Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



fredag 31 januari 2014

En droppe i havet av Kirsten Hammann

Ja, det är ju precis just så som välgörenhet till fattiga, krigsdrabbade eller katastrofdrabbade länder kan kännas – vad man än gör, eller skänker, så förändrar det ju ändå ingenting. Men danska Kirsten Hammanns huvudkaraktär Mette tänkte göra något annorlunda, som kryper under huden på folk, så att det inte ska kännas så ynkligt lite, det som man faktiskt bidrar med. Och Mettes eget bidrag till att få fler att känna medkänsla är tanken att skriva en skönlitterär bok om ett elände någonstans. Så hon kontaktar en hjälporganisation för att se om hon kan få lite mer hudnära kött på benen – engagerande närgångna filmer t ex - som ska ge henne inspiration att skriva något utöver det vanliga. För att utsätta sig för att själv resa till drabbade länder, ja där går gränsen för hennes egen bekvämlighet och uppoffring – det vill hon inte. Så en kontakt tar henne till ett hotellrum i Köpenhamns centrum, och där… där blir hon indragen i saker som hon får väldigt svårt att förhålla sig till. Efter några besök på rum 516, där hon inledningsvis tittat på ganska intetsägande filmer, och också klagat över att de inte tillräckligt djupt griper tag och ger henne inspiration, det rummet förvandlas helt plötsligt till något helt annat. Hon får veta att hon kan få ta del av ett hemligt projekt som bedrivs där, nämligen ett extremt högteknologiskt projekt bestående av att man skapar virtuella verkligheter som är så verkliga att de för Mette verkligen blir helt verkliga. Så verkliga att varje gång hon omtumlad kommer hem till sin skeptiske man efter att ha besökt någon fattig by i Afrika, något fattigt barnhem i Rumänien, en soptipp i Indien etc, nästan inte kan tro på det själv. Varje gång hon kliver in genom hotelldörren så kliver hon också in i hetta, stank, människor som rycker och drar i henne, som hon springer ut och köper kundvagnsvis med vatten till, och varje gång till nya platser. Och varje gång är hon lika rädd för att inte hitta rätt dörr ut, tillbaka till hotellkorridoren i Köpenhamn, utan ska bli kvar i hettan och kaoset. Och några gånger är det riktigt nära… Men det är ju inte på riktigt. Eller? Och rätt vad det är står en liten afrikansk, hungrig pojke med henne i korridoren… Vad ska hon göra med honom? Och hur ska hon kunna se till att han hamnar tillbaka, därifrån han kom – varje dag är ju en ny plats… Och när en hel liten familj, på hennes initiativ, ska byta plats/liv med henne i två dygn – för det är så långt hennes solidaritet kan utsträcka sig till (hon vill ju för allt i världen inte utsätta sin egen lilla dyrbara dotter för alltför mycket elände) – ja då tar det nästan en ände med förskräckelse, både för den afrikanska familjen, och hennes egen.

En märklig bok, om en märklig teknologi, där vi ännu inte är.. men snart?

/Tuija

torsdag 30 januari 2014

Insekt av Claire Castillon


Claire Castillon fick sitt internationella genombrott med novellsamlingen ”Insekt” . Temat för de 19 svarta novellerna är mor- och dotterrelationer och allt som kan förekomma däremellan. Castillon målar upp bilder av kallhjärtade och egocentriska mödrar, våldsamma och ensamma döttrar samt den ständigt förekommande mannen, fadern eller maken, som en bifigur som oftast har mycket makt över sin kvinna. Kärlek, makt och hat är centrala teman i novellerna. Här är ingenting självklart, läsarens förväntningar blir ständigt omkullkastade. Castillons språk är avklätt och sparsamt och i varje novell förekommer alltid något absurt eller oväntat.

Novellen som påverkar mig allra starkast är ”Att slåss” där tonårsdottern fysiskt och psykiskt misshandlar sin mamma vilket leder till att hon söker sig till en stödgrupp som i första hand utgörs av kvinnor som blir slagna av sina män. En minst sagt skruvad situation, där våldscenerna är riktigt obehagliga att läsa. ”Min pinsamma mamma” behandlar en mamma vars personlighet förändras helt i takt med att hon söker sig till sin tonårsdotter och bildar en intim relation. Mamman ändrar kläder, språk och intressen efter sin dotter och försummar helt sin ”moderliga plikt” där vardagliga måsten kommer i andra hand. Under det ibland sjukliga familjebandet finns ändå en kärlek till varandra, något som kanske kan vara svårt för läsaren att se...

