Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



tisdag 29 mars 2016

Some kind of fairy tale av Graham Joyce


Graham Joyce är en av mina favoritförfattare, om man nu kan ha en sådan även om man bara läst två av hans böcker? Ja, det kan man, det bestämde jag nu. Och de andra böckerna av Joyce ligger på vänt i min ständigt växande Mount Everest hög av olästa älsklingar. Tyvärr så försvann Graham Joyce från vår värld 2014 då han dog i cancer. Jag säger från vår värld, för med tanke på de böcker han skrev, så kan han mycket väl ha färdats till en annan.
I Some kind of fairy tale stökar Peter runt i sitt ännu stökigare kök, medan julmaten precis har satt sig i magen och den där julfriden har infunnit sig. Bedräglig sådan dock, så som det är med fyra barn, hundar och hormoner överallt. Men så ringer telefonen, mitt på juldagen. Det är Peters föräldrar som ringer, vilket i sin tur kanske inte är så märkligt, att man ringer till nära och kära på jul. De ringer för att berätta att Peters syster Tara sitter i deras vardagsrum. Inte heller så märkligt kan tyckas, att familjen samlas runt julfirandet.
Fast för tjugo år sedan gick Tara ut i skogen och kom aldrig hem igen. Förrän nu.
Vad hon har varit är det ingen som vet. Varför hon fortfarande ser ut precis som den 16-åring hon var när hon försvann är det ingen som vet. Och vilken det är som står där under skuggorna av träden och ser på henne är det ingen som vet. Utom du och jag. Och Tara, men hennes historia kan ju för allt i världen inte vara sann? Eller?
Vilken magisk bok det här är, på alla sätt och vis! Joyce rör sig som vanligt mellan det regnbågsfärgade övernaturliga och det smutsbruna vardagslivet. Och han gör det med den äran. Jag blir genast en smula förälskad i Tara. Hon är en av de där människorna, ni vet, som brinner med ett lite klarare ljus än alla andra. Peter förklarar skillandern mellan de två så här:
”He had a large lumbering physique, a gentle giant. Slow-witted according to his own assessment; she by contrast was mecurial, slender-boned and sharp-tongued. He was earthly, she was aerial. He was made of clay and iron; she was made of fire and dreaming. “ 
Some kind of fairy tale är en vacker och smutsig historia, med hisnande magiska toppar och dovt sjungande dalar. Och vad än Graham Joyce väljer att berätta för mig, så tror jag på vartenda ord. Och jag hoppas att han rider på en enhörning någonstans in i solnedgången, och berättar sina historier för någon annan.

/ Malin

lördag 26 mars 2016

Han är tillbaka - Timur Vermes

Får man skoja om Hitler? Idén till boken "han är tillbaka" är lika enkel som genial. Tänk om Hitler hade återuppstått i dagens samhälle? Vad hade hänt då? Hur hade världen tagit emot honom? Det kanske låter som en skrämmande tanke? Det är nämligen precis vad som händer i denna vassa politiska satir av författaren Timur Vermes.
Hitler vaknar en dag på en gräsmatta mitt i centrala Berlin. Året är 2011 och allt han minns är att han nyss befann sig bunkern. Han har inget minne alls av andra världskrigets förlust. Det är som bäddat för kulturkrock. Trots att världen ser väldigt annorlunda ut så är Hitler övertygad om att han fortfarande är "der fuhrer" som styr sitt rike med järnhand. Alla runt omkring verkar dock helt och hållet ha tappat respekten för dikatorn. Hans trogna hitlerjugends har börjat klä sig i säckiga, äckliga brallor och pratar konstigt. Ännu mer skruvat blir det när Hitler kräver respekt och börjar skälla ut pöbeln för dess risiga moral. Han blir misstagen för att vara en skicklig Hitler-imitatör och snart blir han ett youtubefenomen. Han bjuds in till talkshows över hela världen och folk tror att han är en harmlös skådespelare. Hitler är dock inställd på att återupprätta tredje riket igen och med hjälp av media har han en stark plattform att åter sprida sin propaganda. Mitt framför ögonen på det naiva folket.

Det märks att Timur Vermes har gjort en grundlig research. Han ger verkligen liv åt den griniga dikatorn. Det finns också massor av roliga förväxlingar i spelet mellan Hitlers konservativa livssyn och dagens samhälle. Men det är inte bara skoj. Vermes vassa penna öppnar för mängder av tolkningar. Kanske menar han att dagens samhälle är förblindat av sin egen underhållning? Är det en attack på medias dumma vilja att exploatera en säljande idé till vilket pris som helst?  Kanske menar Vermes att främlingsfientligheten finns rakt framför näsan på oss utan att vi förstår det? Det är upp till läsaren att hitta sin tolkning. Somliga menar att boken inte alls är kul och att det är upprörande att använda Hitler i underhållningssyfte. Men visst måste man väl få skoja om Hitler...Eller?

