Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



måndag 31 augusti 2015

Mer Hilary Mantel!

I sommar har vi kunnat följa BBC:s fina tv-serie "Wolf Hall" efter Hilary Mantels böcker. Jag har ju i ett tidigare inlägg här, erkänt att just "Wolf Hall" för mig är en sån där bok som aldrig blev färdigläst. Nu önskar jag förstås att den hade blivit läst innan jag såg serien, men jag var nöjd ändå. Fantastiskt skådespeleri, framför allt Mark Rylance som Thomas Cromwell imponerade stort, och miljöer och kläder var också roligt att se.

Hilary Mantels självbiografi, "Skuggan av ett liv", som kom tidigare i år, läste jag däremot både snabbt och med stor behållning.

Hon skriver roligt, ärligt och direkt om sin uppväxt, sin sjukdom och om sin karriär som författare. En snabbläst liten pärla för den som vill ha en bättre bild av personen bakom de framgångsrika böckerna.




Hennes senaste bok "The assassination of Margaret Thatcher" är en novellsamling. Gemensamt för alla berättelserna är att stämningen är mörk, ibland lite cynisk, men också klart präglad av Mantels svarta, ibland lite underfundiga humor. I novellen som lånat samlingen dess titel, får en kvinna besök av en man hon tror är rörmokaren, men han visar sig mer intresserad av utsikten från hennes fönster. Året är 1983 och Margaret Thatcher är premiärminister i England. Hon har just gjort en ögonoperation på en klinik, vars entré man har god utsikt över från nyss nämnda fönster...

Jag kommer definitivt att läsa mer av Hilary Mantel, och nästa bok blir nog en av hennes äldre, "An experiment in love" kom ut 1995 och skildrar kvinnlig vänskap och kärlek i 60-talets London.

/Åsa

PS! Du missar väl inte höstens första Café Bokstugan? Vi ses i stadsbibliotekets hörsal imorgon tisdag kl. 18! På temat "Världslitteratur" har Johan, Josefin, Lotta och jag samlat ihop en hel hög med spännande boktips från delar av världen som inte syns så ofta i mediebruset. Som vanligt blir det fika från Systrarna Lindkvists för liten slant, och förstås bokutlottning! Välkommen!

fredag 28 augusti 2015

To kill a mockingbird av Harper Lee


Denna sommaren har jag läst ”To kill a mockingbird” av Harper Lee. Boken gavs ut 1960 i USA och räknas till en av de amerikanska klassikerna. Har länge funderat på att läsa den och i sommar blev det då äntligen av.

”To kill a mockingbird” är mycket bra. Flickan Scout för ordet, berättar om det som händer och hur hon upplever allt. Hennes far, Atticus är änkling. Scout har sin äldre bror Jem som idol och förebild, som små hänger de ihop och leker jämt. En annan viktig person i hushållet är Calpurnia, den svarta hushållerskan.

De lever sedan generationer tillbaka i det lilla samhället Maycomb, Alabama. I Maycomb känner alla alla. Det finns oskrivna seder och bruk som gäller, som Maycomb-bo finns detta i ryggraden. Samhället har tydliga sociala skikt; tjänstemän, stadsbor, bönder, arbetslösa, fattiga, svarta. Atticus är advokat för staten, så familjen finns i det övre samhällskiktet.

Bokens kärna är barndomsskildringen. Scouts tankar och funderingar om det som händer och varför det händer. Med öppna och oskyldiga ögon blir hon vittne till mänskligt beteende som förvirrar och väcker frågor. Atticus tilldelas uppdraget att försvara en svart man anklagad för våldtäkt på en vit ung kvinna. Den vita unga kvinnan tillhör en familj som idag kallas ”white trash”. White trash står långt ner på samhällsstegen, men anser sig själva vara bättre än de svarta.

Detta försvarsuppdrag startar en serie händelser där mycket är obehagligt. Harper Lee har fångat den amerikanska södern i ett nötskal. Rasismen, fördomarna, hatet, kärleken, den sociala skiktningen, lynchmobbarna, den polerade ytan. Mänskligt beteende när det är som bäst och värst.

Absolut en klassiker och rekommenderad läsning!

Något som jag helt hade missat var uppståndelsen kring ett nyfunnet ej publicerat manuskript av Harper Lee – ”Go set a Watchman”. En fortsättning på ”To kill a mockingbird”!

