Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



torsdag 26 maj 2016

Hjärnan darrar av Klara Wiksten

Vi har alla mött dem någon gång. De som inte passar in i vårat inrutade samhälle. Det är just dessa annorlunda människor som Klara Wiksten berättar om i sin grafiska roman "Hjärnan darrar". Det är både en sorglig och rolig hyllning till besvärliga människor. Det kan handla om tanten som skriker i tunnelbanan om jordens undergång, gubben som vägrar bära skor eller alkisen som sitter och super på en bänk. Klara Wiksten har själv varit nere på botten och slussats runt i Kafka-liknande åtgärdsprogram. Det ska vara sysselsättning till varje pris! Genom dessa tillfälliga stödinsatser har hon stött på en mängd människor som alla tycks befinna sig i samhällets periferi. De är arga, glada, bräckliga och störiga. Men hur hamnade de i samhällets skuggland? Vad hände med dem sedan? Vad drömde de om? Det kanske låter tröstlöst och deprimerande men det är stundtals väldigt roligt och klarsynt. Många av karaktärerna är fantastiska människor som sprudlar av livskraft. Samhället försöker dock envist att stöpa dem i en och samma form. Resultatet är anpassning istället för utveckling. Därför blir det ofta de påklistrade jobbcoacherna som framstår som bokens töntar. De hejar ivrigt på och erbjuder potatistryck på t-shirts och rockkväll med chips och dipp. Som sagt, sysselsättning till varje pris...
Bilderna i boken är egentligen inte särskilt vackra. De är grovt ritade och lite kantiga. Men det känns helt rätt. Livet är ofta kantigt och lite utanför linjerna. Precis som människorna i boken också tycks gå bredvid linjerna. Men hur ska boken läsas? Är det meningen att man ska skratta eller gråta? Kanske är boken ett sätt för Klara Wiksten att söka kontakt och försoning med människor som hon själv inte kunde nå när hon mådde som sämst. Ibland ber hon karaktärerna om ursäkt för att hon aldrig tog ett ordentligt avsked. Ibland finns det en uppgiven ton gentemot läsaren när hon förklarar att hon inte orkat färglägga eller fylla i alla detaljer. Det är hur som helst en bok som både stör och berör. Någon beskrev Klara Wikstens berättelser som lågmäld genialitet. Det är förmodligen så träffande som det bara går.


/Henrik



tisdag 24 maj 2016

All the birds, singing av Evie Wyld


Nu har jag läst en sådan märklig liten bok igen! Fast märklig på ett bra sätt, om det nu är möjligt.
Jake Whyte bor ensam på en gård på en ogästvänlig ö i Storbritannien, där hon lever med sin hund Dog och en grupp får som enda sällskap. Jake är nöjd så, mänsklig kontakt är något hon skyggar för, och bara tanken på att gå till puben för att prata strunt med de andra invånarna i byn får henne att bli svettig av nervositet.
Men något eller någon tar död på hennes får. Jake hittar lemlästade får långt ute i hagen, och snart blir det ett problem som hon måste handskas med vare sig hon vill eller inte. Det kan vara så enkelt att det är rovdjur, rävarna smyger tätt kring husen och skriker långt in på nätterna. I skogen hittar Jake även en märklig och förvirrad man som knappt vet vad han själv heter och som det inte vore nog så stryker det runt en arg ung pojke som envist hävdar att han bor i Jakes hus.. Snart går även rykten om en blodtörstig best som river får på bygden.
Men det intressanta i den här boken är frågorna som nästan med en gång uppstår kring Jake. Vem är hon egentligen? De djupa ärr som går tvärs och kors över hela hennes rygg, vart är de ifrån? Och varför skyggar hon som ett skrämt rådjur så fort någon närmar sig? Jake Whyte rör sig som en vålnad på sidorna, ständigt flyende mina nyfikna läsande ögon.
I All the birds, singing får vi då, försiktigt pussla ihop Jakes historia. Jag säger försiktigt, för vi får små små brottstycken från olika delar av hennes liv, som så småningom gör bilden av henne klarare. Och jag blir mer och mer fascinerad av denna kvinna, som bär så mycket både utanpå och inombords. Hon påminner mig om sorgsen valsång en mörk natt, eller en loms ödsliga skrik över en insjö. Jake Whyte är som alla ensamma varelser inklämda i en enda person.
Det här är en drömsk roman, men med nattsvarta inslag som i allt det bleka skakar om djupt inom mig. All the birds, singing är både spännande, sorgsen och med en viss rå humor. Jag hoppas innerligt att den översätts till svenska, för det här tror jag är en bok att prata om! Slutet lämnar mig förvirrad och vilsen, men det känns ändå precis just så som det borde, efter att ha läst den här boken. När jag nu bläddrar lite i boken för att skriva något om den, så inser jag hur otroligt mycket jag tyckte om den. Och hur tydligt jag ser Jake Whyte framför mig, hur hon avvaktande går mot mig en dimmig morgon i juli med Dog bredvid sig. Skrämt ser hon på mig och jag på henne. Och något säger mig att vi två, vi skulle ha mycket att säga varandra. All the birds, singing är något alldeles speciellt.