Ps. Notera det snygga bokomslaget där titeln till boken utgör den karaktäristiska mustaschen.

/Henrik

onsdag 23 mars 2016

"Jessie Lambs testamente" av Jane Rogers

Ibland dyker det upp en bok som är som en ny vän som man ser fram emot att lära känna närmare, dela hemligheter med och i varandras sällskap upptäcka allt fler saker man har gemensamt. "Jessie Lambs testamente" är en sådan bok. Jane Rogers har sagt i en intervju att hon omarbetar det hon skrivit oräkneliga gånger, och det märks. Det går knappt att hitta en överflödig mening i boken. Hennes prosa är full av inspiration och berättarglädje och det finns i handlingen ett medryckande driv och stegrande spänning och ovisshet om berättelsens utgång. Slutet är på något sätt både oförutsägbart och, när det väl avslöjats, det enda sätt man kan föreställa sig att det skulle sluta.

Huvudpersonen är Jessie Lamb, som lever i en värld som drabbats av Maternal Death Syndrome, en pandemi som dödar alla gravida kvinnor. När det inte går att finna ett botemedel mot sjukdomen hotas mänskligheten att utplånas. Då samhällets sköra sammansättning uppluckras och civilisationen söndras får extrema grupper allt större makt, och allt större del av världssamfundets utrymme fylls av anarki och laglöshet. Räddningen tycks finnas i frysta embryon och en av de ledande forskarna är Jessies far. Boken tar upp vår tids största problem och driver dem till sin spets: miljöförstöring, sexism, extremism och terrorism. Men den här boken rymmer så mycket mer: ungas oskuldsfullhet och idealism, viljan till självuppoffring, meningen med livet och förhållande mellan föräldrar och deras barn. Huvudkonflikten, den mellan dotter och far, når klimax i bokens slutskede, då allt man tidigare läst hamnar i nytt ljus. Varmt rekommenderad.

/Johan

tisdag 22 mars 2016

Snökimonon av Mark Henshaw


Ibland läser man den där boken som är så himmelskt bra men som samtidigt är så överjordiskt svår att tipsa vidare om. Orden räcker inte till, och man kan knappt berätta något om handlingen för att då spoilrar man alltihop. Men så vill man så gärna att fler ska läsa den. Ett typiskt bokligt dilemma. Ungefär i samma mått som det där dilemmat där ens favoritförfattare numera bara skriver dåliga böcker men man läser dem ändå för att kärleken en gång var så ljuv. Suck.
Nåja, Snökimonon av Mark Henshaw är en sådan speciell bok för mig. En bok som jag till slut älskade innerligt men som jag har så svårt att säga något om.
 I Paris möter vi den nyligen pensionerade kommissarien Auguste Jovert vars liv har vänts upp och ner. Han har precis hittat ett brev i sitt postfack, från en ung kvinna som påstår sig vara hans dotter. Ungefär samtidigt så möter han sin nya granne, den allmänt skumme Tadashi Omura som är juridikprofessor från Japan. Omura tränger sig på och vill prata om just fäder och döttrar. Snart har de två herrarna börjat berätta sina livshistorier för varandra, för det är något med Omura som gör att Auguste inte kan varken sluta prata eller sluta lyssna. Och dessa livshistorier snurras in i varandra, pusselbit för pusselbit läggs till detta mystiska pussel av liv.
Det är hänförande, obehagligt och oändligt vackert skrivet. Genom dessa två människors liv färdas vi till vackra och farliga platser i Paris, Algeriet och Japan. Jag slungas mellan drama, svek och långsamma skeenden.
Boken väver in mig i en förvirrat mjuk men skakig sidenkokong, och inget är som jag tror. De första femtio sidorna fick jag kämpa, och jag tänkte nästan ge upp. Men så plötsligt så hade jag läst tvåhundra sidor till utan att knappt förstå hur det gick till. Snökimonon var för mig en väldigt märklig läsupplevelse, men en mäktig sådan.
Läs den och fötrollas!

/ Malin

måndag 21 mars 2016

Bläckfisken av Christer Lundberg


Denna sköna radiopratare har nu släppt sin andra fantasifulla skröna – den första var ”Gräspojken”, som kom ut 2012. Det var en underbart helgalen historia, som rönte stor uppmärksamhet, och nu har han släppt en minst lika galen historia, eller egentligen en betydligt galnare, som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt, alternativt njuta eller förfasas över. Trots den sanslösa humorn, som gör att man sitter och småler mest hela tiden, så sätter man nästan kaffet i halsen mellan varven, när actionthrillerådran i boken tittar fram. Det är både mjukt och kärleksfullt, liksom makabert och bisarrt. En härlig mix av genrer, med andra ord!