”Go set a watchman” finns att köpa nu. Den ska förstås läsas, men längre fram i höst.

/Carina

torsdag 27 augusti 2015

Gurun i Pomonadalen

Ja, så heter Mikael Bergstrands tredje och avslutande del om de goda vännerna Göran Borg från Malmö och indiern Yogi. Den första delen ”Delhis vackraste händer” rönte stor uppmärksamhet – välförtjänt – och uppföljaren ”Dimma över Darjeeling” har också lästs av många, som tjusats av den gode Yogi och hans uppfriskande indiska livsinställning, liksom av Göran, som trots alla sina tillkortakommanden är så svår att inte tycka om! Båda dessa böcker utspelade sig huvudsakligen i Indien, så dock inte denna sista del. Visst börjar den där, den tar till och med vid precis där den förra slutade, nämligen vid Yogis bröllop i Indien. Men efter några veckors bröllopsresa, som Göran följer med på (!) till både Varanasi och Taj Mahal, så återvänder Göran hem till sin minst sagt miserabla vardag. Som dock får ett abrupt slut när Yogi en dag, överraskande står utanför hans dörr. Det blir upptakten till en både rolig och dråplig sommar – först säljandes vackra indiska sjalar på Malmös gator, och sen en än mer rolig och dråplig tid på Österlen! Göran åtar sig nämligen att hålla efter hus och trädgård i Rörum åt hans mammas fästman, medan de semestrar i södra Europa under sommaren. Tillsammans med Yogi blir de vida berömda…

Det är även denna gång synnerligen trevlig läsning – trots alla knasigheter finns där både tanke och känsla bakom, och man kan, som sagt, inte annat än älska dem, även om det aldrig kan bli som i den första boken – som det ofta brukar. Men nu har jag tagit farväl av dem, och ser med spänning fram emot vad Mikael Bergstrand kan åstadkomma efter detta!

/Tuija

onsdag 26 augusti 2015

"Ultimate Sinatra" av Frank Sinatra

Det är i år hundra år sedan Sinatra föddes. I samband med detta jubileum har Capitol/UMe släppt en CD-samling innehållande 4 skivor och en mycket fin bok om Sinatra. Här finns låtar från hans tid med skivbolaget Columbia från mitten av 1940-talet till början av 1950-talet. Därefter är låtarna nästan uteslutande från hans tid med Capitol. Sinatra älskade att spela in musik och att arbeta hårt. Han gjorde under sin karriär, som omspänner större delen av 1900-talet, 1400 inspelningar. Han producerade också åtta filmer, och medverkade som skådespelare i mer än sextio spelfilmer. Under sin sex decennier långa karriär arbetade han konsekvent med några av den tidens mest erkända musiker, däribland Count Basie, Nelson Riddle, Duke Ellington, Quincy Jones och Antonio Carlos Jobim. I slutet av sin karriär sjöng han även duetter med några av förra århundradets mest populära rockmusiker, som exempelvis Bono i U2, och Sinatra sjöng även in rock-influerade låtar, som "Come rain or shine" och "That's life". På frågan om vilka som är hans favoritlåtar svarade Sinatra att det var omöjligt att välja ut de bästa. Däremot kunde han räkna upp de album han ansåg var de främsta: "Only The Lonely", "Wee Small Hours", och "Come Fly With Me". I så gott som varenda låt Sinatra sjunger framkommer det tydligt att han njöt fullt ut av musiken han var med om att skapa.

/Johan

tisdag 25 augusti 2015

Mina hjältinnor – Eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket av Samantha Ellis


