett nytt seriealbum av Liv Strömquist är alltid en tilldragelse att fira i minst 5 dagar, i alla fall om du frågar mig. Och det senaste albumet gör mig inte besviken heller!
I Uppgång och fall tar sig Strömquist an kapitalism, klass och fördelningen av pengar samt Chris O’Neill. Hon gör det helt skoningslöst, jag skrattar så jag gråter och sätter sedan skrattet i halsen och blir förbannad på världens tillstånd. Det är politisk satir när den är som bäst.
I första kapitlet, som heter Carpe Diem driver Strömquist tesen att kanske snarare österländsk visdom ska lära sig av västvärldens sätt att leva i nuet. Vi struntar liksom i klimatkrisen, ekonomiska skillnader och att världen brinner. Vi deppar inte ihop över detta, utan karpar iväg dagen så mycket vi kan. Istället delar vi ”inspirerande” citat på sociala medier med solnedgångar och softat ljus. Strömquist menar även att våra företagsledare är de som är absolut bäst på att leva i nuet, de tar beslut som om det inte fanns någon morgondag och kastar allt vad konsekvensanalys heter ut genom valfritt fönster på sina flådiga kontor. 
Nu kan man ju tro att både författaren och vi som läsare hamnar i en slå oss på bröstet situation, att så där gör inte vi minsann. Men det är här en stor del av Liv Strömquists styrka ligger, hon är lika skoningslös mot sig själv i sin kritik. Hon slår ner på ”tyckande” kulturarbetare bakom sina skärmar och den politiska vänstern. Flera gånger blev jag röd om öronen och tänkte, att så där har jag med sagt. Mycket nyttigt! Analysen av dagens svenska vänster, är helt klockrent, plågsamt roligt.
Så om ni vill läsa ett fruktansvärt bra seriealbum där man lär sig en hel del och hinner förfäras än mer, så behöver ni inte leta mer. Läs Uppgång och fall av Liv Strömquist en eftermiddag, så är den dagen räddad. Alltså för er, inte för världen i stort ska jag tillägga, apropå att leva i nuet. 

 / Malin

fredag 13 januari 2017

Yxmannen av Ray Celestin


Hur kan man inte vilja läsa en bok som ser så frestande ut som denna? Den svenska formgivingen har verkligen fångat den här bokens själ. Utan att jag visste vad den handlade om så ville jag läsa den på en gång. Men som en trippelbonus så var den här boken en riktig läsupplevelse! Yxmannen baseras på verkliga händelser, under 1918-19 härjade en seriemördare på gatorna i New Orleans, en mördare som gäckade polisen och som satte stadens invånare i skräck. I den händelsen tar den här historien sitt avstamp.
I det myllrande New Orleans 1919, mellan två världskrig, kämpar polisen Michael Talbot med sig själv, sitt rykte, maffian och en mördare som ständigt glider honom ut händerna. Talbot bär även på en hemlighet, som skulle kunna ödelägga honom i fall den kom ut. Mördaren som slår ihjäl sina offer med en yxa är som ett osynligt spöke, en demon som rör sig i skuggorna. När offren hittas är han redan långt därifrån.
På andra sidan staden jobbar 19-åriga Ida Lewis på Pinkertons detektivbyrå och råkar snubbla över ledtrådar som kan avslöja Yxmannen. Ida kan bara inte låta blir att lägga sig i, och blir snart mer och mer insyltad i mörka hemligheter i sin iver att på egen hand lösa mysteriet utan hjälp av sin sliskige chef.
Och samtidigt kommer Talbots förra chef ut från det beryktade fängelset Angola, där han suttit sedan Talbot avslöjade vidderna av hans korruption. Luca D`Andrea är en man som även han bär på hemligheter och djupa ärr. Snart får också han i uppdrag att hitta Yxmannen, och startar sin egen utredning, långt ifrån polisens kvarter.
Staden kokar, och våra huvudpersoner med den, allt till ljudet av Armstrongs jazz. Över boken ligger doften av absint, opium, the bayou, voodoo, liv och död, segregation och hopp.
Yxmannen är en rafflande bra bok, det enda jag kan sakna är en lista över alla namn, jag blir lite virrig ibland. Men med det sagt, så är den andra halvan av den här boken helt klart en av de mest spännande som jag läst. Den har som allt en hårdkokt thriller ska ha, fast med ett bultande hjärta som berör.
Läs Yxmannen av Ray Celestin så snart ni kan, den tar er på en resa i de magiska kvarteren i New Orleans som ni sent kommer att glömma. 
 /Malin

måndag 9 januari 2017

De oroliga av Linn Ullmann

Linn Ullmann skriver om en ganska ovanlig barndom och uppväxt med föräldrarna Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Hon har bara ett foto av dem tillsammans, föräldrarna flyttade isär när hon var mycket liten. Hon bodde med mamma Liv i Oslo och New York. Mamman var ofta ute och reste, och Linn togs om hand av sin mormor och av olika barnflickor. Somrarna tillbringade hon på Fårö, tillsammans med fadern och hustrun Ingrid i det stora huset på Hammars. Här fanns regler och rutiner och fadern fick inte störas när han arbetade.

