Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



fredag 30 december 2016

Framtiden av Jesper Rönndahl


Ni kanske känner igen honom från att ha briljerat i tävlingsprogrammet ”På Spåret”. Han har även hörts i radio, bland annat i det prisade radioprogrammet ”Institutet”. Men nu är det dags för komikern och vetenskapsnörden Jesper Rönndahl att ge ut sin första bok och ämnet är ”Framtiden” - ett ämne som ligger honom varmt om hjärtat och som han nyligen haft en humorföreställning om. Han menar själv att boken är till för ”dig som är ung och intresserad av vad du har att förvänta dig, och för dig som är äldre och vill veta vad du kommer att gå miste om.”

Rönndahl siar om hur framtiden kommer att se ut mellan ca 2020 fram till 2200 med avstamp i nutida forskning. Och givetvis ska jag ge er några exempel ur boken. Bland annat tror Rönndahl att språket förändras till att bli mer grovt och ocensurerat. Han tar upp exemplet ”din lille rackare” som man idag, lite retsamt och kärleksfullt, kallar varandra men som under medeltiden innebar att vara assistent åt självaste bödeln...

Namn kommer även att förändras. Idag döper vi barn till Sten och Björn vilket kommer att vidareutvecklas till att barn på 2020-talet och 2030-talet namnges till exempelvis Flundra, Karp, Gnejs och Pimpsten. Och även matindustrin kommer såklart att påverkas av framtiden. Rönndahl siar om den stora sprayrevolutionen där man på 2030-talet kommer kunna spraya skinkskivor på sin smörgås. Ju längre man håller ner munstycket desto tjockare skiva. Håller du ner tillräckligt länge så kommer det komma ut en hel skinka! Behändigt så här i juletid...

Han målar även upp framtida uppfinningar som den utmärkta ”Rolloffen”, en hygienartikel som professor M.C. Potter visade upp redan 1911, nämligen att det går att utvinna elektricitet genom bakterier. Så genom att samla svett i en behållare med ett eluttag har du alltid en mobilladdare till hands.

Detta och mycket mer i Jesper Rönndahls mycket roliga bok ”Framtiden”. En perfekt bok att ge bort i julklapp till vetenskapsnörden eller den teknikintresserade.

/Sara

onsdag 28 december 2016

Årets bästa musik

Det kändes som om vi det här året, ett år då historien upprepade förskräckliga saker i USA och Mellanöstern vi hoppats vi aldrig skulle få uppleva igen, behövde musik som var oprövad och banbrytande, som ett motgift mot upprepade gamla misstag. Musiker försöker ständigt förnya sig, både vad gäller musik och texter. Låttexter visar oss var vi är och är på väg, men kan också visa en bättre sida av oss, att en bättre värld är möjlig. Låtskrivare kan föräras med Nobelpris för sina låttexter, vilket Bob Dylan fick i år. Men det är hur texterna framförs som kommer innanför huden, och få kan beröra lyssnaren som Adele. I dessa dystra tider har Adele varit ett ljus i mörkret, en förklaring till varför hennes ojämförbara album var de mest utlånade på vårt bibliotek i år.

Tidskriften NME brukar ge intressanta tips på ny musik och deras lista över årets bästa i olika kategorier är alltid läsvärd. Här är en lista på de 10 främsta sångerna år 2016 enligt NME:

1. Rihanna – Work
2. The 1975 – Somebody Else
3. Chance The Rapper – All Night
4. Iggy Pop – Gardenia
5. Christine & The Queens – Tilted
6. Beyoncé – Formation
7. Kanye West – Ultralight Beam
8. Skepta – Man
9. Lady Leshurr – Where Are You Now?
10. Charli XCX – After The Afterparty

Gott nytt år!

