Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



onsdag 30 september 2015

"The watchmaker of Filigree Street" av Natasha Pulley

En del romaner som blandar genrer kan oavsiktligt ta läsaren ut ur berättelsen när boken växlar från en genre till en annan, som när en sekvens är alltför distraherande overklig för att vi ska kunna leva oss in i en berättelse som i övrigt ter sig verklig. Natasha Pulleys debutroman, som har inslag av såväl science fiction och steampunk som fantasy, växlar dock mellan genrer lika smidigt som den skiftar ton. Det är också ett bevis på författarens skicklighet att bokens många mysterier följer en röd tråd och att bihandlingarna mästerligt vävs samman med huvudhandlingen. Det är en roman med många teman, men främst intresserar den sig för vänskap och betydelsen ödet eller tillfälligheter har i våra liv. Huvudpersonen är Thaniel Steepleton, en anspråkslös telegrafist som blir nära vän med en japansk genialisk urmakare. Att Thaniel är en ljudkänslig synestet som hör olika ljud i färger och att urmakaren är klärvoajant och kan komma ihåg händelser innan de inträffat är två mycket betydelsefulla detaljer för den här berättelsen. Tillsammans med sina landsmän försöker Thaniel avslöja att hans japanska vän är en bedragare, vilket tär på hans samvete, då vännen skänkt honom en klocka som förvarnat om ett bombdåd och på så sätt räddat Thaniels liv. Hur starkt är deras vänskapsband och vad kan få det att brista?

Romanen är full av smittsam berättarglädje. Prosan är elegant och omsorgsfull.  Det finns en tydlig nyansrikedom i personporträtten som gör att bokens karaktärer blir mångfacetterade och levande för läsaren. Den säregna handlingen stimulerar fantasin och man längtar tillbaka till bokens värld så fort man lämnat den. Särskilt eggande är läsningen när handlingens fokus hamnar på karaktären Grace Carrow, en Oxfordutbildad fysiker som ser på Thaniels nya vän med oblida ögon och ser en fara i vännens fantastiska förmåga att kunna förana betydelsefulla framtida händelser. Deras två olika synsätt står i konflikt till varandra och utgör grunden för en dragkamp dem emellan där båda två söker bevis för sin syn på urmakaren. Det hela leder till en smart upplösning som förklarar mycket men ändå lämnar en hel del av mystiken intakt.

/Johan

måndag 28 september 2015

"Bränd himmel" av Gilly MacMillan - en ny "Gone girl"?

Varje förälders mardröm blir verklighet för Rachel Jenner, när hennes åttaårige son Ben försvinner spårlöst under en skogspromenad. Han vill springa i förväg med hunden, och Rachel går motvilligt med på det. Ett ögonblick senare är han borta och hunden hittas senare ensam med brutet ben. En stor polisutredning dras igång, och snart hittar man Bens kläder, och misstänker då att han blivit bortförd. Rachel och John, hennes exmake och pappa till Ben, hamnar förstås i centrum, och i början har de allas sympatier som offer. Rachels beteende blir alltmer desperat och irrationellt ju längre tiden går utan att Ben hittas. Till slut tvivlar både polisen och allmänheten på henne, och plötsligt är hon den misstänkta... 

"Bränd himmel" är brittiska Gilly MacMillans deckardebut. Boken har jämförts med Gillian Flynns "Gone girl", och likheterna finns där. Liksom i Flynns bok, får man följa historien ur två personers perspektiv. Här är det mamman Rachel, och polisen Jim som berättar. En annan likhet är att läsaren genom hela boken hålls i osäkerhet kring vem som är skyldig och oskyldig, och vem man egentligen kan lita på... Rachels och Jims berättelser varvas med e-postkonversationer, utskrivna förhör, facebookinlägg och annan dokumentation. Själv tycker jag det stör läsningen lite, men när jag har läst hos andra bokbloggare förstår jag att många tycker det tillför en känsla av äkthet. En del detaljer och händelser i historien framstår som rätt otroliga, men man köper det gärna, för "Bränd himmel" är en riktig bladvändare. Man bara läser och läser - inte för språket eller personporträtten - utan för att man bara MÅSTE få veta hur det går!!!

