Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



måndag 26 maj 2014

Kleptomania av Kristina Hård


Kleptomania är något så ovanligt som en svensk sci-fi och skräckroman! Och dessutom en bra sådan.

I ett Stockholm, inom en inte alltför avlägsen framtid, ligger Linus Kaiser och dör. Denne Kaiser, som är Sveriges rikaste man, och som har byggt ett luftskeppsimperium. Luftskeppen har tagit över tågtrafiken, då tågen aldrig går i tid, och gärna snöar in på vintern. Luftskeppen har även tagit över den vanliga flygtrafiken, då de kan glida fram på himlen utan att lämna några bränslestreck efter sig. Linus Kaiser är en framgångssaga. Men Kaiser är även ett mysterium, en skugga som ingen lyckas se ordentligt eller komma nära.

Men så får Ingra Varg från Skatteverket tillgång till Kaiser. Tillgång till finanserna men även audiens hos herren själv. För nu vill Linus Kaiser berätta sin historia. Historien hur han kunde, med pengar från ingenstans, bygga upp sitt imperium. Berätta om tågolyckan i de svenska skogarna för tio år sedan, då han var den ende som kom utstapplande från skogen, veckor efter kraschen, undernärd och sönderriven. Till synes den ende som överlevt. Han vill berätta en historia om våld, död, guld, troll och annat skrömt som gömmer sig i våra skogar.

Att läsa Kleptomania är som att läsa en febrig och vild skröna, en saga som man till slut tror på när sista sidan är läst. Boken är första delen i den planerade serien Arvet efter Kaiser, och det är tur det för jag har många frågor och olösta mysterier som jag måste få svar på. En spännande, otäck och fantasifull bok att kasta sig över under försommaren!

/Malin

fredag 23 maj 2014

"Där framtidens fötter vandrar" av Mattias Edvardsson

Charlies pappa är död och Charlie får hämta pappans tillhörigheter på polisstationen. Alla pappans saker ryms i en blå plastsäck. I säcken finns bland annat en svart skrivbok och på första sidan har pappan skrivit: ”Det här är inget liv”.

I boken minns Charlie sin pappa och sin uppväxt i Malmö. Charlie och pappan stod varandra nära. Det är underbara minnen av en varmhjärtad och speciell pappa. ”Hela pappa var en handling, ett infall. Ett hjärta och en rörelse”.
På ett föräldramöte utbrister pappan till exempel till en annan far som står inför de andra föräldrarna med öppen gylf: ”Har du varit på tösakalas”?

Boken är en mycket fint och starkt skriven generationsroman. Jag som själv är född ett decennium tidigare än Charlie känner ändå igen en figur som ”Mattant-Hitler” och att man gick till kiosken och fick smågodiset plockat till sig eller att ”fröken” i lågstadiet mycket förnumstigt på första skoldagen sa: ”Alla skolböcker ska slås in med skyddspapper, samtliga kläder namnmärkas och i klassrummen bär vi alltid mockasiner”.
Eftersom jag själv är född och delvis uppvuxen i Malmö talar boken till mig på ett speciellt sätt, jag suger in varenda detalj av miljöskildringen. Jag tror dock inte att det är en förutsättning för att tycka om boken lika mycket som jag gör. Igenkänningsfaktorn är bara en del i läsupplevelsen.

När vi i slutet av boken får ta del av ett brev som Charlie aldrig fick av sin pappa medan han levde förstår vi vikten av försoning. Brevet får också Charlie att ta tag i sin relation med sin egen lille son…livet går, trots allt, vidare.

/Lotta

torsdag 22 maj 2014

Swing av Bengt Ohlsson

En kan inte påstå att författaren och journalisten Bengt Ohlsson kör i gamla spår då han dels skrivit en fiktiv roman om Johnny Ramone ("Rekviem för John Cummings") samt en omarbetning av Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas" ("Gregorius") för att nu ge oss en berättelse om ett medelålders par som testar på livet som swingers. Hanna springer av en slump på en väninna som gladeligen berättar om sitt första besök på en swingersklubb, en besök som var menat att tända lågan i ett annars vissnat förhållande. Hanna lyckas inte skaka av sig väninnans syndfulla berättelser och kan inte låta bli att känna en spirande nyfikenhet. Hennes man, Åke, arbetar som slöjdlärare på en skola, tillsammans har de en tolvårig dotter och en familjeliv kantat av tacomiddagar, tv-tittande och slentrianmässigt vindrickande på helgen. När Hanna försiktigt lägger fram förslaget om att eventuellt, kanske, möjligtvis åka till swingersklubben inne i stan, bara för en kväll, stirrar Åke häpet på sin fru och beskyller henne naturligtvis för att vara nyfiken på andra karlar. Men efter viss betänketid och överläggning, beslutar de sig gemensamt för att åka till klubben och utforska sin sexualitet. Vi vältras i nervositet, förberedande, obehag och sexuell osäkerhet. Men vad händer efter kvällen på swingersklubben? Går det att fortsätta som om ingenting har hänt? Hur förändrar besöket deras relation och deras syn på varandra? Tändes en gnista eller blev avståndet mellan dem större?

