Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



fredag 29 augusti 2014

Salladsnätter - en brasiliansk liten pärla av Vanessa Barbara


Vanessa Barbara är en brasiliansk författare som är relativt okänd för oss i Sverige. I hemlandet har hon gett ut ett antal böcker för såväl vuxna som barn och är även verksam som journalist i New York Times. Litteraturtidskriften Granta listade nyligen Vanessa Barbara till en av de viktigaste litterära rösterna i dagens Brasilien.

Romanen ”Salladsnätter” är den första av Barbaras romaner som har översatts till svenska. Den marknadsförs som en humoristisk liten pärla med ”skruvad humor”, en beskrivning som kan tas med en liten nypa salt. Däremot är det ett helt underbart porträtt av den buttre gubben Otto och hans sorgeprocess samt en rad intressanta karaktärer som finns i hans närhet. 

När Ottos färgsprakande och utåtriktade fru Ada går bort har tvätten inte ens hunnit torka, det hela sker plötsligt och utan förvarning. Otto hanterar sorgen genom att helt isolera sig, beställa hem diverse nödvändigheter från affären och den lokala apotekaren, och begrava sig under en rutig filt framför tvn.

Men huset är lyhört, och grannarna påträngande… För varje kapitel får vi lära en känna en ny granne, eller person som figurerar i Ottos kvarter. Vi blir dessutom varse deras många egendomligheter. En av alla dessa är apoteksbiträdet Nico som levererar medicin till Otto och som hänger sig helt åt att granska bipackssedlar och diverse biverkningar in i minsta detalj. Anabel är den sjungande brevbäraren som blandar ihop adresser och tappar bort brev, till exempel det brev som förklarar anledningen till Adas bortgång… Gemensamt för dem alla är att samtliga har haft en nära relation till Ottos bortgångna fru Ada, och ju mer information Otto så småningom snappar upp inser han att de alla ruvar på en hemlighet som även Ada har varit delaktig i. Det tänds en gnista i Otto då han nyfiket börjar nysta i vad som eventuellt kan ha hänt i kvarteret…

Salladsnätter är inte direkt någon deckargåta, inte heller en roman som gör att läsaren brister ut i gapskratt. För mig är det framförallt en berättelse om sorg, minnen och kärlek. Det är minnesbilderna av tillvaron då Ada levde, de små detaljerna kring deras äktenskap, som fångar mig. Skildringen av grannarna har formen av små noveller och är underfundiga och även de detaljrika. Det är en varm liten historia med ”feel good”- karaktär om ett alldeles ovanligt litet kvarter i Brasilien om en man som saknar sin frus omtanke och sällsamheter.

/Sara

måndag 25 augusti 2014

Birgitta Stenberg 1932 - 2014


Foto: Staffan Flodquist
Konstnären, yrkesfiskaren, biodlaren, f.d. journalisten och författaren Birgitta Stenberg avled i helgen, 82 år gammal, efter en tids sjukdom. Förutom de välkända bilderböckerna om pojken Billy är Stenberg kanske mest förknippad med sitt äventyrliga liv och sin öppensinnade syn på sexualitet och relationer som återfinns i flera av hennes romaner. Några av hennes mest utelämnande självbiografiska romaner är bland andra "Rapport", "Kärlek i Europa", "Alla vilda" och "Fritt förfall" som ofta präglas av kärlek, missbruk och starka kvinnokaraktärer. Stenberg beskrev själv att hon hade som avsikt att skildra "den upproriska kvinnan i det patriarkala samhället". Hon har även skrivit fleratalet erotiska noveller och engagerat sig i upplösningen av kärnfamiljen där ett av hennes sista bidrag var en text till samlingen "Ingens mamma - tolv kvinnor om barnfrihet" (2013).
 
Birgitta Stenberg deltog dessutom i Sommar i P1 totalt fyra gånger. Lyssna gärna på hennes sista sommarprat från 2010 som handlar om "kärlek och patriarkatets sammanbrott".