/Åsa

onsdag 23 september 2015

"Star Wars" av Wilco

2015 är året då en ny "Star Wars"-film med en ny generation unga skådespelare tillsammans med originalfilmernas stjärnor kommer att visas på tusentals biodukar världen runt. Det är också året då Wilco släpper ett album betitlat "Star Wars" för gratis nedladdning. Nöjesguidens Patrik Forshage framhåller att bandet ger sig hän både i "melodisk glamrock bland annat i More..." och i "sorgesam americana". Albumet får näst högsta betyg och Forshage sammanfattar: "Gitarrerna tillåts skorra och överlappa varandra, och udda infall som baklängestrummorna i Where Do I Begin balanseras omedelbart av ett enkelt tvillinggitarriff. Ingenting på Star Wars är mindre än strålande."

/Johan

tisdag 22 september 2015

Our Souls at Night av Kent Haruf


Häromdagen läste jag den här lilla, finstämda romanen på nätta 179 sidor. Och vilken vacker bok det är, både till utseende och till innehåll! Our Souls at Night blev Kent Harufs sista roman, han gick bort i november förra året, och nu ges alltså hans sista bok ut. Det är dock den första boken jag läser av Haruf, men det blir inte den sista.
Jag har förstått att de flesta av Harufs berättelser utspelar sig i det lilla amerikanska samhället Holt i Colorado, och så även den här. I Holt bor Addie Moore och Louis Water. De bor på samma gata, och har genom åren vinkat på varandra, utbytt några ord på fester och lånat varandra socker och verktyg. Nu är både Addie och Louis till åren komna. Deras partners är sedan ett bra tag tillbaka döda och barnen har flugit sin kos. Det är ett ensamt liv som ålderdomen har erbjudit dem båda. Men det tycker inte Addie att man behöver acceptera, så en kväll knackar hon på Louis dörr. Nätterna är värst säger Addie och frågar den något chockade Louis om han kan tänka sig att spendera dem med henne? Bara prata och sedan sova tillsammans, för att få igen den trygga känslan av en annan människas andetag bredvid i den mörkaste av nätter. Louis funderar ett och två varv, sedan stoppar han ner en pyjamas och tandborste och vandrar över gatan för att i sin tur knacka på Addies dörr. 
Så tar deras historia sin början, deras vänskap, deras kärlek, deras äventyr och deras besvikelser. Med allt det sköra, allt det vackra och allt det som får dagarna att gå. Deras grannar och gubbarna som sitter på stadens diner har sina åsikter och utrycker dem gärna. De nu vuxna barnen har plötsligt en massa att säga och tycka om sina föräldraras liv. Men Addie och Louis för en stilla kamp för att bara få vara lyckliga. Så där lyckliga som vi alla ha rätt att få vara. 
Att skriva om det lilla vardagliga livet är svårt. Svårt, för att frestelsen att brodera ut det till något det inte är alltid finns där. Men Kent Haruf kunde den konsten. Our souls at Night är en fin läsupplevelse, en vacker och ömsint läsning, och jag är ledsen för att den är slut. Det är en roman om livet, så som det är, där det ryms både stora och små katastrofer, kärlek och glädje. När jag nu läser på lite om boken så får jag veta att Haruf skrev den när han var sjuk och hade fått sin dödsdom. Att under sådana omständigheter skriva något så här stillsamt och ömsint, det ger boken ännu en dimension. Alla borde sitta ner med Addie och Louis en stund.

/Malin
                                                                                                                   
                                                                                                        

måndag 21 september 2015

Den moderna arbetarlitteraturen – ett skolexempel

Begreppet ”arbetarlitteratur” är väl för många förknippat med författare som Ivar Lo Johansson, Moa Martinson och Vilhelm Moberg. Men på senare år har vi sett en ny våg av arbetslivsskildringar från en ny generation författare. Inte sällan är temat förhållanden på arbetsmarknaden som är aktuella i vår tid. Vi har inte längre statare, men vi har olika typer av tillfälliga arbeten med otrygga anställningsförhållanden och med osäker ekonomi som en följd.

Kanske började det med ”Yarden” (2009), Kristian Lundbergs tröstlösa, gråkalla skildring av arbetet i Malmös hamn, där han flyttar och tvättar bilar åt ett bemanningsföretag. Men redan i början av 2000-talet kom en rad besläktade romaner, där arbete och klass utgjorde viktiga faktorer; Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” (2006), Torbjörn Flygts ”Underdog” (2001) och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” (2007) är några exempel.

 De senaste åren har vi även sett mer renodlade skildringar av arbetsliv och arbetsvillkor med exempelvis Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här” (2012), Jenny Wrangborgs ”Kallskänken” (2010) och Elise Karlssons ”Linjen” (2015).

 Definitionerna på vad som utmärker arbetarlitteraturen är många, en del utgår från innehållet, en del från författaren och dennes bakgrund, ytterligare andra från de tänkta läsarna. Själv fastnar jag vid definitionen att arbetet är ett huvudtema i boken, och ibland nästan en egen karaktär.