Och i centrum för denna skröna är det dels den trettiofemårige halvlo
sern Jimmie - tidigare halvkriminell, nu arbetslös hemmason - som ägnat sina senaste femton år åt dataspelande, efter att hans bästis sprängts i luften framför ögonen på honom. Han får en praktikplats på Sjöfartsmuséet, där ett av hans uppdrag går ut på att ta hand om en speciell liten bläckfisk. Denna lilla Julia blir därmed den andra centrala figuren i romanen, för hon växer i en hastighet som blir okontrollerbar för Jimmie, varpå han förvarar henne i sumpen, muséets stora vattenbehållare under golvet, och till slut tvingas släppa ut henne i Göta Älv…! En annan central figur, framför allt för Jimmies växande självkänsla, är kollegan Lisa, som tycker om honom precis som han är, trots alla hans tvivel, och som blir indragen i denna bläckfisksoppa utan like, mot sin vilja. Tillsammans hamnar de i händerna på gangsters (som visar sig vara något helt annat och oväntat dessutom) och driver denna makabra historia till det enda goda slutet det skulle kunna få. För - som undertiteln lyder – det är verkligen ”en vidunderlig kärlekshistoria”.

/Tuija

torsdag 17 mars 2016

Butchers Crossing av John Williams

John Williams är författaren som alla glömde att de älskade. Han var verksam på 60-talet och skrev en handfull böcker. Sedan föll han i glömska och det blev helt tyst runt omkring honom. För några år sedan var det en bokhandlare på Manhattan som grävde fram hans roman "Stoner" ur arkivet och världen drabbades av en Williams-renässans. Han böcker blev tokhyllade bestsellers cirka femtio år efter utgivningen! Tråkigt nog fick Williams aldrig uppleva egen sin pånyttfödelse eftersom han gick bort 1994.

Butchers Crossing skrevs fem år före Stoner och kan beskrivas som en allvarlig westernhistoria. Här finns inga banditer, inga tågrån, inga fagra damer i nöd och inga dueller i gryningen. Boken handlar om Will Andrews, en lovande Harvard-student. Han väljer dock att hoppa av studierna för att istället åka västerut. Will drömmer om vildmarken och de stora vidderna och hamnar i utposten Butchers Crossing. Den lilla gränsstaden är tillhåll för buffeljägare, strykare och andra mindre charmerande typer. Will slår följe med en grupp män som hört rykten om att det finns en buffelhjord i en avlägsen dal långt ut i vildmarken. Längre ut än någon tidigare begett sig. Men deras resa blir knappast någon semestertripp. Naturen slår hårt mot männen och grusar deras drömmar om rikedom och ära. Både snöstormar och torka står i vägen. Kvar blir besvikelse, ilska och tröstlös ensamhet. Williams punkterar effektivt hål i den amerikanska drömmen. Människor slet och offrade sina liv men fick inte ett ruttet korvöre tillbaka. Boken innehåller också subtila hyllningar till klassiska författare som Hemingway och  Melville. Det handlar om historier där människan utmanar naturen och upptäcker att naturen aldrig kommer att kunna tämjas. Med stor känsla för detaljer berättar Williams en vemodig och tidlös historia. Nu väntar vi med stor spänning på en nyutgåva av hans sista roman "Augustus".  Jag vågar nästan lova att den är minst lika bra som Stoner och Butchers Crossing.

/Henrik

onsdag 16 mars 2016

"The Invasion of the Tearling" av Erika Johansen

Erika Johansens fortsättning på "Queen of the Tearling" har fått fin kritik. I Entertainment Weekly ger Isabella Biedenharn boken högsta betyg och skriver att man bryr sig om de nya karaktärerna nästan redan när man får veta deras namn. Det som utmärker Johansens författande är hur realistiskt hon porträtterar sina karaktärer. Hennes hjältar är långt ifrån perfekta och deras fiender är långt ifrån stereotypa. Vad som är särskilt spännande med den här uppföljaren är hur den bygger på ett mysterium där det finns en svårförklarlig koppling mellan huvudpersonen, Kelsea, och en kvinna som levde i en tid som för oss läsare är en snar framtid. Hur det kan komma sig att Kelsea upplever paralleller mellan henne och denna kvinna är en oupphörligt fascinerande gåta. Boken har inslag av science fiction, trots att det är en fantasyroman, och Johansen bryter med befriande lekfullhet mot konventioner hos båda genrer.