/Malin

måndag 23 maj 2016

"En hemlig plats" av Tana French

"Jag vet vem som dödade honom". Så står det på fotot som kriminalpolisen Stephen Moran får i sin hand av en elev på flickskolan Kilda's. Bilden föreställer 16-årige Chris Harper, elev på närliggande Colm's skola för pojkar, som hittades död på Kilda's skolområde ett år tidigare. Polisen hittade aldrig någon gärningsman, och mordet på Chris förblev olöst. Nu får de en ny chans. Det var nämligen ett begränsat antal elever på Kilda's som kunde ha placerat fotot där det hittades. Moran och hans kollega Conway får ett knivigt fall där samtliga inblandade är 16-åriga tjejer på en internatskola. Relationerna mellan ungdomarna är komplicerade med mer eller mindre dolda känslor och motsättningar. Det handlar om hur mycket - och vad - man är beredd att göra för sin bästa vän - eller för sin stora kärlek.

Tana French har skrivit fyra tidigare böcker, och har man läst dem kommer man att känna igen några av karaktärerna. I "Brottsplats Faithful Place" var polisen Frank Mackey huvudperson. Här återkommer han i en biroll som far till en av de inblandade flickorna. I samma bok träffade vi Stephen Moran för första gången, då som ung nyutexaminerad polis. "En hemlig plats" är spännande med många vändningar och intriger. Tana French har verkligen fångat den där villkorslösa vänskapen som kan finnas mellan tonårstjejer. Internatskolor är i sig också fascinerande miljöer, där unga människor tillbringar mycket tid tillsammans i en känslig ålder, och där både konflikter och relationer måste hållas hemliga och utom synhåll för stränga lärare.

Någon gång ska jag ge mina bästa tips på böcker som utspelar sig på internatskolor - inte helt oväntat lär nog en viss skola för trollkonst ligga överst på den listan! :-)

/Åsa

fredag 20 maj 2016

”En syster i mitt hus” av Linda Olsson


Linda Olsson har ju skrivit ett antal vackra, stillsamma romaner, sedan debuten ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”. Dessa har uppskattats av många, men senast gav hon sig i kast med ett deckarprojekt med medförfattaren Adam Sarafis; ”Ingenting är glömt”, som nog fler än jag tyckte var ett svagare och väldigt annorlunda verk. Nu har hon däremot hittat tillbaka till berättandet där stillsamma tankar i fåordig stil driver fram ett livsdrama – nej, egentligen två – för det är Marias tankar vi får följa, i mötet med systern Emma.