En nyutkommen bok som sällar sig till ovan nämnda skara är Malin Hedins ”Inte gå under” (2015), om arbetsvillkoren för lärare och elever i den svenska gymnasieskolan idag. Mirjam är nyutexaminerad svensklärare, och blir överlycklig när hon får det första jobb hon söker efter examen, som lärare på en certifierad FN-skola. Hon är fylld av energi och goda ansatser, men märker snart av den dystra verkligheten bakom skolans fina fasad. Skolan är privatägd och ingår i ägarens företagskoncern. Det finns inga pengar till varken undervisningsmaterial eller aktiviteter, personalomsättningen är hög och eleverna uppgivna efter många lärarbyten och brutna löften.

Trots det dystra innehållet är det något som gör att läsningen bara flyter på och jag sjunker direkt in i boken. Kanske är det min egen avbrutna lärarbana som gör sig påmind och kanske är det den raka, okomplicerade handlingen som för berättelsen framåt, osentimentalt men oundvikligt. Den samtida arbetarlitteraturen har fått ett värdefullt tillskott, som säger mycket om läget i dagens svenska skola.

/Åsa

fredag 18 september 2015

Berör mig inte, berör mig av Inger Alfvén

Den nya romanen är hennes tjugoandra i ordningen, och en intressant sådan med mycket reflektioner över livet och det svåra med att leva det. Och att åldras med det. Och att inte få åldras med det.

Vi får följa fem människors livsöden, och inledningsvis Anna Sofias, som är den gemensamma faktorn för de övriga. Anna Sofias berättelse, som framkommer genom de andras, visar på ett ganska tomt och innehållslöst liv, som hon genomlevt barnlös, gift med industrimagnaten Laurence. Hennes sista tio år, mellan femtio och sextio, lever hon parallellt med döden, i sviterna av sin tuffa cancer. Hon har en nära väninna, Bitte, som Laurence i sin ensamhet efter Anna Sofias död lär känna mer, liksom hennes dotter Bea, som han blir minst sagt förtjust i. Problemet är bara att Laurence är över sjuttio (om än inte i sin egen självbild) och Bea en underskön, bortskämd tjugosjuåring som beter sig som en tonårstjej, och har ett kraschat förhållande, liksom halvkraschade skådespelardrömmar i bagaget. Vi får också lära känna Gunnel, en pensionerad bibliotekarie, vars vägar korsas med Anna Sofias, men även Niklas, en ung man som lever i ett gungfly utan dess like tills hans dataspel gör världssuccé. Även han träffar Anna Sofia i ett sent skede i hennes liv, och det mötet blir av avgörande betydelse för honom och för hans vändning i livet.

Dessa fyra människors vägar korsas, i sin tur, av en slump, i Indien. Anna Sofia hade ett delvis indiskt förflutet, och det har viss del i att de hamnar där – dock är det en smula osannolikt att de skulle träffas och lära känna varandra. Den enda som känner till någon som helst koppling till Anna Sofia är Gunnel, som känt igen Laurence från hennes begravning. Och deras dagar i Indien blir både stillastående och dramatiska på en och samma gång…

Det är ett intressant upplägg på romanen, där var och en har fått sitt kapitel – ett läsflöde på ca 50 sidor vardera, där man inte kan sluta läsa förrän man fått veta hur det ska gå för dem. Laurence är en minst sagt osympatisk figur, som dock visar på mänskliga sidor mellan varven trots att han är både inbilsk och en smula maktfullkomlig. Bea känns även hon som tämligen osympatisk, i sin ungdomliga naivitet och bortskämdhet. Niklas vet man knappt vad man ska tycka om – hans livsöde är så speciellt att man inte kan annat än glädjas med honom när han till slut hittar stigar i livet som han vill vandra. Så den enda som blir kvar, som jag genuint känner sympati för, från början till slut, är bibliotekarien Gunnel (!) – hon berör mig på flera olika plan, och verkar vara den enda som levt med fötterna på jorden – kanske inte så konstigt med tanke på författarens eget perspektiv. Men tillsammans är de en intressant mix som plockar fram både det bästa och det sämsta hos varandra. Intressant läsning!

