Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



onsdag 29 juni 2016

Trumslagarpojken av Anders Johansson



En av Sveriges bästa hårdrockstrummisar har äntligen berättat sin historia i bokform. Jag hade ynnesten att få ha ett samtal med honom på Dunkers Kulturhus i Helsingborg för några år sedan och blev nästintill golvad av alla tokiga historier han hade, historier som hela världen nu får ta del av. 

Anders är son till Jan Johansson, jazzpianisten som gav oss den enastående skivan ”Jazz på svenska”, och har således ett välkänt musikaliskt arv bakom sig. Detta förvaltade han genom att själv bli musiker, hans två främsta meriter är att han var trummis i virtuosgitarristen Yngwie Malmsteens band under dennes storhetsperiod på 80-talet samt i bandet Hammerfall under drygt femton år. Turnéerna har varit många, konserterna tusentals och tristessen på vägarna satte ofta igång fantasin hos såväl musiker som turnéentourage. Vi bjuds på otroliga historier som inte sällan innehåller själva gräddan av artister inom hårdrocksvärlden, och får svar på kulinariska frågor som ”hur smakar en kall anknäbb?”.

Vi får också en inblick i människan bortom turnélivets galenskaper, hans relation till sin far som rycktes ifrån jordelivet alldeles för tidigt, och såklart mycket om relationen till brodern Jens. Jens är också musiker, en keyboardist som också bland annat spelat med Yngwie Malmsteen och som sedan 20 år huserar i bandet Stratovarius. Jens och Anders fick för några år sedan för sig att de ville ut och spela pappans musik, inledningsvis främst i kyrkor men sedermera även mer regelrätta konserter där Jens stod för pianospelet och Anders tvingade sig att lära sig spela ståbas. Det blev en fin hyllning till den tidlösa musiken, och någon slags cirkel som slöts.

Länk till e-boken: TRUMSLAGARPOJKEN

/Alex

måndag 27 juni 2016

"Elefantens fot" av Madeleine Hesserus

Från året 1986, då jag var elva år, har jag några mycket tydliga minnesbilder från Rapportsändningarna, som vi alla satt bänkade framför kl. 19.30. Den ena är blodfläcken i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, och den andra en gul och svart symbol som jag snart lärde mig betyder kärnkraft. Det som inte kunde hända (men kanske hände?) i Harrisburg hade hänt i ukrainska Tjernobyl. Men vad var det egentligen som hände i den ökända reaktor 4? Och vilka följder fick det för människorna, och djur- och växtlivet i det drabbade området? Innan jag läste Hesserus bok visste jag inte ens att jag var intresserad av dessa frågor.

Boken är en roman, men författaren själv har besökt "den förbjudna zonen" runt kärnkraftverket, och därför känns skildringen av miljön så oerhört realistisk - både fascinerande och skrämmande. Centret är en forskningsanläggning strax utanför zonen, där man undersöker och analyserar katastrofens effekt på djur och natur. Hit kommer den unga svenska forskaren Katarina för att arbeta tillsammans med andra framstående forskare från hela världen.  Hennes första besök i zonen gör stort intryck, och lämnar obestämda känslor av obehag, efter att hon tyckt sig skymta någon eller något, där inget levande borde finnas. På Centret blir hon attraherad av den ukrainske kollegan Grigorij, och de inleder ett förhållande, trots att han bor ihop med en annan kollega.

Den stora behållningen av boken är miljön i den förbjudna zonen. Gränserna bevakas av vakter, inga människor tillåts vistas där utan tillstånd, men ändå finns det illegala bosättare som vägrar lämna sin forna hembygd. Städer och byar är helt övergivna, precis som invånarna lämnade dem vid den hastiga evakueringen i april 1986. Naturen har tagit över, i höghusen växer träden in i lägenheterna och pilgrimsfalkar bygger bon på balkongerna. Relationen mellan Katarina och Grigorij, och de erfarenheter och hemligheter de båda bär på, är en annan av bokens huvudlinjer. Sammantaget en mycket läsvärd bok, som skapar intresse för att läsa mer om både kärnkraften och Tjernobylolyckan.

"Elefantens fot" finns som både bok och e-bok på biblioteken i Karlskrona.