Maria bor nämligen ensam i Spanien, och har en smula oöverlagt bjudit ned sin syster på besök när de sågs senast, vilket var vid moderns begravning två år tidigare. Besöket blev aldrig av just då, men nu har plötsligt Emma hört av sig, och står en dag nere i byn där Maria möter upp henne. Det är ett ytterst trevande återseende, vi får ana att väldigt mycket har hänt – under barndomen, efter barndomen, men också sedan de senast möttes, två år tidigare. Det är ett familjedrama som spelas upp inför oss, under trevande ordalag, av två ytterst sköra kvinnor som egentligen inte vågar närma sig allt det svåra. Sakta men succesivt får vi som läsare inblick i två levnadsöden som för alltid är starkt sammanbundna av styrkor, svagheter och skuld, och inte minst den allomfattande längtan efter kärlek som de alla är svältfödda på. Under veckan som Emma är i Spanien får vi följa med på en stark och gripande resa genom systerskap och försoning, där sanningen måste ses ur betraktarens ögon. En mycket berörande roman, på det lilla och snabblästa omfånget av ca 200 sidor, som jag nog kommer att bära med mig länge.

/Tuija

torsdag 19 maj 2016

"Hundarna på Huvudgatan" av Elin Grelsson Almestad


I Hundarna på Huvudgatan tar vi del av Johannas liv från att hon växer upp på 1970- och 80-talen fram till dagens samhälle. Hennes liv präglas mycket av att pappan är socialdemokratiskt kommunalråd i en kommun i Sverige som ”haft socialdemokratisk ledning sedan den allmänna rösträttens införande”.

Titeln på boken alluderar till en Springsteen-låt nämligen The Promised Land vari Bruce och även Johannas pappa under en biltur tar i när han sjunger i refrängen  ”The dogs on main street howl 'cause they understand… And I believe in a promised land”. Pappan förklarar för barnet Johanna att det förlovade landet är ett samhälle man bygger upp tillsammans och som är värt att ta strid för – ”För att vi har rätt. Så enkelt är det”.

Något annat som tar form i Johanna – genom mormoderns gudstro och framväxande från den egna konfirmationen – är hennes egna kristna tro som så småningom leder till att hon utbildar sig och arbetar som präst i Svenska kyrkan.

I boken kastas vi lite fram och tillbaka mellan årtalen och den tar sin början i ett avvisande av en flyktingpojke år 2011 – då Johanna försöker till varje pris hindra utvisningen men inte lyckas.

Boken griper tag i mig genom sitt skildrande av vardagsliv både psykologiskt och politiskt. Brustna förhoppningars betydelse tas upp i boken – för Johannas pappa, för Johanna . Och för vems skull vi ibland gör saker. Är det så att ibland är det också för vår egen skull som vi vill hjälpa andra?

/Lotta

tisdag 17 maj 2016

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr


Åh, denna bok. Den krossar mitt hjärta i åttahundra trasiga små bitar. Jag har medvetet läst den långsamt, så långsamt att jag nästan gör våld på mitt läsarjag. För jag vill inte att Ljuset vi inte ser ska ta slut. För när den är slut så kan jag aldrig ha den oläst igen. Och det är näst intill sorgligt.
Romanen fick Pulitzerpriset 2015, och den är en bjässe på 600 sidor. Låt inte det avskräcka er dock, för boken är väldigt luftigt skriven med korta kapitel. Snarare tar de hundratals sidorna slut alldeles för fort. Jag är närmast avundsjuk på de av er som har den här boken framför er.
Ljuset vi inte ser utspelar sig under de febriga och blodfyllda år som är andra världskriget. I kapitel om varandra följer vi två unga människor och deras öden som så småningom sammanstrålar. Marie-Laure flyr med sin pappa när nazisterna ockuperar Paris och soldaterna svämmar över gatorna i hennes älskade stad. En stad hon numera bara känner till med hjälp av sina händer som ständigt far över den modell som fadern gjort över staden. Marie-Laure är nämligen sedan en tid tillbaka blind. Men med ett hemligt uppdrag i väskorna och faran jagandes i hasorna så ger sig den blinda flickan och pappan sig iväg till den lilla kuststaden Saint-Malo.