/Johan

onsdag 21 december 2016

Stora små lögner av Liane Moriarty

Liane Moriarty bor med sin familj i Sydney och det är i en fiktiv förort till Sydney som den här välskrivna romanen utspelar sig. Förorten Pirriwee är belägen på en idyllisk halvö, en plats så väl beskriven att man kan se dess vackra sandstränder tydligt framför sig. De mångfacetterade karaktärerna är också otroligt levande beskrivna och lätta att fatta sympati för. Romanen, till lika delar ett relationsdrama och en spänningsroman med en mordgåta i centrum för handlingen, fängslade mig från första till sista sidan. Den är skriven med en avslöjande inblick i sociala grupperingar och de konflikter som kan uppstå mellan småbarnsföräldrar. Stora små lögner har liksom Moriartys tidigare romaner nått stor framgång världen över och jag kan förstå varför och ger den min allra varmaste rekommendation.

Vänskap familjer emellan och de band mellan familjemedlemmar som håller dem samman är bokens huvudfokus, och det som för handlingen framåt är de lögner som kan slita upp både familje- och vänskapsband. Vi får följa föräldrar till femåringar då dessa barn börjar förskolan och får träffa sina nya kamrater. En av flickorna anklagar en pojke för att ha tagit strypgrepp om henne, vilket pojken förnekar. Mammorna blir fiender då de inte kan tro att deras barn kan ljuga, och de låter barnen leva i tron att vuxna alltid talar sanning. En av mammorna tar den anklagade pojkens mamma under sin vinge och konflikten eskalerar med utfrysning, sårande handlingar och repressalier. Det hela varvas med förebådande framtida kommentarer i intervjuer rörande det kommande mordet. Det höjer spänningen väsentligt att man under läsandets gång har svårt att gissa sig till vem det är i den mångsidiga rollbesättningen som kommer bli mördad. Under berättandets gång kommer det fram dolda sanningar om det våld och trakasseri som pågår bakom den till synes fläckfria yta som föräldrarna vill att barnen ska se och den oskyldighet som barnen i sin tur vill att föräldrarna ska tro om dem. Mobbning bland de skenbart oskyldiga barnen och hustrumisshandel och otrohet bland de till det yttre lyckliga familjerna avslöjar de destruktiva handlingar vi alla är kapabla till under vissa omständigheter.

Det låter mörkt, men det vore inte en Moriarty-bok om det inte fanns humoristiska betraktelser och kommentarer som lättar på spänningen och får dig att dra på smilbandet. Moriarty har även en häpnadsväckande förmåga att fånga konversationer mellan vänner och lyckas att få de snabba replikerna att både låta okonstlat spontana och fulla av betydelse. Så jag råder er att läsa och njuta av den här nervkittlande romanen, och avslöja inget för de läsare som har all denna spänning och alla oväntade vändningar att se fram emot!

/Johan

söndag 18 december 2016

En julsaga av Charles Dickens

”Marley var död, för att börja från början. Det råder inte minsta tvivel om den saken. Begravningsattesten var undertecknad av prästen, klockaren, begravningsentreprenören och den närmst sörjande. Scrooge hade undertecknat den, och Scrooges namn var en säkerhet, var han än skrev det. Gubben Marley var lika död som en spik i en dörr.”