/Sara

tisdag 20 maj 2014

Hon hette Jennie av Moa Herngren


När Sara träffar John har hon några trassliga relationer bakom sig, och John verkar vara precis den man hon behöver. Lugn, snäll och trygg. De fäster sig vid varandra direkt och går ganska snabbt fram i sitt förhållande. Det enda smolket i glädjebägaren är att John hade en fru. Hon hette Jennie och hon dog i cancer ett år tidigare. Det blir snart tydligt att John absolut inte har kommit över Jennie, hon finns överallt i lägenheten. Hennes kläder hänger kvar i garderoben och hennes smink står i badrumsskåpet. Johns föräldrar och vänner vårdar också minnet av Jennie, och Sara börjar alltmer undra om det någonsin kommer finnas plats för henne. Hur konkurrerar man med en död kvinna, som dessutom verkar ha varit alltigenom perfekt?

Ja inte gör man då som Sara iallafall! Utan att avslöja för mycket kan jag säga att hon tar till metoder som känns långt ifrån ok. Jag vill minnas att jag läst någon tidigare bok av Moa Herngren, där det också förekom en kvinnlig huvudperson vars beteende jag hade svårt att förlika mig med eller ens förstå mig på. Förvisso går det att förstå Saras känslor av otillräcklighet, men sättet hon hanterar dem på är det värre med. Sedan är det visserligen inte bara Sara som inte känns rakt igenom trovärdig. Jag har svårt att köpa att ett kompisgäng skulle sitta och prata om hur underbar den förra flickvännen var inför den som tagit hennes plats, oavsett det faktum att det här förstås är en speciell situation. Det hade varit intressant att diskutera bokens karaktärer i en bokcirkel känner jag.

Jag stör mig också på saker som inte hänger ihop under läsningens gång. Till exempel så träffas Sara och John i slutet av mars, men när de har varit tillsammans i flera månader har vi fortfarande inte kommit längre än till april... John berättar också att Jennie dog bara några dagar före sin fyrtioårsdag, för att på följande sida besöka hennes grav där årtalen inte stämmer överens med detta. Småsaker visserligen, men det ökar ju inte känslan av trovärdighet i boken direkt.

Det jag har mest behållning av är helt klart Katarinas kapitel. Katarina är en tvåbarnsmamma som befinner sig i slutskedet av en aggresiv cancersjukdom. Hon driver en blogg där hon berättar om sitt liv, men vi får också ta del av hennes tankar och ångest inför det som ska komma. Det berör verkligen. Tyvärr tycker jag inte att dessa kapitel knyts ihop med resten av berättelsen på något bra sätt. Det var det här med trovärdigheten igen...

/Helen

måndag 19 maj 2014

"Det mesta blir aldrig av"

Journalisten Thomas Anderberg gick bort den 17 april 2013 vid 57 års ålder, efter att ha drabbats av en aggressiv tumör i vänstra hjärnhalvan, där centrum för tal och språk sitter. Jag läste först om hans sjukdom i en fin artikel i DN där han själv beskriver hur han hanterat sjukdomen och dess följder. En cancerdiagnos är i sig något fruktansvärt för den som drabbas, men för en person som bokstavligt talat lever för och av sitt språk, tillkommer i detta fall dessutom skräcken för att förlora förmågan att hitta orden och inte längre kunna formulera sig i tal och skrift.

Thomas Anderberg hann inte avsluta sin roman "Det mesta blir aldrig av", men han bad två av sina kollegor på DN att göra det. Åsa Linderborg och Staffan Bengtsson har förtjänstfullt tagit vid där Anderbergs pråk svek honom, och de har även skrivit ett fint efterord till boken. Linderborg och Bengtsson kallar boken "ett kammarspel utomhus" och det är en bra beskrivning, då boken mestadels utspelar sig mellan ett fåtal personer i schweizisk alpmiljö.