/Sara

torsdag 21 augusti 2014

Filmtips: Grand Budapest Hotel

Wes Anderson är en av mina absoluta favoritregissörer med filmer såsom "The Royal Tenenbaums", "Darjeeling limited", "Den fantastiska räven" och "Moonrise Kingdom", för att nämna några... Det är svårt att beskriva Andersons sagolika, ofta surrealistiska världar som han så ofta gestaltar. Universella teman som skiftar mellan kärlek, vänskap och sorg, kan ses i samtliga av hans filmer.

"Grand Budapest Hotel" utspelar sig i tre tidsepoker, med nogrannt utvalda, tidstypiska detaljer för att göra oss påminda om hotellets succéår på 30-talet, dess förfall på 60-talet, fram till idag. På hotellet, som ligger i den fiktiva östeuropeiska Zubrowka, arbetar sedan många år monsiuer Gustave som coniserge där han gör sitt yttersta för att överklassdamer ska trivas på bästa sätt under sin vistelse där. Lobbypojken Zero, vars vuxna jag fungerar som berättarrösten i den här nästan osannolika sagan, är ny bland hotellpersonalen och blir upplärd av Gustave, de båda blir så småningom mycket goda vänner. Gustaves relation med den äldre överklassdamen Madame D är komplex och blir desto mer komplicerad då hon tragiskt nog går bort. Gustave blir därmed inblandad i uppdelningen av hennes ägodelar. I bakgrunden figurerar facisten Dmitri och hans lakejer som gör allt för att sätta käppar i hjulet för Gustave och hans vän Zero.

Svenska dagbladets Hynek Pallas sätter en genial beskrivning på Wes Andersons teknik och benämner honom som en "dockhusregissör" och det är just hans sinne för detaljer som fångar mig. Anderson använder sig nästan uteslutande av samma skådespelarkår som känns igen från hans tidigare filmer, t ex Bill Murray, Adrien Brody, Owen Wilson och Edward Norton för att nämna några... I "Grand Budapest Hotel" ser vi till exempel Bill Murray i en ytterst liten roll, där han i princip bara leverar några få meningar medan han spelar huvudrollen i "Life Aquatic" från 2004.

Låna "Grand Budapest Hotel", du kommer att bli underhållen, förtrollad och hamna mitt i en svårlöst brott.

/Sara

onsdag 20 augusti 2014

"Lolita" av Vladimir Nabokov

"Lolita", en av förra århundradets mest kontroversiella och omskakande romaner, kanske är så upprörande och drabbande just för att den är så psykologiskt övertygande. Detta trots att huvudpersonen, Humbert, är en opålitlig berättare som ställer sig själv i bästa tänkbara ljus i varje konfliktfylld situation och som ibland sätter ord i munnen på Lolita som verkar osannolika och som vi inte kan lita på att hon verkligen sagt. Vi lyssnar på hans rationaliseringar, urskuldande och rättfärdigande och blir successivt nästintill benägna att se förövaren som offer. Hans romantiserande bild av Lolita får honom att lida av begär tills han är övertygad om att han inte är förmögen att motstå sina impulser, och på något sätt får han oss att lida nästan lika mycket med honom som med Lolita. Han förklarar för oss att han hela tiden har handlat av kärlek, om än av omöjlig idoliserande och idealiserande kärlek. Kärleken beskrivs med en sådan betvingande känslosam inlevelse att det är inte bara Lolita vars känslor manipuleras, utan även läsarens.
 
Vi kan inte förlåta eller försvara huvudpersonen då han sexuellt utnyttjar Lolita från att hon är tolv till det att hon är fjorton, men Nabokov gör huvudpersonens vanföreställning så verklig att vi ändå förstår Humberts motivation. Det är kärlek i form av besatthet som driver honom att utöva psykologisk manipulation på Lolita, vilket resulterar i att hon under två års tid tror att hon är tvungen att låta sig själv bli utnyttjad sexuellt av honom. Han förvrider inte bara hennes verklighet, utan också sin egen, och därmed den verklighet läsaren får träda in i. Han leder Lolita, och oss läsare, allt djupare in i en fantasivärld där Lolita är hans gudinna, en fantastibild som har lite eller ingenting med den verkliga Lolita att göra. Och kanske är pornografen Clare Quilty – mannen som för bort Lolita för att försöka få henne att medverka i pornografiska filmer – en förvrängd bild av Humbert själv, frammanad av hans plågade samvete.
 