Så, mina vänner, börjar en riktig saga om julen! Att Marley är död. Inte sant, det bara andas julefrid och glödgat vin. För mig, så har i alla fall den här klassikern alltid betytt att julen står för dörren, eller kanske till och med närvarande julars ande. Många av er känner så klart till Dickens julsaga, men som med många klassiker så är den värd att läsas om och om igen. Jag har läst den i stort sett varje år, runt jul. Och även fast det är en rätt så mörk och hemsk historia mellan varven (eller kanske just därför) så finns det ingen berättelse om julen som trummar igång julkänslorna hos mig som just En julsaga.
Dagen innan julafton får vi återigen träffa Mr Scrooge, sju år efter att hans affärspartner Marley har gått hädan. Mr Scrooge är ökänd i hela staden, människor tar omvägar för att slippa möta honom på gatan och barn börjar gråta när de hör hans namn. För Scrooge är en elak man. Det finns inget annat sätt att säga det. Han är snål och sur, men framförallt elak. Hans trogna bokhållare, Mr Cratchit, håller på att fröfrysa sig på kontoret eftersom Scrooge tycker att kol är för dyrt. Sin systerson gör han sitt bästa för att skrämma bort och ve de stackare som har fräckheten att be honom om allmosor.
Och julen! Som Mr Scrooge avskyr julen, han hatar den med hela sitt väsen. Denna glittrande högtid som sticker honom i ögonen med sin glädje och i hans tycke slöseri. 
Och denna jul är inget undantag. När Mr Scrooge motvilligt släpper iväg sin bokhållare och surt muttrande går hem, så är han som vanligt på sitt absolut värsta humör. God jul? Humbug!
Men detta år vill ödet annorlunda. När Scrooge ska till att sätta nyckeln i låset till sitt genomfrusna hem (kol är för dyrt, som ni minns), så syns istället Marleys ruttnade ansikte där portklappen borde vara.
Och med det så börjar en himlastormade resa för allas vår surkart. En resa fylld med spöken, tre andar, plågsamma minnen och glada minnen samt en titt i en spegel på en person som Scrooge absolut inte vill vara. 
För man kan tycka vad man vill om julen, stressen över att köttbullarna inte blir klara i tid, julklappshets och snö som inte faller. Men man kan också välja att se julen som en påminnelse om det där som vi borde komma ihåg hela året egentligen. Att ta hand om varandra, vara snälla och le mot den som behöver det. Det kan man tycka borde vara självklart, men det är väl kanske inte alltid det. Så, slå er ner en stund och låt den här sagan ta er vid handen, och låt er som omslutas av en stunds lugn och ro. Jag tror att världen anno 2016 skulle behöva det.
Den här klassikern finns i en rad utgåvor man kan njuta av. Jag brukar alltid läsa varianten med illustrationer av Roberto Innocenti, för hans bilder på en 1800-tals stad är så vackra. Även Robert Ingpen har gjort en magisk utgåva. Vill man endast läsa texten så finns den i nyutgåva av Modernista med ett superläskigt omslag, men den här boken är så klart även en dröm att läsa på sitt originalspråk. Eller varför inte avnjuta den som film? Jim Carrey var väl nästan född att få gestalta Mr Scrooge i Disneys animerade version från 2009. Och till slut vill jag även slå ett slag för ljudboken, där Mr Jul själv, Arne Weise läser En julsaga från oss alla till er alla.

Glad 4:e advent!
/ Malin

fredag 16 december 2016

The Year I Met You av Cecelia Ahern

Jag har länge längtat efter att hitta en författare vars böcker tilltalar mig så mycket att det är som att upptäcka världen på nytt, sedd ur ett helt nytt, upplivande perspektiv. Joyce Carol Oates var en sådan upptäckt. Oates bästa verk är ögonöppnande och fulla av insikt, en styrka som Cecelia Aherns mer lättsmälta böcker inte på lång väg kan mäta sig med. Men trots det var upptäckten av Aherns uppslukande berättande något som gjorde mig nästan lika exalterad som när jag fick upp ögonen för Oates. Här har jag massor av böcker att se fram emot, skrivna av en författare vars sätt att berätta eggar fantasin och öppnar upp en ny värld. Och den värld jag ser genom Aherns ögon är en plats jag längtar efter att utforska och inte kan få nog av att vistas i. Att upptäcka en författare vars berättarröst passar en perfekt, särskilt i ett skede i livet då man behöver se världen med nya ögon för att få hopp och se den dolda skönheten bakom allt igen, kan liknas vid att bli kär, och jag blev smått förälskad i Aherns bok The Year I Met You.