Samtidigt i Tyskland så försöker den unge Werner leva sitt liv på barnhemmet som ligger i en liten smutsig gruvstad. Och Werner vet så väl att så fort han blir gammal nog så väntar en vardag långt nere i kolgruvan, där han ska arbeta tills den dag han faller ihop eller omkommer i ett ras så som pappan redan gjort. Ingen utväg finns för Werner, inga andra vägar att gå. Tills han en dag får användning av sitt specialintresse, att laga radioapparater och andra tekniska pryttlar åt nyhetstörstande tyskar i staden. Och när en framstående nazist i området får upp ögonen för Werner så blir han snart rekryterad till Hitlerjugend, och den unge pojken ser sin chans till ett annat liv. Så en dag finner han sig posterad i den lilla kuststaden Saint-Malo, medan bomberna faller och där det i ett fallfärdigt gammalt hus sitter en blind flicka…

Ljuset vi inte ser är en himlastormande vacker roman som rymmer sorg, hopp, död och liv. Människoöden, magiska stenar och skrapande radiorapporter om det liv som flytt. Om den grymhet som ryms i vissa människors inre, men även om den godhet som strålar som ett ledljus från andra. Jag tror det kommer ta mycket lång tid för mig att glömma Marie-Laure och Werner. På kvällarna när solnedgången färgar stadstaken orange och ljudet av hav når mitt fönster, så tänker jag på Marie-Laure och hennes modell över sin omgivning, och hur hon sitter där med havets ljud i öronen och låter sina smala fingrar vandra över modellerna hennes far byggt. För med dem ser hon ljuset som vi andra inte ser.

/ Malin

måndag 16 maj 2016

”H som i hök” av Helen MacDonald


Helen MacDonald är författare och historiker. Hennes liv förändras plötsligt när hennes far hastigt dör i en hjärtinfarkt. Helen och hennes far stod varandra väldigt nära. Det var genom honom som hon fick sitt stora fågelintresse. Det var också han som introducerade henne i falkenerarkonsten, alltså att tämja rovfåglar för att använda dem vid jakt.

Helen hamnar i en djup depression efter sin fars död. Då hittar hon en liten bok som hon läst många gånger förut. Den heter ”Goshawk” och är skriven av Terence Hanbury White, mest känd som författare till ”Svärdet i stenen”. White var också väldigt intresserad av vilda djur, och boken handlar om en hök som han försökte tämja. Helen blir besatt av tanken på att skaffa sig en egen duvhök. Hon har tämjt rovfåglar förut, men aldrig en duvhök, som anses vara den fågel som är svårast att tämja. Hon köper en ung hona av en fågeluppfödare, och nu börjar kampen med att vinna fågelns förtroende. Helen drar sig undan världen helt och isolerar sig hemma med duvhöken som hon döper till Mabel. Frysen är full med köttbitar till höken, och hon går ständigt omkring med kaninlår och kycklingvingar i fickorna. Steg för steg lyckas hon få den tam, men det är en lång väg, som kräver tålamod och uthållighet. Och under processen förändras Helen själv också.

Att tämja duvhöken blir ett sätt för Helen att bearbeta sorgen efter fadern. I arbetet med att tämja höken, lär hon sig också att tämja sorgen och saknaden efter sin far. Jag är nog inte särskilt intresserad av fåglar, men blev helt uppslukad av berättelsen. Beskrivningen av hökens väsen och falkenerarkonsten är helt magisk. Hennes sätt att berätta har också något allmängiltigt och lätt igenkännbart över sig. Inte så många av oss har erfarenhet av att tämja rovfåglar – men många av oss har varit med att förlora en närstående, och kan känna igen de stadier Helen går igenom.

/Åsa

fredag 13 maj 2016

"När inget annat återstår" av Mats Ahlstedt


Så trevligt med en ny Göteborgsdeckare! Ska jag läsa deckare, så ska de åtminstone utspela sig på västkusten – det ger ett mervärde jag behöver, och det behöver vara intressanta karaktärer. Och det tycker jag nog att Ahlstedt bjuder på den här gången – han har skrivit så många bra historier, men också en svagare svit med en f.d. fängelsepräst som huvudkaraktär. Jag är glad att han lämnats därhän, för att nu ge utrymme för en ny, ung tjej; Ella Werner, som anställts hos Göteborgspolisen som gärningsmannaprofilerare. Hon har ett kroatiskt förflutet, och ett dolt kroatiskt namn, och verkar ha åtskilligt i bagaget från Balkankriget, som man som läsare bara får ana. Förhoppningsvis följer fler böcker, för man blir ju nyfiken!