/Tuija

tisdag 15 september 2015

Historien om Quiet Dell av Jayne Anne Phillips


Den här historien sätter segel en hård vinter i Illinois, 1931. Livet har tagit en kall och svår vändning för Asta Eicher. Hon står ensam med tre barn, maken är död sedan några år tillbaka och nu även hennes svärmor, under vilkens tak familjen har bott. Pengarna är snart helt slut och Asta börjar bli desperat. Via en så kallad Lonely Hearts annons, en slags äktenskapsförmedling i tidningarna får hon kontakt med en trevlig man. Snart går breven i skytteltrafik mellan de två. Cornelius lovar Asta guld och gröna skogar, men framförallt ett löfte om livslång kärlek och respekt. Hon bestämmer sig för att tacka ja till hans erbjudande om ett bättre liv för henne och barnen.
Tre månader senare hittas Asta och hennes tre barn mördade och nedgrävda utanför mannens garage i det lilla samhället Quiet Dell. Även om boken inte börjar med morden, så vet vi redan från första sidan att det är mot den rysliga slutstationen vi reser. Morden och rättegången följs av en ung reporter, Emily, som fullkomligt begraver sig i familjens öde och som gör vad hon kan för att avslöja mördaren. Bokens kapitel följer dels Emily, men även Annabel Eicher, som för tidigt gick till sin grav och nu tyst svävar över Quiet Dell och iakttar det som sker. Under berättelsens gång möter vi också andra nyckelpersoner som alla har sin roll att spela i detta drama.
Historien om Quiet Dell bygger på en verklig händelse, vilket ger den en extra djup. Även om det här är en roman, så smärtar det djupare när man som läsare vet att det har hänt på riktigt. Phillips är duktig på att ge familjen Eicher en röst, och som läsare står jag bredvid och önskar så att historien fick en annan utgång. Boken är även ett spännande tidsporträtt över ett Amerika i mellankrigstid, där fattigdomen ständigt hotar och färgerna i landskapet är urvattnade. Det enda jag kan anmärka på är att då och då är Historien om Quiet Dell lite pladdrig, det är för mycket smådetaljer vilket ibland gör läsningen en smula förvirrad, för man förlorar sig i de små sakerna. Trots det så är det en bra bok, med en väldigt fascinerade historia. Och mitt hjärta dunkar lite extra för Annabel och hennes syskon, som aldrig fick det liv som var dem lovat. Istället fick de olika söksidor på Wikipedia. Men de fick även den här boken, där jag kan höra deras röster, om så bara för en kort stund.

/ Malin

måndag 14 september 2015

"Lila hibiskus" av Chimamanda Ngozi Adichie

Boken utspelar sig i Nigeria under 1980- och 90-talet. Landet, som haft en orolig historia sedan självständigheten från Storbritannien 1960, styrdes under denna tid av olika militära regimer och präglades av ständiga kuppförsök. Historien berättas av Kambili, en 15-årig tjej vars familj har det gott ställt, de bor i ett fint hus och har tjänstefolk. Kambilis pappa är en framstående och högt ansedd man i deras hemstad. Han äger många fabriker, och han äger också en stor dagstidning. Familjen består också av Kambilis mamma och hennes äldre bror Jaja.

Kambilis far är väldigt sträng och hård mot sin familj. Han är strikt katolik, och när hans hustru eller barnen gör något som trotsar hans vilja eller den katolska läran, så blir de bestraffade, och ibland slår han dem rätt illa. Han ställer stora krav på sina barn. Varje termin vid betygsutdelningen ska de vara bäst i klassen. Varje vecka får Kambili och hennes bror ett schema, där pappan rutar in deras dagar fullständigt. De får inte se på teve eller ägna sig åt andra nöjen, och de får aldrig träffa jämnåriga kompisar. Barnen är ändå stolta över sin far och den plats han har i samhället, de ifrågasätter inget, för de känner inte till något annat liv.

Vid en av alla militärkupper som ägde rum vid den här tiden blir det oroligheter kring pappans tidning, och barnen skickas då iväg för att bo hos sin faster och sina kusiner. Där är det helt andra regler som gäller. Stämningen är öppen, man pratar och skrattar och bråkar med varandra, vuxna och barn tillsammans, utan rädsla för bestraffningar. I början är Kambili och hennes bror lite tillbakadragna och förvirrade av det nya, men snart anpassar de sig och lever upp, särskilt brodern Jaja. De får göra saker de aldrig gjort förut, spela fotboll, göra utflykter, se på teve och lyssna på musik.

När de kommer tillbaka hem märker fadern direkt förändringen, och menar att hans syster har förlett barnen. Kambilis bror Jaja, börjar säga emot och sätta sig upp mot sin far och de orättvisa bestraffningarna. Fadern svarar på det enda sätt han känner till; han slår dem ännu värre och hittar på ännu grymmare bestraffningar.