Lolita har ingen familj, ingen annan i vuxenvärlden att lita på, och tror att alla vuxna män är som Humbert. Men hon förlåter honom, för hon förstår till slut, efter att ha rymt från honom, att hans sjuka besatthet gjort att han förlorat kontrollen över sina handlingar. Men hon tänker aldrig tillåta honom att bli del av hennes liv igen. På det sättet är det den verkliga Lolita, gravid, beredd att utnyttja Humbert ekonomiskt, beredd att visa barmhärtighet men inte naivitet, på det sättet är det denna vuxna, mogna Lolita som är bokens riktiga hjälte. Vi kan skönja henne i de fall då hon starkast uttrycker en egen vilja, oberoende av Humberts förvridna fantasier om henne, då hon är långt bort från det objekt han projicerar sina mest extrema ideal på. Den riktiga Lolita, vare sig det handlar om flickan eller kvinnan Lolita, kände han aldrig. Hans kärlek må ha varit äkta, men det han älskade var hela tiden en fantasi, en idealbild av en flicka han älskade när han var pojke, då världen och all dess skönhet tycktes som gjord för endast honom.

 /Johan


måndag 18 augusti 2014

Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson



Allt det där jag sa till dig var sant handlar om en 19-årig tjej som börjar på en skrivarlinje på en folkhögskola någonstans i Skåne. Hon är ensam och bär på en stor längtan att bli älskad, sedd och uppskattad. Någon som ser henne är en ung man som också har börjat på skolan. Av de andra eleverna kallas han Poeten då han är fixerad vid poesi och särskilt besatt av den ryske poeten Majakovskij. Poeten och den unga tjejen (vi får aldrig veta deras riktiga namn) inleder ett kärleksförhållande som redan från början är ett slags lek med makt och dominans. Han tar och hon låter det ske. Men snart lär den unga tjejen känna Ilse, en vildhjärna och äventyrare, och mellan de två kvinnorna växer en stark vänskap fram.

Amanda Svenssons bok är suggestiv, mörk och svårgenomtränglig. Vad är det som händer på riktigt och vad är bara fantasier? Svenssons språk är poetiskt och lekfullt, och som läsare händer det att jag ofta stannar upp och tänker ”Vänta lite, vad betyder nu det där?”. Men samtidigt som boken är svår är den också lättläst, språket liksom flyter över sidorna, och berättelsen är väldigt gripande. Det är inte bara en berättelse om ett destruktivt förhållande mellan man och kvinna utan också en berättelse om systerskap och kvinnlig vänskap. Så, om du känner för att läsa något som berör och skakar om är Allt det där jag sa till dig var sant ett bra val.
/Maja

fredag 15 augusti 2014

Havskatten av Ann Rosman


Så fantastiskt trevligt det är att läsa en bok som utspelar sig i en miljö, som är bekant för en! Det är femte gången jag njuter av att läsa om Ann Rosmans kriminalare Karin Adler, som jobbar i Göteborg, men bor på sin segelbåt ute i Marstrand. Året om. Och även denna gång väver hon skickligt in en historisk händelse, oftast någon form av brott begånget kring Marstrand, någon gång för länge sedan – denna gång kring sekelskiftet, Oscar II:s tid. Det är onekligen en fröjd att få sig en riktigt bra spänningsroman till livs, men samtidigt är hennes böcker så mycket mer än vanliga deckare – Rosman måste ägna en hel del tid åt historisk research, ovanpå den lokalkännedom hon har om denna underbara plats på västkusten…