Ett par år innan Bergman dog påbörjade han och dottern Linn en rad samtal som var tänkta att bli en bok. Han var då märkt av sjukdom och åldrande och boken blev aldrig av. Men inspelningar av samtalen finns kvar och i boken är de inskjutna i texten i form av dialoger. Porträttet av fadern är fint och ärligt - både personligt och allmängiltigt. I åldrandet är alla lika, och att ha en förälder som är gammal och sjuk är inte annorlunda om det är en världsberömd regissör. I boken kommenterar Bergman själv sitt åldrande:

Jag tycker att åldrandet är ett hårt, tungt, oglamoröst arbete med väldigt långa dagspass.

I berättelsen får vi förstås också veta mycket om hur livet var på Fårö, med alla halvsyskonen, de före detta fruarna, alla skådespelare och andra kändisar som kom och gick i huset på Hammars. Några ledtrådar till Bergmans många äktenskap får vi också, han ger själv följande råd:

För att en kärleksrelation ska fungera, sa han en gång, måste man vara säker på att man kan turas om att vara vuxen och barn. Man kan inte vara barn hela tiden, även om det är det man vill.

Linn Ullmann beskriver sina föräldrar med stor kärlek och respekt. Men de var båda oroliga och sökande. Kanske var det därför de aldrig blev en familj. Boken är välskriven, snabbläst och svår att lägga ifrån sig, men väcker också många känslor.

/Åsa

onsdag 4 januari 2017

The Portable Veblen av Elizabeth McKenzie

Detta är en briljant bok fylld av rapp, kvicktänkt dialog. De smarta replikerna haglar tätt och levereras av minnesvärda karaktärer som det är väldigt lätt att fästa sig vid. Huvudpersonen är en färgstark, frisinnad och oberoende ung kvinna vid namn Veblen Amundsen-Hovda, en översättare med ett problematiskt förhållande till sin narcissistiska, hypokondriska mamma. Veblens pojkvän, Paul, en neurolog vars hippie-föräldrar försöker lindra sitt dåliga samvete över misstag de gjort i sin ungdom, friar till henne. Knappt har hon tackat ja förrän Paul gillrar en fälla för en ekorre som håller till på Veblens vind. Att Paul är så känslolös och inte kan tolerera en ekorre i sin närhet blir ett orosmoment som Veblen fastnar vid, en fixering som gör att hon börjar ifrågasätta ifall giftermål med Paul är en bra idé.

Vi får följa både Veblen och Paul under tidsperioeden som leder fram till bröllopet. Boken har många komiska partier där man skrattar rakt ut men har även delar då man sätter skrattet i halsen, då det också bitvis är en dräpande satir över nutida Amerika, Big Pharma, kommersialism, materialism och profiterande av krig. Det finns också melankoliska stycken, då man får se efterverkningarna av Vietnamkriget och generationen som växte upp i tiden efteråt, somliga fostrade av krigsveteraner och hippies som protesterade mot kriget. Veblen försöker läka såren inom sin sargade familj för att föra dem samman inför bröllopet, och under tiden filosoferar hon över vad vi förlorat i vår förlust till närhet till naturen. På sitt håll försöker Paul nå framgång och erkännande som neurolog och håller på att utveckla en produkt som han hoppas kan rädda amerikanska soldater från att få allvarliga hjärnskador. Det här är en bok jag är oerhört glad över att jag upptäckte och det var för mig 2016 års bästa läsupplevelse.

/Johan

måndag 2 januari 2017

1947 av Elisabeth Åsbrink

Boken är upplagd som en kalender över året 1947, där händelserna gås igenom månad för månad. Författaren visar på hur många av dagens politiska konflikter har sin grund i den här tiden.

Det brittiska samväldet föll sönder vid den här tiden. Av den forna kolonin Indien blev det två självständiga stater, det hinduistiska Indien och det muslimska Pakistan. Nästan omedelbart började oroligheterna. Palestina hade också varit under brittiskt styre. Nu bestämde en FN-kommitté efter mycket vånda att området skulle delas mellan judar och muslimer. Den konflikt som uppstod kring området pågår än idag. Åsbrink skriver också om de svenska fascistiska rörelserna som fick ny kraft efter kriget, och har sina förgreningar ända in i vår tid.

Åsbrink har också vävt in några kända personer inom kultur- och musikvärlden. Vi får bland annat följa författaren George Orwell, som under det här året bosätter sig på den karga skotska ön Jura, där han lever ett mycket spartanskt liv och arbetar på boken "1984". Vi får också följa Simone de Beauvoir, som under den här tiden hade en passionerade kärlekshistoria med den amerikanske författaren Nelson Algren.

Bland alla de stora världshändelserna som Elisabeth Åsbrink skildrar, finns också en okänd mer personlig historia. Det är berättelsen om den lille judiske pojken Joszef från Budapest i Ungern. Efter kriget hamnade han i ett läger för föräldralösa barn i södra Tyskland. Till slut kom hans mor och hämtade honom och de återvände till Budapest. Många år senare kom han till Sverige och han är far till Elisabeth Åsbrink.

Upplägget kan låta spretigt, men jag har nog aldrig läst en bok som så tydligt klargör sammanhang och perspektiv i historien. Författaren ser hela tiden på historien med nutida ögon. Hon kommenterar och relaterar det som hände då, till det som händer oss nu. För mig var 1947 ett ganska anonymt år, inklämt mellan de dramatiska krigsåren och det kalla krigets år som skulle komma. Boken lärde mig mycket och satte igång tankar om hur allt hänger ihop, och jag ville vet mer om de personer och händelser som beskrivs i boken.

/Åsa