/Åsa

torsdag 23 juni 2016

Våran hud, vårat blod, våra ben av John Ajvide Lindqvist


Jag erkänner på en gång, jag tokälskar allt som kommer ur John Ajvide Lindqvists penna. Det finns liksom inget han kan göra dåligt. Nu kommer det en ny novellsamling med den underbart läskiga titeln Våran hud, vårat blod, våra ben. Bara namnet i sig lovar djupa rysningar och stirrig blick.
Sju noveller får plats i den här nya boken, och som vanligt är det hög klass på Ajvides berättelser. I den inledande novellen Havssvalget så står ett ensamt barn längst fram i relingen på en Finlandsfärja som långsamt glider fram som ett glittrande palats. Allt ser lugnt ut. Om man bortser från det där ensamma barnet i fören och det som gömmer sig i det mörka vattnet. I den sista, lite längre novellen Tjärven serveras vi en klassiskt blodig zombiehistoria med en twist under en svensk midsommar där havet långsamt färgas rött.
Vampyrer, varulvar, gårdstomtar och andra mystiska väsen rör sig över sidorna och sprider sin ondska genom ett somrigt Sverige. I till synes trygga och välkända miljöer, där gömmer sig de mörkaste av vrår, och det som lever där är det som skrämmer mig halvt fördärvad. Ingen kan som Ajvide beskriva ett dödsögonblick, eller den sekunden innan någon förstår att den sista stunden är kommen. Författaren grottar ned sig i de djupaste avgrunder, och han gör det så fruktansvärt bra! Titelnovellen är ett briljant stycke text från början till slut och den är något av det otäckaste jag läst. Men i allt det här mörka så hittar John Ajvide Lindqvist som vanligt den förtjusande balansen mellan våld och kärlek, ensamhet och mod, det kända och det okända, det vrålande och det mjukt viskande.
För mig så har det genom åren alltid varit John Ajvide Lindqvists absoluta styrka, hur han skriver det otäckaste en skräckfantast som jag kan läsa, samtidigt som han skriver något av de vackraste meningar jag vet. Han plockar fram sina huvudpersoner i rampljuset på ett sätt som får mig som läsare att förfäras över dem, älska dem, hata dem och känna ömhet för dem.
Efterordet är även det oerhört läsvärt, där man får sig en liten rundtur i författarens huvud där han beskriver hur novellerna växt fram. Det är för mig alltid fascinerade att få en inblick i en favoritförfattares skrivprocess.
För den som känner att det här verkar alldeles för våldsamt, men ändå blir lockad av Ajvides språk så kan jag och min kollega Åsa, som även hon är Ajvidefrälst, rekommendera hans romansvit som börjar med Himmelstrand och fortsätter med Rörelsen. Där kommer så småningom en tredje avslutande del. Även i de böckerna finns otäcka passager, men det är något helt annat.
Men jag vill ändå skamlöst kärleksbomba den här samlingen av noveller, som är en uppfriskande nattsvart läskig gottepåse. Nu när sommaren är här kan vi behöva väga upp allt ljus med lite fiktivt mörker. För ibland får jag frågan, men varför i hela friden läser du och njuter av sådana otäcka böcker? Jo, fiktiva monster är en trygg form av rädsla, en rädsla jag kan kontrollera, nästan som en säkerhet. För i den verkliga världen, där är monstren så otroligt mycket värre och helt okontrollerbara.
Så hänge er åt den här boken ett tag. Och glöm för allt i världen inte att läsa den allra sista sidan i boken, där ett litet brev från Alice gömmer sig där hon beskriver sitt något speciella jullov..

/ Malin

måndag 20 juni 2016

Årets sommarläsning

Dags att planera sommarens läsning! Denna gången är "att läsa-listan" lång, efter ett ganska läsfattigt år. "Min fantastiska väninna", första delen av Elena Ferrantes hyllade romansvit om de två väninnorna Elena och Lila, ligger högt på listan, läs här vad BG skrev om den!