Det hela börjar med att Samantha Ellis tillsammans med en kompis vandrar runt på de drömska hedarna i Yorkshire och hamnar i en hetlevrad diskussion över vilken romanhjältinna det är bäst att vara, Jane Eyre eller Cathy Earnshaw. Ellis har alltid vurmat för den olyckliga och passionerade Cathy vars kärlekshistoria med Heathcliff går så fruktansvärt dåligt. Men så där ute på heden ryter väninnan ifrån, att Cathy var ju en fjantmaja som bara bölar och lipar hela tiden, tacka vet hon Jane Eyre som tog för sig och inte lät någon trampa på henne!
Bokmalen Ellis blir lätt chockskadad av detta påstående och bestämmer sig för att nu, i vuxen ålder återbesöka sina forna bokhjältinnor för att se vad hon egentligen känner för dem idag.
Och vilken resa det blir! Anne på Grönkulla, Scarlett O´Hara, Bridget Jones och Lizzy Bennet är några av alla dem vi får träffa igen eller träffa för första gången. Patti Smith, Sylvia Plath och Virginia Woolf dyker upp i olika kapitel, bara för att nämna några författare som finns med i den här strålande boken. Samantha Ellis läser om alla sina favoritböcker och sätter författarna samt deras böcker under lupp. Jag blir under läsningen nostalgisk och förtjust, för många av Ellis hjältinnor har även varit mina. Men det är en del av böckerna som jag inte har läst, men jag blir ordentligt nyfiken och min läslista byggs på med flera titlar. Det är en styrka med boken, inte någon gång känner jag att jag missar något för att jag exempelvis inte har läst Cold Comfort Farm när Ellis skriver om den, utan att jag snarare blir väldigt sugen på att läsa den.
Mina hjältinnor handlar inte bara om att återupptäcka böcker man en gång läst och älskat, utan lika mycket om en ung tjejs resa mot att bli en vuxen kvinna. Med hjälp av böckerna försökte Ellis under sin uppväxt ta reda på vad hon önskade med sitt liv, samt sätta ord och handling på det hon kände. Flera av oss kan nog koppla en viss bok till ett visst skeende i livet. Och Ellis gör det så bra, att jag blir alldeles bubblig av glädje när jag läser det. För jag känner igen mig så väl!
Samtidigt är det med en skräckblandad förtjusning jag läser om gamla älsklingar, för det är inte alltid de har åldrats med värdighet. Och det är något även Samantha Ellis upptäcker när hon träffar på vissa av sina hjältinnor, som kanske inte är några hjältinnor längre, nu när hon ser på dem med den vuxna kvinnans ögon.
Ibland kanske vissa av de böcker jag en gång läste sönder ska få vara kvar i det rosaskimrande ljuset på piedestalen jag satt dem på.
Mina Hjältinnor- eller vad jag lärde mig av att läsa för mycket är en alldeles underbar och förtjusande bok, både för oss boknördar men även för alla andra. Det är en bok om att vara vuxen men ändå alltid ha den där lilla tösen någonstans inom sig, och att värna om henne och de drömmar hon en gång hade.

/ Malin

måndag 24 augusti 2015

"Grottmannen" av Jörn Lier Horst

Den norske deckarförfattaren Jörn Lier Horst har nu kommit ut med andra delen i serien om kriminalpolisen William Wisting, "Grottmannen". Den första var "Jakthundarna", läs här vad jag skrev om den. Jag gillade redan första boken, dels för att det var en spännande och välskriven historia, men också för de skickliga personporträtten, som ju inte alltid är så självklara i deckarvärlden. Med ganska få drag lyckas författaren få till trovärdiga porträtt av huvudpersonerna, utan att deras personligheter och privatliv hamnar för mycket i fokus. Poliserna är vanliga människor, inga hjältar och heller inga martyrer med mörkt förflutet eller en massa personliga problem. Polisarbetet skildras som till stor del bestående av research och spaning. Precis som i förra boken spelar Wistings dotter Line, journalist på dagstidningen "Verdens gang", en viktig roll i berättelsen.

 En man hittas död i sitt hem. Han har suttit död framför teven i månader utan att någon har saknat honom. På samma gata bor Wisting, och där är Line också uppvuxen. Hon får en idé om att göra ett reportage om ensamheten i vårt samhälle, med utgångspunkt i den döde mannens öde, och börjar nysta i hur hans liv sett ut. Samtidigt hittas ett annat lik i en julgransodling. Mannen är svår att identifiera, och när man till slut hittar fingeravtryck på en broschyr i hans ficka, visar de sig tillhöra en efterlyst amerikansk seriemördare. De två fallen verkar till en början inte ha något med varandra att göra, men snart börjar det dyka upp kopplingar...



"Grottmannen" är en modern deckare som går i Sjöwall/Wahlöös väl upptrampade fotspår. Den tar upp aktuella samhällsproblem utan att moralisera, och är samtidigt både spännande och välskriven!