Bokens tema är vänskap, ett ledmotiv som präglar många av Aherns böcker. I det här fallet får vi ta del av den motvilliga vänskapen mellan en kvinna och en man som hittar något hos den andre som för dem samman, trots deras enorma olikheter. Huvudpersonen, Jasmine, kan närmast beskrivas som arbetsnarkoman, full av idéer, passionerad då varje idé föds, men har svårt att fullfölja det hon påbörjat. Hon startar upp företag och brinner för det hon skapar, men säljer sedan företagen då nya idéer tänds till liv och glöden i de gamla idéerna falnar. Då hon blir sparkad får hon för första gången i sitt liv tid till att reflektera över vem hon är och vad som har format henne. Hon ägnar mycket tid åt att studera mannen på andra sidan gatan som hon hatar passionerat. Hon tål honom inte och då han sårar henne sårar hon honom tillbaka och deras strider känns som om det är på liv och död, och till viss del handlar deras angrepp om allt den andre lever för och riskerar att förlora. Men de dras ändå till varandra och på något sätt byggs en – om än stormig – vänskap upp dem emellan. Jasmine bedrar dock sina närmaste, och när en av dem konfronterar henne, rämnar fasaden Jasmine byggt upp, och hon blir tvungen att fatta sitt livs svåraste beslut.

Det är en lycka att ta del av Aherns berättelse. Aherns berättande slutar aldrig att fylla mig med förundran. Hennes porträtt av Jasmines syster är också den mest inkännande beskrivning av någon med Downs syndrom jag läst. Jag kunde inte lägga boken ifrån mig och ville inte den skulle ta slut. Nu kan jag knappt vänta på att läsa de andra av hennes böcker som väckt min nyfikenhet!

/Johan

onsdag 14 december 2016

Jonathan bortom all kontroll av Meg Rosoff

Meg Rosoff, en ansedd författare av ungdomsromaner, har nu kommit ut med en bok riktad till vuxna. Jonathan heter bokens huvudperson, och bokens titel anspelar på att han bryter sig loss från konventioner och konformitet och väljer att göra vad som gör honom lycklig istället. Att hitta sin egen väg är svårt, men Jonathan får hjälp att uttrycka sina farhågor om hur han inte är herre över sitt liv. Hjälpen kommer i form av de två hundar han måste passa åt sin bror i sex månader. Varje gång Jonathan är hos veterinären med hundarna frågar han om de kan vara besvikna på sina liv, om de kan bli tokiga av tristess, om det kan vara så att de tycker att världen inte är vad den borde vara. Han är rädd att de har olika sorters sjukdomar och frågar om hundarna kan vara hypokondriker. Han inser inte att det är om sig själv han uttrycker dessa rädslor inför veterinären, som blir som en slags terapeut för honom.

Det är en många gånger komisk berättelse vi får ta del av, och det som börjar som en svart komedi slutar som en romantisk komedi, med New York som inramning. Men det finns trots detta många vemodiga partier i boken, om de uppoffringar man måste göra när man antar vuxenrollen och kliver in i vuxenvärlden som är full av besvikelser. Jonathan är uttråkad av sitt kontorsjobb. Hans kreativitet blir hela tiden kvävd av hans överordnade. Hans flickvän jobbar på en tidning som skriver om bröllop, och hon vill att de ska gifta sig för att hon skulle kunna göra ett ypperligt reportage av det. Jonathan går med på giftermålet, men förälskar sig under tiden i veterinären. Då Jonathan ska hålla en livsavgörande presentation på sitt arbete drabbas han av ett nervöst sammanbrott och tappar talförmågan. Allt når sin kulmen då Jonathan åter kan tala och nu vet vad han måste säga. Jonathan löser det trassel han snärjt sig in i på ett oväntat sätt. Hundarna spelar stor roll för handlingens utgång och de är ofta så observant beskrivna att man kan se dem klart framför sig. En upplyftande charmig bok som lyser upp tillvaron!