"Jag lät dig gå" av Clare MacIntosh låter som en spänningsroman helt i min stil, och både Malin och Tuija har ju läst och gillat, läs här vad Malin skrev om den! Joyce Carol Oates är en av mina favoritförfattare, men tyvärr är jag inte riktigt ikapp med hennes digra utgivning. I sommar tänkte jag i alla fall läsa hennes självbiografi, "Det förlorade landskapet" som kom på svenska tidigare i år, läs här vad Henrik skrev om den!

John Ajvide Lindqvist tycker jag är den bästa svenska skräckförfattaren, och lagom till den sommaren utkommer en samling med titeln "Våran hud, vårat blod, våra ben". Som vanligt är det skräcken i det vardagliga som Ajvide är så himla bra på att skildra.

Jag tänkte också försöka komma ikapp med den stora högen tidskrifter som har samlats såväl i läshörnan som i plattan. Där finns bland annat olästa nummer av härligheter som Filter, Historiskan och London Review of Books.

Vad ligger på din läslista - och i läshögen...?

/Åsa

torsdag 16 juni 2016

Sommarläsning

Vad är egentligen Sommarläsning?  För många brukar sommarläsningen innebära att man vill koppla av med en lättsam bok. Kanske vill man sluka en deckare i hängmattan eller mysa med en feel-good roman på stranden. Det är inte så konstigt. Det finns ju lätta, fruktiga sommarviner och lätta luftiga sommarkläder. Så nog föredrar vi lätta sommarböcker.  På min lista finns följande!
Den som finner - Stephen King
Detta är den andra delen i trilogin om poliskommissarie Bill Hodges. King har förvånansvärt många strängar på sin lyra. Han skriver nämligen inte bara fantasy och skräck. Han kan numera titulera sig som deckarförfattare. Första delen (Mr. Mercedes) var tyvärr något av en besvikelse. King kändes inte alls hemma i deckargenren. Boken saknade de överaskande vändningar som annars är så vanliga i hans böcker. Jag har dock större förhoppningar på andra boken i serien. Den handlar om en kille som blir besatt av sin favoritförfattare. Boken har lånat mycket inspiration från Lida, som är en av Stephen Kings bästa böcker. Han har ju vid ett flertal tillfällen skrivit om besatthet och utforskat gränsen mellan beundran och galenskap. Det här kan säkert bli bra!

Människorna - Matt Haig
Den här boken finns än så länge bara utgiven på engelska. Den kommer i svensk översättning i höst. Det verkar vara en riktig pärla. Boken handlar om utomjordingar från den fredliga planeten Vonnadoria. Där finns varken krig, våld eller hat. De upptäcker att människorna är på väg att uppfinna en ny teknologi som kan förgöra hela universum. För att förhindra en katastrof av astronomiska mått så bestämmer de sig för att åka till jorden och stoppa eländet. Väl på plats så upptäcker utomjordningarna att vår blåa planet har ganska mycket härliga saker att erbjuda. Tex musik, posei och jordnötssmör. Vem blir inte på gott humör av den synopsisen?

Doktor Faustus - Thomas Mann
Denna tegelsten går helt emot det jag skrev om lättsamma böcker. Av någon outgrundlig anledning så har min sommarläsning nästan alltid bestått av minst en Thomas Mann. Att bestiga hans författarskap är knepigt och det tar lång tid, men böckerna är så förbaskat bra skrivna att det alltid känns värt det i  slutänden. Detta är dock den första boken som jag gick bet på. Det är den klassiska Fausthistorien applicerad på en ung tonsättare vid namn Adrian Leverkühn. Han säljer sin själ till djävulen för att alltid förbli ett konstnärligt geni. Thomas Mann drar många  paralleller till nazismens grymhet och andra världskriget. Språket består av svindlande meningar (ibland en halv sida långa). Det var så pass avancerat att jag drabbades av akut huvudvärk och gav upp efter hundra sidor. Min arma läslust förbjöd mig sedan att röra vid boken tills lånetiden gått ut. Nu är jag dock revanschsugen och vill peta in ännu ett storverk i min kunskapsbank.