Parallellt med mysteriet i nutid kring en död kropp som hittas under en brandövning på Marstrand, så får vi alltså också följa den lite sjukliga adelsdottern Karolina, som med sin far, direktör Lundgren, styvmor och halvsyster, tillbringar en del av sommaren i den friska och stärkande havsluften i kurorten Marstrand. Samtidigt hoppas familjen finna henne en blivande make, medan de frotterar sig med societeten. Och visst lyckas den nya kurläkaren få henne i bättre form och mer än så, medan den gamle, även kallad Havskatten för att han är en osedvanligt ful fisk, härjar fritt bland baderskorna och tar sig de mest vidriga friheter. Samtidigt försöker greve Douglas Lagercreutz göra allt för att snärja Karolina till sin hustru – dock mörkar han den mest graverande information…

Spännande och informativt – det är alltid lika fascinerande att få inblickar i olika samhällsklassers och yrkesgruppers levnadsförhållanden och livsvillkor förr i tiden. Och lika intressant att följa Karin Adlers nutida nystande i vem som kan ha haft vinning av att ha ihjäl en osedvanligt samhällsengagerad äldre man, som var beredd att slåss hårt för bevarandet av sitt Marstrand.

/Tuija

måndag 11 augusti 2014

Att skriva om och skriva vidare

Longbourn
Nyligen har jag läst två böcker, som båda ger en ny version av varsin klassiker; det är Elin Boardys"Mary Jones historia" och Jo Bakers "Huset Longbourn". Boardy berättar Robert Louis Stevensons historia om "Skattkammarön" och Long John Silver ur kökspigans synvinkel. Också piratens hustru, Dolores kommer till tals, och man får en bra inblick i hur hennes liv kan ha sett ut. Baker berättar Jane Austens "Stolthet och fördom" ur tjänstefolkets perspektiv, och man får särskilt följa den unga jungfrun Sarah. Mitt intryck efter läsningen är att båda författarna tillför något nytt, som fördjupar karaktärer och intriger, utan att för den skull förändra eller avvika från den ursprungliga berättelsen.

Scarlett: The Sequel to Margaret Mitchell's "Gone with the Wind"                                                                                      Fenomenet är inte på något sätt nytt. Redan 1966 skrev Jean Rhys "Sargassohavet" där hon berättar Charlotte Brontës "Jane Eyre" ur Mr Rochesters första hustrus perspektiv. "Skattkammarön" var redan 1995 föremål för omskrivning av Björn Larssson då med titeln "Long John Silver". 2004 skrev Bengt Ohlsson om Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas" ur pastorns perspektiv, "Gregorius". Kerstin Ekman skrev 2009 "Mordets praktik", en slags "spin-off" till "Doktor Glas" i vilken hon låter en samtida läkare påverkas av det han läst i Söderbergs verk. Att skriva vidare på avlidna författares verk är inte heller något nytt. Margaret Mitchells klassiker "Borta med vinden" fick 1991 en uppföljare skriven av Alexandra Ripley, "Scarlett". Deckarförfattaren P D James skrev 2012 en uppföljare till Austens "Stolthet och fördom" i form av en mordgåta, "När döden kom till Pemberley".

Jag avslutar med ett aktuellt och nära förestående exempel. David Lagercrantz är den som fått det ärofyllda (och kanske skräckfyllda!) uppdraget att avsluta(?) Stieg Larssons Millennium-serie. I augusti 2015 (ett helt år till ju!) kommer fjärde delen i historien om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander. Norstedts, som ger ut boken, är noga med att påpeka att den inte bygger på det omtalade hemliga manus Stieg Larsson lär ha lämnat efter sig. Lagercrantz har fått full frihet att följa upp och förvalta Larssons karaktärer och intriger. I väntan på denna stora händelse ser jag förstås om den utmärkta filmatiseringen av Millenium som SVT repriserar just nu.

Visst måste det finnas ett namn på fenomenet att en (oftast) redan välkänd författare skriver om eller ger ut en uppföljare till ett existerande (oftast) klassiskt) verk? Nån som vet?! Svara gärna i kommentarerna!