/Åsa

fredag 21 augusti 2015

Den lilla flickan som svalde ett moln lika stort som Eiffeltornet av Romain Puértolas


Ja, så lång titel är det (återigen) på Romain Puértolas senaste skröna – hans förra, som var hans debut, var dock ett något annorlunda verk och hette ”Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp”. Den skrev jag om, här, för ca ett år sedan, och nu har alltså uppföljaren kommit. Med viss nyfikenhet kastade jag mig över denna också, och förväntade mig att bli underhållen med sanslös orealism i ett högt tempo, men tyvärr blev jag ganska besviken. Det här är ingen bladvändare i högt tempo alls, däremot ännu mer sanslöst orealistiskt, vilket jag knappast trodde var möjligt. Den är även denna en skrönornas skröna, men mer på ett drömlikt plan, än som en spännande actionthriller som den förra.

Den handlar om 35-åriga Providence, brevbärerska i Paris, som är på väg till Marocko, för att hämta hem sin dödssjuka adoptivdotter Zahera. Flickan är sju år, och har levt hela sitt liv på sjukhus, med sin cystisk fibrosliknande sjukdom, som gör henne oförmögen att andas ordentligt - därav titeln. Men trots titeln är det inte henne det i första hand handlar om, utan Providence, som just denna morgon när hon ska flyga till Marrakesh, fastnar på Orly, för inga plan får lyfta. Ett vulkanutbrott på Island har orsakat ett askmoln över Frankrike, som gör att hon inte kommer ur fläcken. Men på grund av diverse märkliga omständigheter hamnar hon hos tibetanska munkar i Versailles, som på nolltid lär henne att flyga. Själv. Utan farkost alltså. Typ flaxa.

Och det är någonstans här som allting blir lite för bra, lite för orealistiskt för att det ens ska kunna kännas som en skröna. Visst lyckas hon, men det är mer som en drömflygning, och visst vimlar det av intressanta tidsmarkörer genom hela romanen (den känns verkligen pinfärsk!), och visst driver Puértolas med det mesta, men skrattar gör jag ju inte. Jag tror inte ens att jag log under läsningen. Så rolig är ju lite missvisande, trots att baksidan lovar ”en modern saga, rolig, romantisk, rörande”. Men visst är det ovanlig underhållning!

Boken finns på på Karlskrona bibliotek, här.

/Tuija

onsdag 19 augusti 2015

"En välbevarad hemlighet" av Kate Morton

Kate Morton, född 1976, har bara skrivit fyra romaner, men dessa har sammanlagt sålts i över 7 miljoner exemplar. The New York Times nämner henne som den mest framgångsrika australiensiska författaren sedan Colleen McCullough. Hennes förkärlek för skarpsinniga kvickheter skiner ofta igenom då hennes hjältar och hjältinnor använder humor för att parera laddade situationer. Utmärkande är också hur hon med känslig inlevelse beskriver identitetssökande individer, ofta barn, som övervinner tragedier och inte låter det onda de genomlevt definiera dem. Hennes senaste roman, "En välbevarad hemlighet", är en glädje att läsa. Den är genomgående oförutsägbar, har nyansrikt tecknade personporträtt och ett av de mest överraskande slut jag läst.

Boken må vara ganska tjock (473 sidor), men sidorna flyger förbi, för allt är berättat i rasande tempo. Den del av berättelsen som har blitzen som inramning försöker befriande nog inte förklara det oförklarliga. Kriget och "ondskans banalitet" är för bokens karaktärer något att värja sig mot med livet i behåll, mer likt en naturkatastrof än ett fenomen människan skapat, och boken är mer intresserad av att beskriva överlevnad mot alla odds än att försöka förstå de mörka krafter som utlöst andra världskrigets fasor.

Den lika ofta underhållande som gripande handlingen börjar med att sextonåriga Laurel, det äldsta av fyra syskon, ser från sin trädkoja hur hennes mamma dödar en hotfull inkräktande man. Mordvapnet är kniven mamman skulle använda till en födelsedagstårta. Efter att polisen förhört Laurel släpps mamman fri, då det konstaterats att hon handlat i självförsvar. Men Laurel har hemlighållit en avgörande detalj. Innan mannen blev dödad sa han något till Laurels mamma, bara ett fåtal ord men av åh så stor betydelse. Femtio år senare, år 2011, ligger mamman på sin dödsbädd, och dottern bestämmer sig för att gå till botten med mysteriet, för att kunna förlåta och släppa taget om det förflutna.