Fastän boken tar vid direkt efter där den förra delen slutade har mycket nytt stoff vävts in i handlingen. Kelsea, den nya, unga drottningen av Tearling, ställs inför en hisnande utmaning då det tyranniska Mortmesne invaderar Kelseas rike och tvingar henne att evakuera de områden som ligger i invasionens väg. Samtidigt sker det mystiska försvinnanden av gruvarbetare i Tearlings norra gruvområde. Allt ställs på sin spets i en oundviklig konfrontation mellan de båda drottningarna, där bara en av dem kan överleva. Rekommenderas till alla som älskar fantasy.

/Johan

tisdag 15 mars 2016

A wild swan and other tales av Michael Cunningham


Det här är en tunn liten bok, fylld av magiska ord och bilder så vackra att ögonen inte räcker till. Cunningham har i sin nya bok tagit sig an några av våra mest berömda sagor och gjort det till sina egna. Så levde de lyckliga i alla sina dagar får en ny klang av livet självt och dess oförutsägbarhet. Och kanske att våra sagor lästa vid sängkanten aldrig har låtit mer sanna? Författaren har här spunnit en gyllene väv av fantasi blandat med en hederlig dos av diskbänksrealism.
Vi får i olika sagor träffa exempelvis Häxan i form av en desperat ensam kvinna som bygger ett hus av godis i skogen för att locka till sig sällskap när livet på ålderns höst inte blev som hon tänkt. Men inte blev de två som hittade huset som de hon tänkt heller.. Jack som med hjälp av sina magiska bönor och allmänna tjuvighet snart kan klä sig i bara Marc Jacobs, men ändå aldrig är nöjd. Eller den briljanta versionen av Skönheten och Odjuret, där man som läsare snart undrar vilket Odjur som är att föredra.
Michael Cunningham har som vanligt ett otroligt vilsamt och vackert språk, ibland tänker jag att han nog väger varje ord på guldvåg innan han skriver dem på papper. Det här är en bok som är en ren fröjd att läsa på originalspråk, och ett fint sätt att angripa klassiska berättelser. Författaren lyfter fram många av de kända onda varelserna i sagorna, men gör dem mer komplexa. Cunningham har sagt i en intervju kring den här boken att han dras till figurer som inte är helt enkla att tycka om, och att alla är hjältar i sin egen historia, på ett eller annat sätt.
Illustrationerna i A wild swan and other tales är gjorda av Yuko Shimizu, och de är verkligen ta andan ur en vackra, både hotfulla och ömsinta på samma gång.
Sluta aldrig läsa sagor bara för att vuxenheten har slagit klorna i dig. Du blir aldrig för gammal för en saga en stormig natt där bara orden kan lysa upp mörkret runt omkring dig.

/ Malin

måndag 14 mars 2016

Sicksackvägen av Anita Desai


Desai är en intressant berättarröst, född och uppvuxen i Indien, men numera bosatt i New York, som här har skapat en originell historia om Eric, en lat, akademisk historiker med oklara mål, som fördriver dagarna med att inte få något gjort. Hans fru är forskare inom medicin, och när hon behöver resa till Mexico för sitt forskningsprojekt, tvingar sig Eric med på resan, officiellt i förhoppningen om att detta ska förlösa hans skrivande. Istället blir det ett sökande efter hans egen historia, där vaga minnen av hans farfars år i Mexicos silvergruvor hemsöker honom. Han följer sin fars fotspår bakåt i tiden, och det blir en väg lika sicksackig som Huichol-indianernas mörka trånga vägar, upp genom samma gruvgångar som hans farfar Davey jobbade i, efter att gruvjobben i Cornwall tagit slut.

Vi får följa med på en vindlande resa över generationer – inte bara i Erics släkt. För när han besöker ett forskningscenter skapat av den gåtfulla och åldrande Doña Vera, en kvinna som ägnat sitt liv åt indianernas livssyn och konsthantverk, berättas här parallellt historien om denna kvinnas märkliga livsresa, dolt för alla utom för läsaren. Det är en livsresa som så småningom utmynnat i en oåtkomlig upphöjdhet – ett sätt att aldrig behöva bli ifrågasatt - som Eric både fascineras och förskräcks utav. Men denna kvinna är dessutom ingift i den släkt som har kopplingar till de förfärliga umbäranden som Erics farfar, med flera, fick utstå i det förflutna, under gruverans tid.

Och efter denna bekantskap får han slutligen, under peyotehallucinationers inflytande, möta skuggor ur sitt förflutna, som är så vackert skimrande, att man inte kan bli annat än starkt berörd. Det är helt enkelt en väldigt annorlunda, spännande och intressant historia som Desai vävt ihop, den skiljer sig från det mesta jag läst – här finns både ett stycke nutidshistoria, antropologi, ironi och satir, magi och… jag vet inte vad. Den innehåller verkligen det mesta!

/Tuija