Thomas, en svensk man bosatt i Schweiz får besök av sin brorson Johan som han inte träffat på länge. Samtidigt återvänder Thomas son Marc från en fjällvandring, skadad och utan sitt resesällskap. Thomas och Johan ger sig ut på en gemensam bergsvandring, till synes för att lära känna varandra bättre, men de har också var sin agenda, ett ärende de vill ha uträttat...

Thomas och Johans vandring skildras i korta episoder, där var och en inleds med en kort kursiverad text av Anderberg själv, alla hämtade ur den tidigare nämnda DN-artikeln. Detta gör att berättelsen ständigt rör sig på två plan; i författarens nutid där sjukdomen gör sig påmind, och i den fiktiva alpmiljön i berättelsen. I stort kan man säga att boken handlar om de val man gör i livet - det man väljer och det man väljer bort, vilka följder det kan få, och hur man summerar, värderar och ser tillbaka på ett liv. Boken är läsvärd, men stundtals jobbig då man ständigt tänker på Anderberg och den sjukdom som tog hans liv på ett så grymt sätt...

/Åsa

fredag 16 maj 2014

"Entry Island" av Peter May

”Ö-litteratur” at its best!

Kriminalaren Sime Mackenzie i Montreal skickas ut till Entry Island där ett mord har begåtts. Han åker tillsammans med det fransktalande teamet, som han inte brukar arbeta tillsammans med, eftersom han har skotskt påbrå och alltså har engelska som modersmål. På ön med sina hundra invånare talas nämligen engelska och inte som på de övriga Madeleine-öarna franska.

När Sime träffar den mördades änka, vilken först är huvudmisstänkt, får han direkt en känsla av att han känner henne. Hur nu det kan vara möjligt – de har inte träffats tidigare.

De historiska händelser som sedan spelas upp i Simes hjärna, boken igenom, är mycket gripande. Dessa består av skakande episoder från 1850-talets ö-värld i de skotska Hebriderna, vilka han "minns" från sin farmors berättelser då hon läste högt ur hans förfaders dagboksanteckningar när Sime var liten. Till saken hör att Sime lider av sömnlöshet sedan uppbrottet från sin fru. En fru som dessutom arbetar i teamet. Denna sömnlöshet gör att Sime ibland verkar pendla mellan nu och då. Vid ett tillfälle sitter han också och får en black-out mitt i ett förhör.

Boken består av cirka 535 sidor på engelska som jag varmt rekommenderar dig att läsa. Språket är lättillgängligt och det är två berättelser i samma bok vilka båda är målande och levande beskrivna.

Två andra böcker som utspelas på öar och som jag mycket gärna tipsar om är Karin Altenbergs ”Island of Wings” och ”Längtans ö” av Victoria Hislop.


/Lotta

torsdag 15 maj 2014

Bodil Sjöström...


 …journalist och bl a tidigare chefredaktör för tidskriften Vagabond, har skrivit två intressanta böcker om det äkta paret Maggan och Lena, när de är på resande fot. 2011 kom ”Route 66 går till Trollhättan” där Lena är berättarrösten, och utspelar sig under en två veckor lång roadtrip från Chicago till Los Angeles. Med humor och värme beskrivs deras tokiga, och egentligen rätt menlösa mil-efter-mil-körning, men det är bara den yttre ramen till det som sker inom Lena. För parallellt med körningen förlorar sig Lena också i sitt förflutna, som succesivt rullas upp. Den stora, inre resan handlar egentligen om den stora sorgen kring mammans Alzheimer, som vände uppochned på hennes vardag, men också syskonens, och pappans. Den är också en försoning med familjen, som hon som vuxen, sedan hon berättat om sin homosexualitet, känt sig utstött ifrån. 

Fortsättningen följer alltså i 2013 års ”Happy holiday”, där det istället är Maggan och hennes inre resa vi får följa, under en kombinerad jobb- och semestertrip till Thailand under en julhelg. Medan Lena sticker iväg på ett fotouppdrag lämnas Maggan själv med det lilla hotellets övriga julfirare, och får då besök av en livs levande gammal, kär vän - men han har varit död i mer än 20 år. Och för Maggan – och läsaren – öppnas en gammal, djup och obearbetad sorg upp, som Maggan aldrig ens nämnt för Lena. Den är fortfarande för sårig för att hon självmant ska våga närma sig den, men för en fullständigt ny bekantskap på hotellet öppnar hon upp fördämningarna. Och det är jobbigt. Även för läsaren. Boken blir ytterligare ett tillskott till AIDS-historiken som Jonas Gardell så förtjänstfullt öppnat upp för, och beskriver samma 80- och 90-tal där kärleken var fri och lycklig i skuggan av skammen hos de anhöriga. Och som tog en ände med förskräckelse när HIV och AIDS blossade upp.