/Henrik

tisdag 14 juni 2016

Mannen mellan väggarna av Emma Ångström


En trevligt otrevlig spänningsroman så här när nätterna är ljusa, och det passar extra bra att läsa otäcka saker långt in på småtimmarna? Ja, tack säger väl de flesta. Eller i alla fall de flesta som gillar sådant.
I ett hyreshus på Tegnergatan i Stockholm flyttar Alva in med sin mamma och systrar. Alvas liv är upp och ner, pappa har försvunnit och flytten till storstan är inget hon önskat. Och inte kommer hon överrens med sina äldre systrar heller. Lägenheten är väl okej, men hon kan inte riktigt skaka av sig känslan av att vara iakttagen när hon sitter på sitt lilla rum. När hon kommer hem från skolan så finns det en annan lukt i rummet, precis som om någon varit där när ingen är hemma.
I en av de andra lägenheterna försvinner en kvinna spårlöst från sitt hem, för att två veckor senare dyka upp död, liggandes i sin hall när maken kommer hem. Mordet väcker frågor över hela Stockholm, och hela huset är i gungning. Det luktar märkligt i lägenheterna, det försvinner mat och andra saker och en älskad hund hittas död nere på gatan. Och så när Alva en kväll leker Anden i glaset, då knackar det tillbaka mot henne inifrån väggarna…
Emma Ångströms nya roman är riktigt spännande, och för mig som dessutom bor i ett stort hyreshus så det en extra kuslig stämning över hela boken. Jag kommer på mig själv att stirra mot ventilerna i lägenheten och lyssna efter märkliga ljud. Och den där lilla låsta dörren på vinden, den som ingen vet vart den leder, den tänker jag nu sluta undersöka närmre.
Boken skildrar just livet i ett hyreshus precis så märkligt som det är, att vi lever så tätt inpå, vi hör varandras liv fortgå men ändå känner vi i regel inte våra grannar.
Kanske kommer slutet på Mannen mellan väggarna lite abrupt, jag hade gärna sett en femtio sidor till. Men samtidigt så är slutet alldeles lagom kittlande för att jag ska känna pulsen fladdra som en inburad fågel när jag stänger boken.

/Malin

tisdag 7 juni 2016

Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George


Sommaren är här, och som vanligt så var jag inte beredd. Även om jag är ett stort fan av snö och is, så längtar man ju så förtvivlat efter syrener och skira gröna färger. Och pang, så är allting redan i blom och lite yrvaket förvirrat så vaknar man upp men är mentalt fortfarande i mars. När jag då i helgen försökte komma i sommarstämning så plockade jag upp den här boken, som lovar franska somrar och ljusa kvällar.
Och till viss del infriade den mina förväntningar, och till viss del inte. Vi befinner oss i ett hett Paris, där Jean Perdu har en bokhandel på sin flytande pråm. Där letar han upp exakt den bok just du behöver, han kallar sig för litterär apotekare. Allt plockar han fram, bara efter en liten pratstund så ser han vad madame eller monsieur ska läsa. Även om de själva inte vill följa rekommendationen, så slinker de ofta ner på båten lite senare och ber om den där Igelkottens elegans som Perdu pratade om innan..
Men själv så lider Jean av ett brustet hjärta, så brustet att det har stelnat och inneslutit honom i ett förlamande grått grepp som är omöjligt att slita sig loss ifrån. Hans stora kärlek lämnade honom för tjugo år sedan, och det enda han har kvar är ett oläst brev, ett brev som Jean aldrig förmått sig att öppna. Men så knackar ödet på dörren och vår bokhandlare läser äntligen brevet. Minst sagt så vänder det upp och ner på hans värld, och han lättar desperat ankar med sin pråm. Med på färden genom södra Frankrike har han en folkskygg författare och en italiensk kock med kärleksrosa drömmar. Och med den bakgrunden kan en resa fylld med förvecklingar börja!
Den lilla bokhandeln i Paris är en charmig historia. Det doftar lavendel, solvarmt vin, örtkryddade såser, Provence och smäktande violinstråkar samt madeleinekakor för hela slanten. Och Nina George bygger upp ett fint persongalleri, där mitt hjärta ömmar lite extra för den snurriga och räddhågsne författaren Max som vimsar runt på båten med känslorna i släptåg.
Men. Jag tycker att boken är lite väl pratig mellan varven. Och framförallt så har jag svårt att känna för huvudpersonen, Monsieur Perdu själv. Jag retar mig mer på honom, än vad jag tycker synd om honom. Och det var värst vad pompös den gode herren är ibland! Fast jag tänker att kanske det bara är så att jag och Monsieur Perdu helt enkelt inte klickade. Så kan det vara ibland, även i litterära sammanhang.
Med det sagt, så tycker jag ändå att det här är väl värt att lägga några timmar på en varm sommardag. Eller för den delen de sommardagar då regnet öser ner och blåsten är kall, så man kan drömma sig bort till varmare breddgrader. Plötsligt så satt jag och längtade efter ugnsvarma croissanter och rosmarinkryddade middagar. Och det, mina vänner, det är aldrig en dålig sak att längta efter!