"Lila hibiskus" är främst en fin skildring av Kambilis person och livsöde, men också en intressant inblick i en del av Nigerias historia, och hur det förflutna ständigt påverkar nuet. Det är bitvis jobbig läsning, men också väldigt givande.

/Åsa

fredag 11 september 2015

Karin Wahlberg kommer till Karlskrona

Foto: Anna-Lena Ahlström
På torsdag den 17 september besöker Karin Wahlberg Karlskrona stadsbibliotek i Bibliotekets Vänners regi. Författaren är kanske mest förknippad med deckarserien om det äkta paret Veronika Lundborg, läkare och Claes Claesson, kriminalkommisarie. Debuten "Sista jouren" kom 2001 och anses vara en klassisk pusseldeckare i sjukhusmiljö. Karin Wahlberg har själv stor erfarenhet av vården då hon själv arbetar som läkare på universitetssjukhuset i Lund. Därför är det kanske inte så konstigt att hon använder sig av dessa miljöer även i den relativt nya romanserien "Lasarettet", helt befriad från brott. Här slussas vi i stället tillbaka till 50-talet och får följa en rad karaktärer, alla med någon form av koppling till lasarettet i småstaden Ekstad. Polioepedimin härjar och sätter den snart legitimerade läkaren Carl Emilssons kunskaper på prov. Vi får även ta del av patienters upplevelser både innanför och utanför sjukhusets väggar, sjuksystrars hetsiga vardag samt läkarfruars privilegierade liv. Tankar om klass uppstår då Wahlberg skildrar såväl rik som fattig samt hierarkierna inom sjukhusvärlden mellan läkare och sköterska t ex. Hon påstår själv att hon med den här serien vill blicka bakåt till barndomstiden samt ge oss läsare en historisk överblick över vården på 50-talet.

Jag är just nu mitt uppe i att läsa den första delen i serien, "Än finns det hopp" och gillar verkligen 50-talsstämningen i språket och miljöerna. I år utkom även del två i serien, "Livet går vidare". Hör henne berätta om bakgrunden till böckerna på torsdag. Biljetter säljs på stadsbiblioteket och det finns fortfarande några kvar!

/Sara
eronika Lundborg och Claes Claesson.
eronika Lundborg och Claes Claesson.
eronika Lundborg och Claes Claesson.
eronika Lundborg och Claes Claesson.

torsdag 10 september 2015

"I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" av Tom Malmquist

Tom och Karin väntar sitt första barn och Karin blir dödssjuk, akut myeloisk leukemi,med sju veckor kvar till förväntad förlossning. Hon hinner berätta för Tom vad hon önskar att deras barn ska heta. Sedan blir allt ett hemskt, infernaliskt, intensivt kaos i sjukhusets miljö. En av läkarna säger vid ett tillfälle till Tom: ”Du befinner dig nu i det värsta av helveten”.

Boken pendlar sedan mellan tiden när Karin och Tom först träffades, tiden efter de fått veta om graviditeten och när Tom kommer hem med sin lilla flicka.
Myndighetssverige i sin värsta form ger sig till känna genom Överförmyndarnämnden och Skatteverket – den läsningen är så tragisk så man själv mest vill skrika och instämmer med Tom när han till slut utbrister i frågan ”Har du läst Kafka”? till mannen på Överförmyndarnämnden.

Kärleken mellan Tom och Karin beskrivs inte sockersött men med en ton som är så känslosam, naken och realistisk att hela boken vibrerar av den.

Saknaden och minnena av Karin, tröttheten och så kärleken till deras lilla flicka som tar vid fyller sidorna och det är smärtsam och vacker läsning.
”Du vet att jag älskar henne med tyngden av oss, ändå känns det som om jag har det bästa bakom mig och det viktigaste framför mig…”

 /Lotta


onsdag 9 september 2015

Genreöverskridande författare

Många författare som i huvudsak skriver samtidsrealistiska eller historiska romaner har någon gång skrivit science fiction. Ofta använder de sig av den här genren för att undersöka existentiella och moraliska frågor som berör alla människor, oberoende av kultur eller ideologi. Handlingen må vara förlagd till framtiden eller till en annan värld, men detta är ett grepp för att säga något om oss människor och om vår tid, ibland för att varna om vart vi är på väg, ibland för att kritisera det nutida samhället, men alltid för att avslöja och sanningsenligt spegla det mänskliga villkoret. Här är några exempel på internationellt kända verk av genreöverskridande författare: "Ada or Ardor" (1969) av Vladimir Nabokov, "En överlevares minnen" (1975) av Doris Lessing, "Tjänarinnans berättelse" (1986) av Margaret Atwood, "I de sista tingens land" (1993) av Paul Auster, "Människors barn" (1993) av PD James, "Blindheten" (1995) av José Saramago, "Under skinnet" (2001) av Michel Faber, "Never let me go" (2005) av Kazuo Ishiguro, "Vägen (2006) av Cormac McCarthy och "Stengudarna" (2009) av Jeanette Winterson.