Böckerna visar så tydligt på vilka inre resor som många gånger görs under yttre resor. Då när man får tid att stanna upp, reflektera, minnas och begrunda. Och här är det så ömsint och fint beskrivet, samtidigt som man ler åt Lena och Maggans olikheter och smågnabb, deras tokiga infall och tillkortakommanden.

/Tuija

tisdag 13 maj 2014

Den sista avrättningen


Jag har precis läst en fantastiskt bra roman av debutanten Hannah Kent. En mörderska bland oss är den fängslande titeln och boken behandlar den sista avrättningen av en brottsling på Island. Året är 1829 och pigan Agnes Magnúsdóttir döms för medhjälp till mord. Det beslutas att hon i väntan på att dödsstraffet ska träda i kraft ska sättas i förvar på en gård i takten. På gården bor bonden Jón tillsammans med sin hustru och två döttrar, och till en början är de allihop väldigt avogt inställda till att behöva ta sig an Agnes. Det kan man ju förstå, för vem av oss skulle frivilligt vilja släppa en mörderska över sin tröskel? Agnes blir trots allt långsamt en del av vardagen på gården, ingen upplever henne som det monster hon utmålats att vara, men dagen för avrättningen närmar sig...

Till själasörjare ber Agnes att få den unge prästen Tóti. Hans uppgift är att få henne att försonas med sitt öde och förbereda henne själsligen på det som ska ske. Han får också ta del av Agnes version av vad det egentligen var som hände. Det är välskrivet och intressant, med mycket research bakom. Det isländska landskapet och den karga miljön på gården skildras så att man riktigt känner att man befinner sig där. Anmärkningsvärt är att Hannah Kent egentligen är från Australien. Hon fick inspiration till att skriva historien om Agnes Magnúsdóttirs öde när hon tillbringade en tid som utbytesstudent på Island. Lyssna gärna till hennes berättelse om hur boken kom till här.

Under läsningens gång påmindes jag hela tiden om en annan bok som jag läste i höstas, nämligen Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson. Här befinner vi oss i skånska Yngsjö år 1889, där Anna Månsdotter blir den sista kvinnan som avrättas i Sverige dömd för mordet på sin svärdotter Hanna. Även här är boken skriven av en duktig debutant som har blandat fakta med fiktion på ett mycket lyckat sätt. Den klaustrofobiska miljön på gården i Yngsjö riktigt kryper under huden på en.

/Helen

måndag 12 maj 2014

"Steglitsan" av Donna Tartt

Trettonåriga Theo besöker ett museum i hemstaden New York tillsammans med sin mamma, när en bomb detonerar inne i byggnaden. Theo klarar sig oskadd men upplever några hemska timmar innan han lyckas ta sig ur den kollapsade byggnaden. Han försöker hjälpa en skadad äldre man, som ger honom en ring och en adress att uppsöka. Theo uppfattar också att mannen uppmanar honom att ta med sig tavlan "Steglitsan" som han tidigare tittat på och fascinerats av, och i tumultet rullar han ihop målningen och tar den med sig ut ur det förstörda muséet. Han tar sig förbi avspärrningarna och går hem för att vänta på sin mamma.

Theo väntar hela natten, och på morgonen ringer det på dörren. Där står två socialarbetare, som meddelar att hans mamma omkommit i explosionen. Eftersom Theos pappa något år tidigare gett sig av och lämnat familjen utan ett spår efter sig, får Theo den närmaste tiden efter mammans död bo hos sin bäste väns familj. Detta blir början på ett helt nytt liv för Theo, och en resa under vilken han möter olika platser och människor som på gott och ont kommer få inflytande över hans framtida liv. Målningen följer honom och han har den hela tiden i tankarna, och väntar på det rätta tillfället att plocka fram den.

"Steglitsan" är en storslagen roman, närmast episk, av den sort man inte så ofta får i sina händer. Den är otroligt välskriven och ofta filmisk i sina skildringar av personer och miljöer, som beskrivs så oerhört detaljrikt. Ibland under läsningen kommer jag att tänka på Johanthan Safran Foers "Extremt högt och otroligt nära". Kanske är det berättelsen om en ung pojke som förlorat en förälder som gör sig påmind, och kanske är det också det fina sätt på vilket pojkens hemstad New York skildras.