/Åsa

fredag 8 augusti 2014

Filmtips: Her


Den Oscarsbelönade filmen Her (2013) handlar om Theodore, spelad av en lysande Joaquin Phoenix, som lever ensam i en nära framtid. Samhället han lever i är digitaliserat, modernt och tekniskt innovativt. Theodore håller på att återhämta sig från en separation och skaffar sig en OS (en artificiell vän med personlighet och känslor, men ingen kropp). Hon heter Samantha (Scarlett Johansson gör rösten). Oväntat nog blir Theodore och Samantha förälskade i varandra och de inleder ett förhållande. Men kan man älska någon som man varken kan se eller röra vid? Vilken betydelse har intimiteten i ett samhälle där vi blir allt mindre beroende av varandra?

Her beskrivs på omslaget som en ”love story” och det är det också. På många vis är det en traditionell kärlekshistoria som tar upp många av de problem och dilemman som kan uppstå när två personer blir ett par. Men denna film handlar inte bara om en pojke som möter en flicka utan också om själva idén om mänskliga relationer.

Her är vacker, kärleksfull och tankeväckande. Alla skådespelare gör otroliga insatser, inte minst Scarlett Johansson som röst till Samantha, och fotot är vackert och färgsprakande. Många tummar upp för denna film!

/Maja

onsdag 6 augusti 2014

Böcker om klimatkrisen

Världsnaturfondens hemsida kan vi läsa att sedan industrialismens början har mängden koldioxid i atmosfären ökat från knappt 280 ppm till 400 ppm, och att den största ökningen kom efter andra världskriget. (Måttet ppm, parts per million, innebär att det för varje miljon liter luft finns omkring 400 liter koldioxid.) Vad är då resultatet av de mänskliga utsläpp av miljardtals ton växthusgaser som pågått i mer än ett århundrade? Med stöd av tiotusentals vetenskapliga artiklar konstaterar författaren och miljöexperten Mark Lynas i boken "Sex grader" att vad vi än gör kommer jordens temperatur öka med minst en grad, men att vi måste sätta stopp vid två grader. Lynas förhoppning var att vi inte skulle överstiga 400 ppm och att utsläpp av växthusgaser skulle kulminera 2015. "Sex grader" var dock skriven år 2007. Redan år 2013 översteg utsläppen 400 ppm. Utsläpp av växthusgaser har ökat så dramatiskt att världens hopp nu är att ökningen av medeltemperaturen inte överskrider tre grader.

För att hitta en analogi till en tid i jordens historia då världsklimatet var tre grader varmare än idag måste vi gå tre miljoner år tillbaka i tiden, till en tidsperiod som kallas pliocen. För att sätta detta i perspektiv är det värt att nämna att "Lucy", det berömda fossilet av en av de hominider människan härstammar från, är från pliocen tid, medan vi, homo sapiens, bara existerat i 200 000 år. Den globala uppvärmning vi upplever nu är ett resultat av ackumulerade växthusgaser sedan den industriella revolutionens början. På bara några hundra år har världen värmts upp i en hastighet som saknar motstycke i jordens historia, vilket innebär att världens ekosystem har mycket kortare tid på sig att anpassa sig än vad som varit fallet i någon tidigare period av uppvärmning. Som exempel kan nämnas att regnmängderna kommer minska till nästan noll till år 2100 i Amazonas, ett område som svarar för en tiondel av växternas fotosyntetiska produktion i hela planetens biosfär. Om detta inte är ögonöppnande nog är det även ofrånkomligt att stora delar av jorden kommer att täckas av en spridande öken och bli obeboliga, vilket kan komma att tvinga fram den största migrationen i mänsklighetens historia.