De mest betydelsefulla svenska verken inom science fiction är rymdeposet "Aniara" av Nobelpristagaren Harry Martinson, och dystopin "Kallocain" av Karin Boye. Andra science fiction-verk av etablerade svenska författare är Vilhelm Mobergs "Det Gamla Riket" (1953), Sven Delblancs "Eremitkräftan" (1962), Sven Christer Swahns "Vår man i Nyhavn (1967), Bertil Mårtenssons "Detta är verkligheten" (1968), PC Jersilds "Efter floden" (1982), Jan Guillous "Gudarnas berg" (1990) och  Peter Nilssons "Rymdväktaren" (1996). Ivar Lo-Johanssons framtidsroman "Elektra" (1967) har en särskilt nämnvärd handling: en vetgirig man från nutiden blir nedsövd för att vakna upp år 2070 och ställer i den framtida världen frågor om tekniska framsteg, lycka, Guds existens och döden. Berättelsen drivs framåt av en elektrifierande kärlekshistoria i en tid där revolutionerande fusionskraft gjort nästan allt mänskligt arbete överflödigt. Likt "Hungerspelen" har våldsam idrott blivit en samhällsplikt och gränsen mellan reklam och underhållning har sånär som på suddats ut. Den framtida kvinnan, personifierad av Elektra, beskrivs som transcendent intellektuell, överskridande de jordiska villkoren, oberoende av män, ständigt sökande, mot inre ändlösa fantasisfärer och yttre stjärnsystem.

/Johan

tisdag 8 september 2015

Fyra minuter av Johan Ring

Häromdagen fick jag nys om en, för mig, ny svensk skräckförfattare och jag var inte sen att rovdjurslikt kasta mig över boken. Författaren heter Johan Ring, och han har skrivit en del noveller, men om jag förstår det hela rätt så är detta hans första roman. Och detta ger mersmak hos en skräckfantast som undertecknad!
Fyra minuter utspelar sig i den sömniga lilla orten Dunvik på den småländska landsbygden. Där går livet sin gilla gång, dagarna flyter in i varandra. Men så störtar en Boeing 737 som är på väg till Arlanda från Salzburg. Flygplanet störtar rätt ner i en potatisåker i lilla Dunvik. Alla på planet omkommer och resten av Sverige står chockade inför katastrofen. Media och allsköns räddningspersonal invaderar Dunvik för att reda ut vad som egentligen hände där uppe i luften.
Fast något överlevde kraschen. Något överlevde som inte är riktigt mänskligt. Och det pockar och drar efter människorna i Dunvik. Snart så har fasan tagit sitt grepp runt byn och allt det vi känner som normalt och verkligt är inte det längre. Människorna i Dunvik förändras. Och de förändras till något onämnbart. Under romanens gång får vi följa några av byborna lite extra nära, och alla har de en nyckelroll i den slutgiltiga, härligt rysliga finalen.
Fyra minuter är en spännande och otäck liten bok, om märkliga händelser mitt ibland det vardagliga liv som så många av oss känner till och är hemtama i. Kanske är det därför det blir extra läskigt. Boken igenom finns även små nedslag i verkliga, oförklarliga händelser som skett runtom i världen under olika årtionden. Dessa stör inte berättelsen det minsta, utan snarare tvärtom, min stackars sökmotor får gå varm när jag ivrigt letar fakta som en galning. Det enda jag kan anmärka på Johan Rings bok är att den känns lite för kort. Jag hade gärna sett i alla fall en femtio sidor till, eller till och med hundra. Men Fyra minuter är väl värd att lägga sina egna minuter på, om man nu gillar otäckheter. Och vem gör inte det?
Och jag hoppas Johan Ring skriver mer, för här har jag en känsla att det finns fler berättelser som ligger på lur. Nu när höstmörkret lurar runt hörnet så är Fyra minuter en utmärkt resa att göra hemma i läshörnan. Hoppa inte för högt om ni hör ett flygplan dåna förbi utanför bara.