/ Malin

fredag 3 juni 2016

”Så nära barfota” av Marie Hedegård.

En mycket intressant och välskriven debut, som jag är glad att jag lät mig övertalas att läsa! Den handlar om medelålders Ellen. Med x antal medelåldersbekymmer. Hon är lågstadielärare, men känner att klassrumssituationerna börjar glida henne ur händerna. Hon är gift med Per-Olof sedan 25 år tillbaka och har de vuxna, utflugna barnen Malin och Niklas ihop – men äktenskapet går minst sagt på tomgång, hon vill inte längre att han rör vid henne. Dessutom misstänker hon att han är otrogen. Livet går överstyr en dag, när hon känner att hon inte längre orkar. Orkar ta hand om eleverna, orkar ta hand om Per-Olof, orkar finnas till och ställa upp för de vuxna barnen, väninnor etc… hon orkar ingenting längre. Hon stänger in sig i huset, så utbränd hon är, och känner det som att livet är slut. Ingen bryr sig, ingen tycker om henne, ingen vill ha henne till någonting. Och hon duger ingenting till.

Och livet som sjukskriven tassar på. Tills en dag när hon får ett vykort från sin barndomsvän Lana, som skiljt sig, träffat en ny man och flyttat med honom till hans hemby i Ghana. Och lämnat sin tonåriga dotter Zanna i Sverige.. (”hur kunde hon!?”). Hon låter sig övertalas att åka ned till Lana för att hälsa på, kanske kan det vara stärkande för henne. Och hon ångrar sig i samma sekund hon går ur planet. Vad skulle hon därnere i den vidriga hettan att göra – hon och Lana har ju helt tappat kontakten med varandra sen hon skiljde sig.

Kontrasterna är stora och Ellen vill bara hem. Tillbaka hem till den tråkiga tryggheten. Bort från hettan. Bort från allt det primitiva. Bort från Lana och alla besvärliga frågor. Men succesivt vänjer hon sig vid både de fysiska umbärandena och lyckas närma sig Lana varsamt. Lanas liv är inte fullt så okomplicerat som det förefaller, även om hon går in i allt hon företar sig med en helt annan – avundsvärd - attityd än Ellen. Lana är ju allt Ellen önskat att hon var. Stark, självständig, inte så ängslig, och framför allt inte så präktig av sig. Men allt det där har ju också ett pris, som Ellen alltmer får erfara. Så succesivt, i det varma umgänget med Lanas nya släkt och i de stora kulturella skillnaderna, växer sig Ellen allt starkare, och vågar kanske till slut åka hem och konfrontera sin familj med en skilsmässa. Eller inte?

Visst kan mycket kännas förutsägbart och stereotypt, men samtidigt är Ellen och alla i hennes omgivning tämligen representativa för många livsval och synsätt. Det finns alltid många ingångar i alla problem, många sätt att se på sanningen. Och trots att jag under hela första halvan av boken stör mig på Ellen och hennes motsägelsefullhet (”rör inte vid mig, men ta med mig på en romantisk weekend”!?), så vet jag att vi alla är motsägelsefulla och komplexa, ingenting är så enkelt som man lätt kan föranledas att tro. Men både boken och Ellen växer, särskilt under Ghanavistelsen där romanen tar ordentlig fart, och jag bara älskar att läsa Ellens tankar som går stick i stäv med det hon säger, mellan raderna, i alla dialoger. Bra grepp! Dessutom intressant och tänkvärt på många andra vis.

/Tuija