Nyfiken blir också Sandra, som är den andra huvudkaraktären vi får följa, när hon en natt väcks av att det ringer på dörren, och någon som påstår sig vara hennes kusin, vill bli insläppt eftersom han påstår sig vara jagad. Vilket han inte blir, förstås, för någon kusin har hon ju inte. Väl? Men strax därefter hittas han mördad på hennes vind. Hmm… Otrevligt och obehagligt, och det föranleder henne att ta kontakt med sin älskade farbror alzheimerforskaren, ute på Brännö , för att höra hur det egentligen står till med den här kusinhistorien. Och ja – visst var han kusin, ett barn som farbrodern dock aldrig fått se, och nu heller inte lär kunna få träffa, vilket varit en dröm han närt i hela sitt liv.

Detta blir upptakten till en riktigt rafflande historia, där läkemedelsforskning ligger nära drogproduktion, där droger ska lägga grunden till krigsföring, där skrupelfria droghandlare äventyrar ungdomars liv och hälsa. Och mycket, mycket mer. Det är riktigt isande obehagligt, och ruskigt spännande, ända in i kaklet! Det gläder mig att Mats Ahlstedt är tillbaka på banan igen!

/Tuija

torsdag 12 maj 2016

Tomasfilmerna av Marie Norin

Novellsamlingen "Tomasfilmerna" är knappast något för lata dagar i solen. Här skildras ensamma människor och slitsamma relationer. Nio stycken noveller berättar om ett antal människor någonstans i Sverige. Kommunikationsbrist tycks vara ett gemensamt tema. Det själsliga mörkret lurar ständigt runt hörnet. Inte ens vädret tycks vara på karaktärernas sida. Ömsom ösregnar det, ömsom steker solen och klibbar fast kläderna mot huden. I en av historierna har en pojke (förmodligen) slagit ihjäl sin mamma och förvarar henne i frysen. Nästa historia handlar om en kvinna som helt plötsligt går vilse på sitt eget kontor. En annan historia handlar om en man som får en bit kött mellan tänderna som inte går att få loss, vilket i sin tur tycks skapa en känslomässig barriär mellan honom och hans flickvän.


Titeln skvallrar om en förankring i film. Berättelserna är korta, tablåliknande och avskalade på känslor. Jag får direkt tankarna till Roy Anderssons filmer. Vi får egentligen bara bevittna små scener ur folks liv. Istället för att få en djupare historia så kastas vi mitt in i en händelse. Sällan får historierna någon förklaring eller någon upplösning. Det är ungefär som när man sitter på en tågstation och ser folk välla fram på perrongen och ibland snappar man upp korta historier i förbifarten. Ibland är samtalen triviala och ibland är de djupt personliga. Men det är aldrig dina historier. Berättelsens kärna tillhör någon annan. Ungefär så känns det att läsa Marie Norins texter. Ibland blir avsaknaden av känslor nästan obehaglig och lite ångestfylld. Därför känns det helt fel att läsa detta när solen skiner. Egentligen skulle jag vilja ha novemberkyla och orkanvindar utanför fönstret. Det hade ramat in novellerna bättre. Men det kan man ju inte klandra Marie Norin för. På det hela är hon en mycket egensinnig och intressant författare som är väl värd ett möte.