/ Malin

måndag 7 september 2015

Skuggan av ett år av Hannah Richell

Richell är en brittisk författare, bosatt i Australien, vars debut ”Systrarna Tides sista sommar” var en ganska läsvärd historia full av familjehemligheter. Så också denna, som skildrar två kvinnors liv i skuggan, under ett år – men det skiljer trettio år mellan dessa.

Dels får vi följa Lila, en ung kvinna i nutid som just råkat ut för en traumatisk olycka, och Kat, en tjej i övre tonåren, 1980. I omväxlande kapitel berättar de om sitt liv, månad för månad, från sommar till sommar. Lila får ett anonymt brev med en nyckel i, samt vägbeskrivning, till ett öde hus på engelska landsbygden, dit hon söker sig i sin personliga och äktenskapliga kris. I sin ensamhet restaurerar hon upp huset under året som går, samtidigt som hon känner både frid och samhörighet med trakten utan att förstå varför. För henne består skuggan av det vacuum hon lever i, bestående av sin man som hon inte lyckas kommunicera med bra längre samt den olycka hon känslomässigt försöker återhämta sig ifrån. Dessutom lever hon i skuggan av sina föräldrars hemligheter, som hon försöker få svar på, utan att lyckas, från sin mamma.

Parallellt får vi följa Kat, som tillsammans med sina vänner från studentboendet skjuter upp livets allvar ytterligare ett år genom att bli ”GrönaVåg-are” i ett ödehus, och leva på vad naturen och gården kan ge dem. Men året blir inte den dans på rosor som de alla drömmer om – de utsätts för olika sorts prövningar hela tiden, och när en oväntad besökare dyker upp vänds tillvaron på ända. Inget av allt det som Kat drömt om innerst inne kan någonsin bli som hon önskar, det inser hon efter hand som de personliga katastroferna avlöser varandra. Hennes skugga och följeslagare är att alltid vara satt på undantag, suktandes efter den kärlek hon har inom räckhåll – och ändå inte.

Kopplingarna historierna emellan gissar man sig till ganska snabbt, som läsare, men det är ett fantastiskt driv i berättandet, så som den blandvändare det blir, och man vill hela tiden få bekräftat det som man hela tiden tror… vilket ofta, men verkligen inte alltid, stämmer. Överraskningar och oväntade vändningar finns det gott om, liksom ett överraskande slut. Absolut läsvärd!

/Tuija

fredag 4 september 2015

"Allt går sönder" av Chinua Achebe

Chinua Achebe (1930-2013) var författare och litteraturkritiker från Nigeria. "Allt går sönder" kom ut på engelska 1958, och utspelar sig i det som nu är Nigeria i slutet av 1800-talet, precis innan den europeiska koloniseringen av Afrika började. Den handlar om Okonkwo, som tillhör igbo-folket, och bor i byn Umuofia. Där lever man i en gemenskap där familjen, traditionerna och dyrkan av de gudarna är viktiga. Okonkwo är en av byns mest ansedda män, och en stor krigare. Han är byns störste odlare av jams, och har en egen gård där han bor med sina tre fruar och åtta barn. Som person är han stolt och föraktar svaghet hos andra. Han har arbetat hårt för att nå sin plats i byns hierarki, och kräver att hans familj också ska göra det. De vet att den som sätter sig upp mot honom och hans vilja, blir också bestraffad.

I byn firar man varje år en högtid till gudarnas ära. Under firandet råkar Okonkwo av misstag döda en ung pojke. Att döda någon av den egna stammen är ett allvarligt brott, och straffas genom sju års fördrivning från byn. Man får inte ta med sig något, och ens hem och ägodelar bränns ner. Okonkwo tillbringar sju år i moderns hemby, där han får börja om på nytt och bygga upp sitt liv igen.

När de sju åren är över, återvänder han, men då är allt förändrat. Den brittiska kolonialmakten har sänt representanter till byn och upprättat domstolar och fängelse. En distriktskommissarie ska se till att freden upprätthålls. Kristna missionärer har också kommit till byn, och byggt en kyrka och börjat missionera sin tro bland invånarna i byn. Några byborna har också anslutit sig till den kristna kyrkan, bland annat Okonkwos äldste son. De flesta i byn har anpassat sig mer eller mindre till de nya omständigheterna, men Okonkwo med sin stolthet har väldigt svårt att acceptera den nya situationen, och försöker få med de andra i byn på ett uppror.