Donna Tartt har tidigare skrivit två böcker, "Den hemliga historien" och "Den lille vännen". Läs gärna dessa också, även om de tre romanerna är sinsemellan olika, är de alla mycket läsvärda!

/Åsa

fredag 9 maj 2014

Livbåten av Charlotte Rogan

Livbåten har blivit en tämligen uppmärksammad ”psykologisk thriller” som förlaget valt att benämna den. Dels har uppmärksamheten berott på en förvånande mogen debut, vilket delvis förklarats av att Rogan skrivit för byrålådan i hela sitt vuxna liv men först nu valt att vilja publiceras. Uppmärksamheten har även hängt ihop med temat för boken, de etiska kval – och val – man har och kan tvingas göra, när omständigheterna är som för huvudkaraktären Grace. Och omständigheterna består i att Grace, som nygift, hamnar i en livbåt när skeppet de färdas i förliser. Året är 1914, Titanic finns i var mans minne, men vad som orsakar Empress Alexandras förlisning höljs i dunkel.

Vilket mycket annat också görs, och därmed blir en del av dramatiken ombord på livbåten som är mer än överfull – 39 personer i en båt byggd för att bära hälften. De trängs, förstås, härdar ut både hunger, törst och rädslor. Men också det psykologiska spelet mellan de överlevande. Men inte alla – somliga väljer att hoppa överbord av fri vilja, andra blir indirekt tvingade till det. Och somliga överlever allt. Vilket har sitt pris – för Charlottes del en rättegång där hon anklagas för mord. Hennes tillbakablickar i form av en dagbok kanske kan bli hennes räddning, och det är den som vi som läsare får följa, från första dagen till den sista.

Speciellt thrilleraktig tycker jag dock inte att boken var, tvärtom väntade jag hela tiden på när dramatiken skulle infinna sig. Den var förvånansvärt lågmäld, odramatisk, och rent av lite segläst kunde jag känna, eftersom bokens tema inbjöd till helt andra förväntningar. Det psykologiska dramat, liksom de etiska dilemman som per automatik borde vara inbyggt i detta, kunde varit av betydligt större karaktär kan jag tycka, eftersom situationen verkligen inbjuder till det. Men, som sagt, kanske hade detta mer med mina förväntningar att göra, än själva slutprodukten. Läsvärd dock, men någon högspänning ska man inte förvänta sig för då blir man nog besviken.

/Tuija

torsdag 8 maj 2014

Hej Ångest!

Lotta Sjöberg, som tidigare tecknat underhållande serier på temat kaotiska familjer, ger nu ut ett mörkare seriealbum om "hur svårt det är att vara lycklig", enligt hennes själv. Här kommer bland annat hennes tankar rörande den sittande regeringen, konsumtionshets och självkänsla till uttryck. I boken "Det kan alltid bli värre" ryms mycket mer än tecknade seriestrippar; foton, broderier med ångesframkallande budskap som stannar kvar i mig, sorgsna amigurumis (virkade djur) m.m skapar en perfekt blandning av serier, konsthantverk och slöjd. Sjöberg har delat upp boken i ett antal kapitel; konsten att få ihop ett perfekt familjeliv finns t ex med, liksom ångestsymptomen, alla de måsten och krav som ställs på oss gällande jobb, ekonomi, utseende. Samt flertalet illustrationer av våra allra mörkaste inre bilder... Johanna Lindbäck, som skriver för bloggen "Bokhora", jämförde Lotta Sjöberg med serietecknaren Nina Hemingson och menar att de båda skriver "svart och hårt", en jämförelse som jag verkligen ställer mig bakom. Reservera "Det kan alltid bli värre", bläddra i den, snabbläs den, återvänd till den... Den är värd varenda läsare i världen.

/Sara

tisdag 6 maj 2014

Gästspel av vampyr


Jag har alltid varit fascinerad av vampyrtemat, både i böcker, TV-serier och filmer. Gästspel av vampyr av Suzy McKee Charnas är en lite annorlunda,spännande och emellanåt komisk berättelse i fem nästan novelliknande delar, om forskaren doktor Edward Weyland. Han är karismatisk, lång och stilig, håller sig mestadels för sig själv. Om nätterna ger han sig ut på jakt efter föda. Han har en liten nål under tungan som han använder för att suga blod, då han menar att huggtänder inte är speciellt effektiva för syftet och dessutom blir det väldigt kladdigt.