/Johan

tisdag 13 december 2016

Om vintern av Karl Ove Knausgård



Jag letade för ett tag sedan efter nya böcker med tema jul eller vintern, vilket alltid blir populärt runt den här tiden av året av någon outgrundlig anledning. 
 Så snubblade jag över Karl Ove Knausgårds nya roman Om vintern. Och blev lite matt, om jag ska vara helt ärlig, för Knausgård är inte min favorit. Men så förstod jag att det var målningar av Lars Lerin med i boken, och hans konst är sådan så att jag vill bo i hans tavlor. Boken fick följa med hem ändå. Och döm om min förvåning när jag tyckte om det här! Väldigt mycket, till och med.
Om vintern är en roman, men mer en samling betraktelser över årets tre mörkaste månader, december, januari och februari. Knausgård skriver om den gråa vardagen, den flärdfulla helgen och allt där i mellan. Och nu när vi närmar oss jul så kan jag varmt rekommendera texten om julklappar, där de livlösa tingen som vi vuxna ofta jagar oss svettiga efter i leksakshyllorna, och kanske står vi oförstående framför ännu en Monster High docka och undrar vad det är vi köper för meningslös sak. Men så slår vi in den där dockan i glansigt papper, och fortsätter kanske svära tyst över trilskande tejp och snöre som inte lockar sig så fint som vi vill. Fast det fina i kråksången är när den här för oss döda och ointressanta saken får ett helt nytt liv i ett barns värld. Det är ett ömsint kapitel om en gåvas betydelse för någon annan. Även texten om de två tomtande grannarna som går ut och in i varandras hus för att spela bullrig tomte är roligt att läsa. Som två skepp om natten möts de på neutral mark där de inte syns och delar på varsin sup.
Ömsint är även breven som Knausgård skriver boken igenom till sin ofödda dotter. Hon som fortfarande guppar runt i sin mammas mage. De passagerna är riktigt hjärteknipande.
Alla fragment i boken är inte lika bra, men på det stora hela tycker jag att Om vintern är en riktigt fin bok att bläddra i och försvinna bort i en stund när den råa decemberkylan lägger sig som ett sjok över oss. Och Lars Lerins bilder är som vanligt helt makalösa. De lämnar en med ständig längtan efter mer.

/ Malin

måndag 12 december 2016

Nära dig av Lucie Whitehouse

Rowan Winter får ett samtal om att hennes barndomsvän Marianne Glass har omkommit i en olycka. Marianne var en mycket lovande konstnär. En vintermorgon hittas hon död utanför sitt hem i Oxford, och det ser ut som om hon har fallit ner från taket. Polisen är övertygade om att det är en olycka eller ett självmord.

Rowan och Marianne var bästa vänner under hela uppväxten. Men efter ett gräl bröt de kontakten, och det är nu 10 år sen de träffades. Men Rowan minns mycket väl att Marianne led av en stark höjdskräck, och tror inte att hon frivilligt hade gått så nära kanten på taket. Dagen efter samtalet får Rowan dessutom ett brev som är skrivet med Mariannes handstil, där det står en enda mening: "Jag måste prata med dig."

Efter begravningen erbjuder sig Rowan att bo i Mariannes hus tills familjen kan sälja det. Hon tänker forska i Mariannes liv, vem hon var och vilka hon umgicks med den sista tiden. Det visar sig att det finns kopplingar mellan Mariannes död och händelser längre bak i tiden. Vi får också reda på mer om Rowan och hennes del i historien, och till slut vet man inte om man kan lita på henne...

En mycket spännande bok med många vändningar i handlingen. Som läsare hålls man i osäkerhet in i det sista om vad som verkligen hände. Såklart innehåller den även en överraskande twist, det är ju standard för thrillers numera. Ett plus för miljön som är Oxford vintertid!

/Åsa

söndag 11 december 2016

It’s a Wonderful Life



“What is it you want, Mary? What do you want? You want the moon?
Just say the word and I'll throw a lasso around it and pull it down.”

 
Den här underbara repliken var det enda jag var bekant med vad gäller den här filmen. Och förmodligen är jag inte ensam om det. Filmen har undkommit mig många gånger genom årens lopp. It’s a Wonderful Life från 1946 har legat på min ”att se”-lista ett bra tag, och nu i denna juletid stod filmen äntligen på sin tur. Den har ju varit en av de klassiska julfilmerna som man måste ha sett minst en gång, enligt många listor. Jag blev inte besviken, tvärtom – jag blev snarare trollbunden när väl filmen sattes igång. Den börjar på ett lite annorlunda sätt; med två stjärnor på himlen som pratar om att hjälpa George Bailey i en viss tidpunkt i hans liv. Dessa stjärnor är egentligen änglar som vakar över oss, och skickar ned hjälp för att få oss att se på saker och ting från ett annat perspektiv när det behövs. Clarence, en ängel som inte fått sina vingar ännu, har fått just detta i uppdrag.