/Henrik

tisdag 10 maj 2016

Frukost: morgon, middag, kväll av Fern Green


Frukost, ett sådant ljuvligt ord ändå! Jag förknippar ordet och själva aktiviteten frukost med lediga dagar och prasslandet av tjocka dagstidningar vid ett fullt bord. Eller för den delen, skuggig plats på grön plätt med kaffe och goda mackor. Jag är nämligen en sådan person som äter en frukost att tala om just när jag är ledig, vardagar så står jag och småhoppar vid köksbänken och stoppar i mig något snabbt, ständigt sen då väckarklockan som av en händelse snoozat helt av sig själv upprepade gånger.
Nåja, när jag såg Fern Greens nya bok om just frukostar så plockade jag med mig den hem snabbare än ett ägg hinner knäckas i en het panna.
Under en lämplig långhelg så har jag nu provlagat flera recept ur boken och kan med säkerhet säga att den verkligen är något för alla oss frukostlovers! Örtfylld omelett med fetaost var en härligt god sak, som bäst avnjuts med ett glas kall juice och starkt kaffe. Eller varför inte en kryddig advokadoröra utspridd på rostat surdegsbröd (eller vilket bröd som helst faktiskt). Jag har även provat små pannkakor med ricottaost, majs och rödlök som serverades med knaperstekt bacon.
Det finns en del recept som kanske mer passar som lite efterrätt eller fika, men jag har valt att kalla det ”second breakfast” alternativ (ni som kan er Sagan om Ringen förstår precis vilken bra grej hobbitarna kom på). Ett sådant exempel ur boken är stekta äppelfritters, en sagolik smakupplevelse som doppades i en liten smet av färskost och kanel. Och så paradnumret i min provlagning; chokladbröd! Pain Riche och mjölkchoklad, jag menar, bara hör på den meningen. Man steker små baguettebitar i smör, och så choklad mellan och sen är det bara att sätta sig på expresståget till mathimlen. Inte särskilt nyttigt, men man behöver ju inte äta det varje dag. Även om man vill.
Frukost av Fern Green är som ni förstår en höjdare att låna hem och förgylla några frukostar med! Här finns även lite nyttigare recept, bland annat en chiapudding som ser riktigt fin ut, och en del bra recept om man ska vara många.
Som titeln utlovar så går det alltså alldeles utmärkt att äta frukost både morgon, middag och kväll! Jag menar, vem vill inte äta chokladbröd till middag?


/ Malin

måndag 9 maj 2016

”Under krigets himmel” av Niroz Malek

Niroz Malek heter egentligen Nouri Hasso. Han föddes i staden Aleppo i Syrien och där finns han fortfarande kvar. Mitt i krigets fasor. 
På baksidan av boken står det ”Hans resväska är inte avsedd att gå i exil med, hans penna är oduglig överallt utom vid det gamla skrivbordet – omöjligt att flytta även det”.

Boken består av många korta berättelser och språket känns som en blandning av ett beskrivande tonfall samt översvävande i magisk realism. Vad boken framförallt ger är en inblick i en sargad mans själ samt de många människor han beskriver och av en sargad, krigshärjad stad.

Vi får läsa om kvinnan som väntar på sin sedan ett år tillbaka fängslade man. Kvinnan lämnar inte lägenheten för hon vill inte att mannen ska mötas av en låst dörr.

Vi förstår sorgen hos morfadern som konstaterar att hans lilla barnbarn numera bara ritar …”hus som rasat, förkolnade träd och döda som ligger spridda på marken…det mest hjärtslitande är att alla de döda hon ritar är barn…flickor som krampaktigt håller en barbiedocka i famnen”.

Författarjaget konstaterar i en passage att ”de flesta vi känner har skingrats i en rad olika länder där de hankar sig fram…som fredlösa flyktingar. Och så har vi de andra, de som dött på olika sätt”.

Hopplöshet och outsinlig kärlek blandas till ett mycket starkt vittnesmål i ”Under krigets himmel” – läs den!

Lotta

fredag 6 maj 2016

”Hjärtats innersta röst” av Jan-Philipp Sendker

Så har då Sendkers uppmärksammade roman ”Konsten att höra hjärtslag” (2014) fått sin uppföljare – en minst lika vacker och poetisk skriven historia, och egentligen med ett starkare och mer trovärdigt innehåll – helt enkelt en roman som till och med är flera strån vassare enligt min mening.

Tiden är tio år senare, tio år som förflutit under hektiskt arbete, med en separation som följd, för Julia. Nu lever hon ensam, jobbar sig in i väggen, är bottenlöst trött och förvirrad – för hon hör en röst inom sig prata med henne – och hon förstår inte hur kontakten med halvbrodern i Burma blivit så sporadisk, trots att hon älskar honom så mycket.