Slutet är något av det bästa jag läst -- detta trots min inledande tro att jag skulle kunna gissa mig till slutet långt innan jag nådde dit.  När man når den oväntade vändningen i handlingen får allting man läst tidigare ny innebörd. Jag ska inte avslöja något, men det är väl värt att meddela att jag var ordentligt skeptisk till att boken skulle leva upp till de glimrande recensioner jag läst online, men boken till och med överträffade alla lovord den mottagit. Tidens tand biter inte på guld och jag vågar påstå att det här guldkornet kommer stå sig och vara lika exceptionell om hundra år.

/Johan

tisdag 18 augusti 2015

Källan av Catherine Chanter


Nu har solen och värmen stannat ett par dagar här nere i södra Sverige, och då passar denna bok alldeles utmärkt att lägga några timmar på!
För i England har det inte regnat på tre år, inte en droppe. Människor är desperata, och all form av vätska är hetare än en katt på ett plåttak på marknaden. Bara något så trivialt som att på engelskt maner ta en pint på puben kostar en förmögenhet. Men framförallt så blir samhället mer och mer utarmat, inget växer och allt blir brunt. Förutom på gården Källan. För där regnar det, natt efter natt. Ingen kan förklara varför och resten av England står förbluffade, och människor och djur börjar vallfärda dit.
På gården Källan bor Ruth med sin man Mark. På gården skulle de börja om, lämna det kaosartade livet i London bakom sig. Men så slutar då vattnet att falla från skyn och på Källan bryter snart samma kaos ut. Omgivningen vill åt Källan, och världen börjar långsamt sippra in på gården. Och så en dag hittas Ruth och Marks barnbarn Lucien drunknad på gården och allt ställs på sin spets.
Källan är en märkligt spännande bok, en dystopi, men ändå inte. En tät roman om inte bara en värld där vi precis som nu inte kan värja oss mot naturens krafter, utan lika mycket en roman om kärlek, desperation, ensamhet och det vackra och sorgsna i det lilla. En roman som kräver uppmärksamhet och eftertänksamhet av sin läsare. Men ack så värt!
Själv så fick jag minnesfragment serverade från min barndoms varma somrar där regnet aldrig föll, och gården blev brunare och brunare, och pappas veck i pannan djupare och djupare. Så kom till slut oväder och vatten, men ofta för snabbt och för ivrigt, och vi kunde hjälplöst bara se hur spannmålen slogs ner av vattnet, och hur det flöt hårt över jorden som inte orkade ta emot det.
Källan är en stark och tät bok, som håller mig på helspänn hela vägen in i mål. Det är även den typ av bok som stannar kvar ett tag efteråt, en sådan där berättelse som man måste tänka klart på.

 / Malin

måndag 17 augusti 2015

Kingens bästa?

11/22/63Ja, stora ord i rubriken - jag vet! Men i sommar tog jag mig äntligen an "11.22.63", Stephen Kings tegelsten om Jake, en helt vanlig gymnasielärare av typen "your average guy" (Kings ständiga alter ego?), som får den ovanliga möjligheten att resa tillbaka i tiden, och kanske förhindra mordet på John F Kennedy. Berättelsen är faktisk olik allt annat jag läst av King, även om den visar tecken på många av hans bästa sidor; skildringar av barndom, småstad och så förstås 50- och 60-tal. Den väver ihop fakta om historien bakom mordet på JFK och personen Lee Harvey Oswald, som jag utan minsta faktakoll, kan tänka mig överensstämmer helt med verkligheten. King konstruerar också ett eget och ganska komplicerat regelverk för hur det här med tidsresor funkar, som i ett slag skickar mig tillbaka till traumat med " Tillbaka till framtiden"-filmerna som jag skrev om här.

ÅrstiderMin återförening med Stephen King, tonårsidolen, har hittills varit över förväntan. Jag hade verkligen sett fram emot nästa läsupplevelse av "Mr Mercedes", och uppföljaren "Finders keepers". MEN efter Malins inlägg om boken - läs här - (och jag litar verkligen på hennes omdöme) är jag mer benägen att snegla mot omläsning av de äldre böckerna, och särskilt då de nya fina utgåvorna av bland annat "Årstider" och "Jurtjyrkogården" som står så snygga och väntar i min bokhylla.

Om någon hade frågat mig om Kingens bästa innan jag läste "11.22.63", hade jag nog tvekat en bra stund mellan "Pestens tid" och "Det", med "Maratonmarschen" som farlig uppstickare, då den utan tvivel är den som fastnat mest (och värst) i mitt minne...