Vi börjar följa unge George Bailey på ca 10 år, från den dagen han räddade sin bror, Harry, ur en isvak som han olyckligtvis åkte ner i. Enligt änglarna var det just denna händelse som började forma Georges liv. Hans största önskan i livet var att åka och studera och bli arkitekt, men även ut och resa. Tyvärr går ju livet aldrig som man har tänkt sig, så även för George. Efter att hans pappa dog strax innan avfärd, fick han avbryta sina resplaner och ta över ansvaret på sin pappas företag, Buildings and Loans, vid 21 års ålder. Det var mer eller mindre ett krav, annars skulle stadens rikaste bankman, Henry Potter, själv ta över företaget. Man får därefter följa George genom hans liv, alla dess vägskäl, och vi ser sakta men säkert hur hans drömmar kommer allt längre bort. Så även George, då han blir mer och mer frustrerad över varje hinder som kommer upp på hans väg. Och kulmen på det hela blir när en medarbetare på hans företag lyckats slarva bort en insättning på 8,000 dollar. Hans liv raseras totalt.

It’s a wonderful life är en märklig titel på filmen när man väl ser den, men slutklämmen gör det hela desto bättre. Även om det låter som att det är en deprimerande film så är så inte fallet. I själva verket är stämningen väldigt glad och skämtsam, en feel-good film. Man får en skön känsla efter filmen som sitter i ett tag. James Stewart gör en av sina bästa roller i denna film, och man kan inte heller förneka att Donna Reed bär sin del av filmen på sina axlar. Det är en film som ger mycket även när man ser om den, eftersom dess händelserikedom och höga tempo gör att man upptäcker nya saker som man missat tidigare. Och om man inte sett den innan är det definitivt en film att se – särskilt vid den här tiden på året!

Och att hela filmen slutar på Julafton mitt i snöiga Bedford Falls, kunde inte vara bättre, då filmen vann en Oscar för sitt nya sätt att simulera snöfall i en film.

/Helen

fredag 9 december 2016

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman


En blygsam berättelse som utvecklas till en psykologisk och känslomässig rysare. Läsaren vaggas in i falsk trygghet för att sedan märka att gränserna inte är lika solida som man först trott då Neil Gaiman väver in vardagens lunk i fantasyns magi.

Historien börjar med att vi möter en man som är på väg från en begravning. Men istället för att åka hem till sin syster, där begravningsföljet ska samlas, kör han fel och står plötsligt utanför sitt barndomshem. Väl där översköljs han med minnen och i en flash back förs vi tillbaka till det år då han fyllde sju. Det var året då en gruvarbetare hyrde ett rum i deras hus och sedan tog livet av sig. Då övernaturliga världar kunde nås på andra sidan fältet, och då världens öde helt plötsligt hamnade i händerna på två barn.

Det är en svår berättelse att recensera eftersom det inte är själva handlingen som är bokens styrka, utan Neilmans skicklighet ligger i hur han bygger upp stämningar och i historiens känslomässiga intelligens.

Gruvarbetarens död blir startskottet för ondskan att sippra in i världen och när konstiga saker börjar hända är det endast den sjuåriga pojken och grannarnas dotter som inser vad det är som står på spel. Det märks att Neilman även skriver för barn och unga, eftersom han är väldigt bra på att skildra världen ur deras ögon. Som läsare fångas man i samma maktlöshet som barnen befinner sig i och spänningen varvas med ångest över att inte kunna göra sin röst hörd.

Det är en av de tunnare böckerna på hyllan och blir som en munsbit som försvinner på ett ögonblick. Men det är en väl avvägd berättelse med många nivåer, som levererar betydligt mer än man kan tro.

/Alice