En rimlig läsning av vetenskapen idag talar starkt för en planetarisk gräns för klimatförändringen på 350 ppm för koldioxidkoncentrationer, en nivå som passerades 1988. Hur kan man då vara säker på att det är denna gräns vi måste återgå till och att de nivåer vi är på väg mot idag är ohållbara? Klimatmodellerna vetenskapsmän använder sig av, modeller Mark Lynas bygger sina argument på i "Guds utvalda art", bygger inte på subjektiva omdömen utan på observerbara grundläggande fysikaliska lagar. Dagens superdatorer har en närmast svindlande kapacitet och kan bearbeta 35 triljoner beräkningar per sekund. Att de kraftfullaste nya datamodellerna kan simulera det senaste århundradets klimatförändringar med stor precision tyder på att ekvationerna som ska avbilda atmosfärens reaktion på växthusgaser är mycket nära verkligheten. Lynas skriver att "för att uppnå den planetariska gränsen 350 ppm behöver den globala ekonomin vara kolneutral till mitten av seklet och kolnegativ efter det."

Något som gjorde mig särskilt hoppfull efter att ha läst Lynas "Guds utvalda art" var en artikel skriven av Keith Galby, miljöaktivist och libertarian, i vilken han försäkrar miljöaktivister världen över att libertarianer inte är emot all beskattning. Skattebördan ska dock bara gå till det absolut mest nödvändiga. Jordens överlevnad finns lyckligtvis med i den kategorin. Galby menar att vi kan lägga skatt på företag för att få dem att hålla sig till överenskomna regler. Oavsett var man står politiskt borde Galbys öppenhet inför djärva initiativ inge optimism. För är inte ett öppet sinne, villighet att omdefiniera sig själv för att bättre följa sitt samvete, något universellt eftersträvansvärt, något vi kan uppskatta i oss själva och varandra oavsett ideologisk tillhörighet?

The Guardian upplyste för inte så längesedan om att den globala uppvärmningen redan är här och att den kan vara oåterkallelig. Det råder en överväldigande konsensus bland forskare att det är oundvikligt att världen blir varmare än den är idag och att detta kommer att ha enorma ekonomiska och ekologiska kostnader världen över under kommande decennier. Det finns idag vetenskapliga belägg för att om vi fortsätter att släppa ut fossila bränslen i samma takt som vi gör nu kommer jordens temperatur vid slutet av århundratet ha ökat med mellan tre och fyra grader från hur det var innan människans växthusgasutsläpp påverkade klimatet. Samstämmiga vetenskapliga studier visar att en fyra graders uppvärmning, något vår planet inte upplevt på 20 miljoner år, skulle innebära en av de största ekologiska och humanitära kriser jordens ekosystem och den mänskliga civilisationen någonsin fått utstå.

Med så många olika uppfattningar om vad vi bör göra för att inte förvärra ett redan akut läge skulle det behövas en debattbok som tar upp klimatfrågans kontroverser och bemöter dem från olika synvinklar. Lyckligtvis finns en just sådan bok. "Generationsmålet – kontroverser kring klimat och konsumtion", utgiven av Dialogos Förlag, är mer än välkommen. Synnerligen välkommet är det även att debatten kommer från en tvärvetenskaplig gruppering vid Lunds universitet. Etablerade forskare lägger fram sina argument för att pröva olika strategier. Vissa som deltar i debatten menar att vi har råd att lämna nuvarande ekonomiska system ifred, för att satsa på globala tekniska lösningar. De experter som är mer skeptiska till vad ny teknologi faktiskt kan åstadkomma på så stor skala förespråkar minskad konsumtion, minskad arbetstid och ett förändrat ekonomiskt system. Det finns inga enkla svar men boken har lätta texter som gör att en bred läsekrets snabbt kan bli insatt i komplicerade frågor och tankesätt. Olika politiska tillhörigheter får komma till tals och debatten är sansad och balanserad och argumenten väl framförda. Den här boken är inte lika omfattande och informativ som Mark Lynas böcker, men öppnar våra ögon för andra sätt att se på klimatfrågan än det vi indoktrinerats i beroende på var vi står ideologiskt.