"Allt går sönder" har ansetts vara en milstolpe för den samtida afrikanska litteraturen, och den första som beskriver historien ur afrikanernas perspektiv. Achebe ville med sin roman visa att det fanns en afrikansk kultur och ett fungerande samhälle innan européerna kom. Språket är väldigt speciellt, kryddat med ord och uttryck och talesätt hämtade från igbo-kulturen. Achebe skriver på engelska, och han har ofta fått försvara att afrikanska författare använder sig av det engelska språket, trots att det var kolonisatörernas språk. Han menar att tillgången till det engelska språket har gjort det möjligt för afrikanernas egna berättelser att spridas och läsas över hela världen.

/Åsa

torsdag 3 september 2015

"Millie Birds bok om döda saker" av Brooke Davis...

…är en bok omtalad såsom en rolig och dråplig roadtrip, där en borttappad sjuåring i sällskap med två åttioåringar letar efter ledtrådar till mamman som försvann – tvärs genom Australiens öken. Lite besviken blev jag nog allt över det mesta av den beskrivningen, för det är inte alls humor i min smak – där det nog mest är de knasiga åldringarna som står för den – och borttappad är hon ju då rakt inte – snarare övergiven, och hur de ska hitta ledtrådar till mamman genom att försöka ta sig tvärs över Australien till Melbourne, ja det framgår inte alls. För den slutar lite märkligt och ganska öppet.

Men en smula originell är ju romanen onekligen. Det är brådmogna lilla Millie som står för ett av perspektiven, och hennes bidrag till historien är saknaden efter mamman, efter den döda pappan, fascinationen över att saker och ting, och människor, dör, och att hon till varje pris snabbt vill komma till Melbourne där hon tror sig hitta nya ledtrådar till mamman. Åldringarna Karl och Agatha lever sig igenom kapitlen i minnet av det förflutna – Karl i saknaden av sin älskade hustru och i längtan efter att göra oväntade och en smula obstinata saker (startskottet är att fly från ålderdomshemmet) och Agatha i sin absurda fixering vid att leva efter exakta klockslag och i iakttagandet av ålderstecken. Båda är minst sagt udda, i synnerhet Agatha som inte ens pratar normalt utan vrålar ut allt hon vill ha sagt. Båda lär de känna Millie och tar på sig uppgiften att tillsammans försöka hjälpa till att hitta den frånvarande mamman. Ett antal knasiga och dråpliga saker inträffar naturligtvis under resans gång, men oavsett det är detta ingen feelgood för mig – snarare tycker jag det är en ovanligt sorglig historia ur allas perspektiv, den kryper lite under huden på allas sorger, funderingar och tillkortakommanden. Men allra mest blir jag ledsen över lilla Millies belägenhet i livet och att den slutar så öppet som den gör… Men om allt detta kan man ju faktiskt tycka väldigt olika!

/Tuija

onsdag 2 september 2015

"100 ideas that changed film" av David Parkinson

I Frankrike talar man ofta om de nio konstformerna, där den sjunde konstformen, filmkonsten, är den yngsta av de alla. Den åttonde konstformen, fotokonst, är runt 160 år gammal, och den nionde konstformen, seriekonsten, fyller snart 200 år, eftersom den allra första serien publicerades 1825 i Skottland. Filmkonsten har bara funnits i omkring 120 år. Jämfört med de klassiska konstformerna, skulptur, arkitektur, målarkonsten, musik, lyrik och dans är filmen fortfarande i sin barndom. Få som tog del av den allra första stora filmvisningen kunde då, i Paris den 27 december 1895, ana att de var en ny sorts betydelsefull publik, vad vi idag kallar biopublik. Den här boken är riktad till alla som vill fördjupa sin kunskap om filmkonsten och filmhistorien.

Vad är det då för sorts idéer som den här boken behandlar? Det rör sig om teorier, tekniker och strategier som betytt mest för hur man använder rörliga bilder för att berätta en historia. Några av de mest intressanta idéerna är, i mitt tycke, dessa: montage, musical scores, subtitles, B movies, animation, flashbacks, voice-over, method-acting, television, 3-D, epics, exploitation, trailers, handheld camera, zoom, road movies, feminist film theory, blockbusters, sequels, remakes, digital video och computer-generated imagery (CGI). Allt som rör film, i den bredaste definitionen av vad film är, redogörs här för på ett kortfattat, underhållande sätt. Det blir aldrig torrt och akademiskt, utan man läser med förundran hur varje ny innovation revolutionerat filmskapandet, och man får genom denna fascinerande inblick ny uppskattning för den rörliga bildens sällsamma förmåga att trollbinda sin publik. Varmt rekommenderad till alla som älskar film.

/Johan