Går det egentligen att kora en "bästa" i ett så digert och mångfacetterat författarskap som Stephen Kings? Om man får välja en gammal och en ny då...? Vad säger ni? Malin? Johan? Någon annan...?

Åsa

fredag 14 augusti 2015

Olle Eksells bildvärld

Olle Eksell (1918-2007) var tecknare, designer och konstnär. Han är nog mest känd för loggan med ”kakaoögonen” som från början ritades för Mazettis Ögonkakao, och som fortfarande pryder förpackningen – fast nu från ett annat märke. Numera syns dekoren allt som oftast på affischer, kuddar och annat i heminredningstidningar.

Eksell var mångsidig och gjorde omslag och illustrationer till både barn- och vuxenböcker och tidskrifter, såväl som broschyrer, förpackningar och reklamaffischer. Bland hans arbeten finns också skulpturer och officiella utsmyckningar. Hans stil är lätt att känna igen oavsett sammanhang och konstform; enkla, uttrycksfulla, ibland mycket detaljerade bilder, Oftast är färgerna klara och glada, men svartvitt och grafiska mönster förekommer också. Det är mycket människor och djur i motiven, men han har även gjort en serie med bilder från Stockholm.

På stadsbiblioteket finns den fina boken ”Typiska arbeten” (2000) med många bilder och exempel från de olika delarna av hans konstnärskap.

Om du gillar Olle Eksells design kan jag tipsa om att Det Stora Möbelvaruhuset just nu har en serie prylar med mönster ur hans produktion.

/Åsa

onsdag 12 augusti 2015

Den hand som först höll min av Maggie O´Farrell


”Lyssna. Träden i den här berättelsen vaknar, ruskar på sig och rättar till grenarna igen. En byig vind blåser in från havet och de rastlösa träden knycker otåligt på nacken, som om de visste att någonting är på väg att hända.”

Men åh, vad jag tyckte om den här boken! Så pass att jag låg vaken till klockan ett på natten och läste i ljuset av en darrig liten lampa och regnet smattrande mot rutan.
I Den hand som först höll min möter vi två kvinnor i två olika tidsepoker i det bullriga London. Lexie som flyr det trista Devon för att söka lyckan i London under det sjudande 50-talet. För i staden lockar arbete, självständighet, ett eget rum samt en karismatisk och smått galen man, Innes Kent. Men där väntar även en balansgång för att inte tappa bort sig själv på vägen.
I nutidens London lever en chockad nybliven mamma med sin sambo och ett litet barn. Elina minns inget av den dramatiska förlossningen, och hennes dagar flyter in i varandra som ett tjockt obehagligt töcken. Förtvivlat försöker Elina hitta sig själv igen, och sin identitet. Medan hon inget minns, så börjar istället hennes man Ted minnas fler och fler saker från sin egen barndom när han nu ser sin egen lille son. Och minnena stämmer inte överrens med den verklighet som Teds mor matat honom med.
De här två kvinnornas liv flätas långsamt, långsamt ihop mot ett gemensamt öde. Under bokens gång leder berättaren oss varsamt fram genom Lexie och Elinas vardagar som pågår 50 år ifrån varandra. En av styrkorna i boken tycker jag just är den utomstående berättaren, som tar lite form av en filmkamera som detaljerat beskriver allt vi ser, så som läsaren själv står i rummet med Elina eller Lexie. Speciellt förtjust är jag i de kapitel som följer Lexie och hennes rätt så dramatiska liv. Jag vill bara sträcka mig in i boken och gå bredvid henne.
Den hand som först höll min är en vacker och spännande bok där inget blir tråkigt. Och de fallgropar som kan finnas i en sådan här, inte helt ovanlig story, där undviker O´Farrell skickligt att falla i dem.
I några timmar levde jag tätt inpå de här två kvinnorna, så tätt att jag drömde om dem när jag läst klart boken. Jag vaknade frampå småtimmarna, och var fortfarande så inne i berättelsen att jag var tvungen att sträcka ut handen och känna på människan bredvid mig, samt lyssna efter ljuden från min egen stad. För ett ögonblick fick jag för mig att jag sov i ett dragigt vindsrum i 50-talets London. Det är ett bra betyg på att bokens historia håller och klamrar sig fast i en.

Maggie O´Farrell debuterade med den här boken 2010, men det är först nu den är översatt av Etta förlag. Hennes senaste bok, Sommaren utan regn gavs dock ut i svensk översättning förra året, och den ser jag fram emot att läsa!

/ Malin