The Guardian har sammanställt en lista över de mest betydelsefulla böckerna som behandlar klimatkrisen. Här är böckerna som ger oss det hopp vi behöver och som bäst förmedlar information om de ekologiska och humanitära följder som den här globala krisen handlar om:

"This Changes Everything" av Naomi Klein"The End of Nature" av Bill McKibben
"Politics of Climate Justice" av Patrick Bond
"Climate Policies and the Climate Movement in Australia" av Verity Burgmann och Hans Baer
"Guds utvalda art" av Mark Lynas
"Space For Movement?" av Building Brigdes Collective
"Toward Climate Justice" av Brian Tokar
"Criticism without Critic" av Shift Magazine/Dysophia
"Contours of Climate Justice" av Ulrich Brand m.fl.
"Greenhouse Gangsters vs. Climate Justice" av CorpWatch

Den oerhörda betydelsen av de här böckerna ligger i att de visar att vår syn på världen har omedelbara konsekvenser. Så vad händer om vi väljer just den syn på världen som gör det lättast för oss att göra ingenting? “It is always easier to deny reality than to allow our worldview to be shattered," skriver Naomi Klein i "This Changes Everything". Man kan av lättja välja att vara en uppgiven cynisk person och värja sig från ansvar genom att säga att man inte har makt att förändra något. Ett sådant val skulle dock innebära att man gör sig själv till en anhängare av ett fatalistiskt synsätt som historien upprepade gånger visat oss varit felaktigt. Lyssna bara på Alice Walkers odödliga ord: "The most common way people give up their power is by thinking they don't have any." Det är dessutom svårt att försvara inställningen att man är maktlös när man lever i en privilegierad del av världen där man kan göra sin röst hörd. Att världens regeringar skrider till handling efter decennier av overksamhet kan ses som fantasi, men likaså sades en gång om idén att världen skulle komma överens om att förbjuda ozonuttunnande freoner. Men Montrealprotokollet blev verklighet, så världen har bevisligen enats och samarbetat tidigare. Och därför känns det inte naivt att idag hedra Leonardo DiCaprio för att han igår i New York vände sig till världssamfundet och sa, "You can make history or be villified by it."

/Johan

måndag 4 augusti 2014

Anteckningar under dagar av sorg

Den engelske författaren m.m. C S Lewis (1898-1963) förlorade sin hustru Joy 1960 efter bara några års äktenskap, men efter en längre tids nära vänskap. För att bearbeta sin sorg började han föra anteckningar. Den lilla boken består av drygt 100 sidor, och är försedd med en inledning av Lewis styvson. I detta lilla format får man följa Lewis väg genom sorgeprocessens olika faser, och ta del av hans tankar såväl om den saknade Joy och sorgens uttryck, som om människan och Guds eventuella existens. Boken ger en väldigt fin och ärlig bild av sorgearbetet, och med sitt fantastiska språk sätter Lewis ord på tankar och känslor som många av oss kan känna igen sig i. Jag tror att den som förlorat någon närstående har stor nytta och tröst av att ta del av Lewis funderingar.

/Åsa

fredag 1 augusti 2014

Filmnyhet: Inside Llewyn Davis


Filmen Inside Llewyn Davis utspelas i New York år 1961. Huvudperson är folksångaren Llewyn som försöker att slå igenom med sin musik på den alternativa scenen i Greenwich Village. Han är pank, hemlös och har precis fått veta att hans förra flickvän är gravid - och att det är han själv som är pappan. Det är en minst sagt kaotisk och otrygg tillvaro som Llewyn befinner sig i, och under den vecka då vi får följa honom hamnar han i en del märkliga situationer.

Filmen är regisserad av bröderna Joel och Ethan Coen som tidigare regisserat bland annat Fargo, The Big Lebowski och No Country for Old Men. Deras filmer kännetecknas ofta av absurda inslag och svart humor, och detta stämmer även in på Inside Llewyn Davis. Det är en fin, hjärtevärmande film om alla de som har försökt att nå sin dröm men kanske aldrig riktigt lyckats. Ett stort plus till soundtracket som är vackert med både nyskrivna och äldre låtar. Filmen vann bland annat Grand Prix vid filmfestivalen i Cannes 2013. Inside Llewyn Davis finns nu på stadsbiblioteket!

/Maja