Så småningom blir doktor Weylands sanna identitet upptäckt och han blir tillfångatagen och hålls gisslan hemma hos en man som vet att utnyttja honom. Mannen tar dit besökare som får komma och studera en livs levande vampyr, och om de har tur kan de till och med få testa hur det känns att bli blodsugna. Så småningom räddas doktor Weyland av mannens tonåriga son, som känner stor sympati för den inlåsta vampyren. Han ger sig av för att börja ett nytt liv, och bestämmer sig dessutom för att uppsöka en psykiater!

Det är som sagt ganska roligt emellanåt. Han är inte så hemskt skräckinjagande den här vampyren, utan reflekterar mycket över sitt liv. Det är mycket man inte har tänkt på av det han beskriver, och det hela känns liksom trovärdigt på något sätt. Skulle vampyrer verkligen finnas skulle de mycket väl kunna vara som doktor Weyland.

/Helen

måndag 5 maj 2014

”Städer” – vykort i novellform

Novellsamlingen ”Städer” är Maxim Grigorievs litterära debut, ett faktum som är svårt att ta till sig, då både språket och förmågan att gestalta personer och miljöer kan upplevas som nästintill fulländade. Kanske har det att göra med hans arbete som översättare, att han är van vid att vända och vrida, putsa och slipa på ord och formuleringar. Boken består av ett antal korta berättelser som alla utspelar sig i storstäder som Berlin och St Petersburg.

Novellerna är som vykort från de olika städerna. Men det är inga glättiga vykort med färgglada motiv och soliga hälsningar till dem där hemma. Stämningen känns ofta lite dyster, i bästa fall sentimental eller eftertänksamt betraktande. Det är inga märkvärdiga händelser som skildras, snarare är det ögonblicksbilder ur människors liv på olika platser i världen. Egentligen är det snarare staden än människorna som står i centrum av handlingen.

Novellerna är snabblästa och när man läst en vill man gärna läsa en till. En bieffekt av läsningen är att man, trots den ibland dystra miljöbeskrivningen, grips av en längtan att resa i största allmänhet, och särskilt till de städer Grigoriev skriver om...

/Åsa

PS! Missa inte kvällens Café Bokstugan på stadsbiblioteket kl. 18. Vi tipsar om bra böcker för sommarens läsning. Fika serveras för liten slant och kvällen avslutas som vanligt med bokutlottning. Välkomna!

torsdag 1 maj 2014

Stenåkern av Tove Jansson


I kortromanen ”Stenåkern” behandlar återigen Tove Jansson en egoistisk pappa, med vissa likheter till Muminpappan… Jonas är i övre medelåldern och framställs som en riktigt otrevlig person som slänger stenbumlingar på en stenåker istället för att försonas med sina döttrar eller göra upp med sig själv.

Han arbetar som journalist och skriver vid sidan av en biografi om en person som han fullkomligt avskyr. Arbetet med biografin tynger honom och blir mer och mer till en börda som tycks vara det enda som upptar hans vakna tid. Han fastnar i valet av ord och formuleringar I bakgrunden finns familjen, hans fru knöt samman familjemedlemmarna genom söndagsmiddagar och utflykter, har gått bort. Kvar finns den vresiga och otillgängliga pappan samt de två döttrarna Karin och Maria.

Sommaren är här och döttrarna beslutar sig för att ta med sig sin pappa ut till sommarhuset för en tids vila. Ett försök till att hålla ihop den annars splittrade familjen…

Mycket handlar om det ångestfyllda i att skriva om personen, benämnd som ”Y”, som Jonas föraktar, samt skrivkrampen och tanken av att befinna sig långt ifrån staden och därmed arbetet. Men det intressanta för mig är Jonas roll som fader, en roll han uppenbarligen inte trivs i… Han känner inte sina döttrar och gör inga större anspråk på att lära känna dem. Relationen till deras mamma verkar dessutom varit befriad från kärlek och passion och snarare handlat om ett omhändertagande från fruns håll… Han förblir en butter främling inför dem alla. Det är när Jonas slutligen kommer till insikt om detta som det blir smärtsam läsning…

Tove Jansson skriver återigen på temat självcentrerade pappor (se Muminpappan), ofta upptagna med sitt egna, oförmögna att lyfta blicken och se sin omgivning, kanske med sin egen far, Faffan Jansson i åtanke…

/Sara