I ett försök att hitta tillbaka till sig själv och söka svaren på rösten inom henne, återvänder hon till Burma. Där får hon berättat för sig historien om kvinnan Nu Nu och hennes barn – en historia som är en oerhört stark och berörande livsberättelse om kampen för kärlek och kampen för sina barn, trots krig och sorger. I sökandet efter en försvunnen man finner Julia till slut svaren på många av sina frågor, liksom den frid i livet hon så väl behöver. Men hon upptäcker också att det faktiskt går att släppa taget om hat och bitterhet, och att det faktiskt går att gå vidare i livet och börja om på nytt. Trots allt.

Sendkers berättande är både vackert och berörande för att det är så djupt mänskliga skeenden som skildras, och görs med sådan ömhet. Men det är också viktig läsning om Asiens historia som vi vet alldeles för lite om i västvärlden. En bok jag varmt rekommenderar!

/Tuija

onsdag 4 maj 2016

Det förlorade landskapet av Joyce Carol Oates

Joyce Carol Oates har bjudit in oss till en minnesresa i hennes fotspår. Destinationen är en resa tillbaka till 40-talets New York. Närmare bestämt hennes uppväxt på bondgården i Lockport. Stoffet till boken kommer mestadels från tidigare publicerade essäer och anteckningar. Nu har hon sammanställt materialet för att ge oss en tydligare bild av sin barndom. Som läsare får vi följa hennes brokiga väg mot författarbanan. Det är en väg som både kantas av fattigdom, utanförskap och våld. Joyce blev själv aldrig misshandlad eller sexuellt utnyttjad men hon såg kamrater som föll offer. Våld blir ett tema som hon senare väver in i många av sina böcker. Det finns mängder med nycklar i boken för att öppna upp och förstå Joyce författarskap lite bättre.

Detta skulle kunna bli en väldigt traditionell självbiografi. Men Joyce är helt enkelt för egensinnig för att göra det så enkelt. Hon litar helt enkelt inte på sina egna minnen. Detta är ett problem som otaliga författare brottas med. Ett exempel är Harold Pinter vars litterära karaktärer ofta minns helt olika versioner av samma händelseförlopp. Joyce menar att den som återberättar sin barndom konstruerar ofta ihop en egen sanning. Vem förde egentligen minnesanteckningar när man var tre, fyra år? De första åren i Lockport beskriver hon inte ens ur sitt eget perspektiv, eftersom hon helt enkelt inte minns. Då får en mycket speciell höna på bondgården bli berättaren i boken. Vi får helt enkelt föreställa oss ungefär hur hönan kom att uppfatta Joyce. Då kan man förstå att detta inte är några vanliga memoarer. Frågan är om det ens är memoarer? Många personer i boken är nämligen hopslagna och har fått fiktiva namn. Joyce är mycket noga med att inte hänga ut någon som kan ta skada. Hon har verkligen helgarderat sig i från det som hon väljer att kalla "självutlämningslitteratur". Trots att hon har ett så misstänksamt förhållningsätt mot sin egen berättelse så blir det aldrig distanserat. Vi får  ta del av mycket personliga ögonblick, tankar och rädslor. Särskilt kring det komplicerade förhållandet till hennes syster Lynn Ann Oates som föddes svårt funktionsnedsatt. 


Efter att ha läst boken känns det som att vi känner Joyce Carol Oates lite bättre. Då har hon ändå hållit oss på kärleksfullt avstånd. Vilken annan författare klarar av det?
/Henrik





tisdag 3 maj 2016

Avd. för grubblerier av Jenny Offill


Det här är återigen en sådan där omskriven bok, som syns lite överallt. Dessutom så är den blurbad på framsidan som ”en av årets 10 bästa böcker” av New York Times. Jag kan lätt dra öronen åt mig när det gäller den typen av böcker, för jag tänker att de aldrig kan leva upp till sitt rykte. Och nej, jag tycker nog inte att Offills bok är en av de bästa jag läst. Men med det sagt så är det ändå en väldigt bra och fascinerade bok jag precis lagt ifrån mig.
Avd. för grubblerier är en roman om ett äktenskap, och en kvinnas tysta kamp med sin man, sig själv och det liv som tynger henne i stort sett varje dag. I små fragment kastas vi fram och tillbaka genom hennes liv, författarkarriären som kom av sig, mannen hon mötte som friade på ett museum, barnet som kom med alla sina behov. Kärleken till mannen och till barnet river och sliter i henne, fyller henne med ljus samtidigt som det för med sig sorg och ilande rädsla. Men tiden går och så även dagarna i lägenheten, och dottern växer och kvinnan lyssnar förtrollad på det lilla barnets funderingar. Men så en dag ställs äktenskapet framför sitt svåraste test. Mannen har varit otrogen med en yngre kvinna på sitt arbete. Och Avd. för grubblerier blir just det, det ständiga grubblandet över vad som hände mellan de två och hur det kunde hända.
Det här låter kanske inte så upplyftande direkt. Och det är det så klart inte, det här är en roman tyngd av sorg och mörka tankar. Men på samma gång så är det en fnissig roman, jag skrattar gott åt kvinnans funderingar och åt de människor hon möter. Jag känner med henne, och vill gärna träffa henne över en kaffe i ett solvarmt Brooklyn, för att prata liv och sorg. Fast det skulle hon nog avsky tror jag. Kanske lika mycket som hon avskyr yogan, där det enda vettiga är ”de tio minuter men får en filt över sig och får spela död”.
Först har jag svårt att läsa de olika fragmenten, jag blir irriterad över att hoppa hit och dit. Men sen tänker jag att det är som att få läsa en snutt ur någons hjärna, för precis så där tänker vi, en tanke där och en tanke här som kan skilja sig åt i år och platser. Och nu tycker jag det är just Offills sätt att skriva som gör att romanen står ut och att det är det som gör den bra. Texten skimrar svagt, och jag tänker att det nog är precis så här för väldigt många små familjer där man tappar bort varandra och sedan börjar undra om man ens hittade varandra från början.

/ Malin

måndag 2 maj 2016

"Systrarna Brontës värld" av Ann Dinsdale

I år är det 200 år sedan den engelska författaren Charlotte Brontë föddes. Hon och hennes systrar Anne och Emily gav ut ett antal romaner - förvånansvärt få - varav i stort sett alla numera ses som klassiker. Med anledning av jubiléet har det kommit ut en mycket vacker och läsvärd bok om syskonen Brontë, med många bilder och unikt material. Författaren Ann Dinsdale är museichef på Brontë Parsonage Museum i Haworth, där syskonen växte upp.

Alla familjemedlemmar porträtteras i ord och bild, men vi får också lära känna miljön och landskapet där romanernas karaktärer kom till. Följ med ut på hedarna där Cathy's osaliga ande (från "Svindlande höjder") för evigt irrar omkring och söker sin älskade Heathcliff, eller till herrgården som stod modell för Mr Rochesters Thornfield, där han håller sin galna fru inspärrad på vinden, och där kärlek till slut uppstår mellan honom och den unga guvernanten Jane Eyre. Drömmen vore ju att göra en resa på engelska landsbygden med Dinsdales bok som guide! En författare som gjort slag i saken och bokstavligen vandrat i systrarna Brontës fotspår, är Samantha Ellis, vilket hon beskriver i boken "Mina hjältinnor", läs här vad Malin skrev om den.

Charlottes mest berömda roman är "Jane Eyre". I en artikel i Guardian har ett antal välkända författare fått skriva om vad boken har betytt för dem. Jag har tidigare här på bloggen skrivit om "Jane Eyre", som förmodligen är det litterära verk jag läst flest gånger - några gånger av egen vilja, och några gånger var jag därtill nödd och tvungen! Många anser dock att "Villette" är Charlottes bästa roman, och den kom faktiskt i svensk nyöversättning förra året, och den ska jag förstås läsa under detta jubileumsår. 

/Åsa

PS! Missa inte Café Bokstugan imorgon tisdag 3 maj. BG, Henrik och jag har samlat ihop en hög med bra boktips inför vårens och sommarens lässtunder! Vi ses i stadsbibliotekets hörsal kl 18. Som vanligt blir det också fika och bokutlottning! Välkomna!