Claire Castillon har gett ut totalt 4 st böcker som är översatta till svenska genom förlaget Sekwa, varav ”Insekt” är den som har givit henne störst framgång. Mycket läsvärd, varnar dock för magstarka scener som kan göra dig upprörd eller möjligtvis facinerad...

/Sara

onsdag 29 januari 2014

Att särskilja genrer

Deckare, science fiction och fantasy är de tre genrer av skönlitteratur som på bibliotek brukar stå avskilt från övriga romaner och noveller. Att särskilja genrerna från varandra innebär oftast inga komplikationer, men ibland leder otydliga gränser mellan genrerna till diskussion. Ett tydliggörande av vilka element som ingår i vardera genre kan då komma många läsare till gagn.

En hel del har hänt sedan Aristoteles utformade världens första genresystem i vilket ingick tragedi, komedi, epos och parodi. Även om man inte kan klandra honom för att han aldrig beskrev deckargenren kan man ändå undra vad han skulle ha tyckt om denna genre, den för närvarande populäraste inom skönlitteraturen. Dorothy L. Sayers spekulerade att vad Aristoteles i själva verket längtade efter då han skrev "Om diktkonsten", den första text att behandla genrer, var "in his heart of hearts . . . a good detective story."

Definition av detektivroman: "fiktionslitteratur vars främsta kännetecken är intrigens koncentration kring brottslighet, brotts begående och uppklarande av brott. En annan benämning är kriminalroman. . . . I sin renodlade form har detektivromanen den karakteriserande benämningen gåta- eller pusseldeckare och söker sitt ursprung i den romantiska litterära epoken. Kännetecken är ett till synes oförklarligt problem i handlingens centrum och lösningen av det. Som problemlösare (detektiv) uppträder en person som representerar ett romantiskt ideal, det ensamma geniet, och vilken såsom den ende i berättelsen genom logiskt resonerande kan uppenbara sanningen." Blom, K. Arne. 2014. Detektivroman. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/lang/detektivroman (Hämtad 2014-01-16).

Till skillnad från skräck, fantasy och kriminaldrama, som alltid funnits i olika former, är science fiction en ung genre. Den första science fiction-romanen, "Frankenstein" av Mary Shelley, kom ut så sent som 1818. Anledningen till att genren inte fanns före 1800-talet är att science fiction inte kunde existera innan den rigorösa vetenskapliga metodens tidsålder inledde. Skräck och fantasy befattar sig med övernaturliga fenomen och mytologi och magi, ämnen som per definition är ovetenskapliga, och intresserar sig för hur otroliga och farofyllda företeelser testar huvudpersonernas karaktär. Science fiction-berättelser söker metodiskt efter rationella förklaringar på otroliga företeelser, och i sitt sanningssökande har science fiction därmed mer gemensamt med den tillika unga deckargenren (den första moderna detektivberättelsen, "The Murders in the Rue Morgue" av Edgar Allan Poe, utkom 1841). Science fiction är också en genre som i högre grad än andra tillåter filosofiska tankeexperiment samt, genom dystopi-berättelser, kritik av dagens samhälle.

Berättelser behöver inte handla om eller utspelas i framtiden för att vara science fiction. Låt oss ta några filmer som exempel. "Star Wars" utspelar sig i en obestämd tid i det förflutna, "Atlantis: The Lost Empire", i en bestämd tid i det förflutna, och handlingen i "Närkontakt av tredje graden" och "Gravity" var samtida med sin biopublik. Definitionen tar inte heller hänsyn till subgenrerna alternate history och superhjälte-berättelser vars handling inte heller är förlagd till framtiden. En heltäckande definition av science fiction får vi av Edmund Crispin i "Best Science Fiction Stories" från 1955: "A science fiction story is one that presupposes a technology, or an effect of technology, or a disturbance in the natural order, such as humanity, up to the time of writing, has not in actual fact experienced." Med denna definition ser vi att även en berättelse som utspelas i nutiden men som handlar om en situation som aldrig skett i historien kan kallas för science fiction. Denna definition får även stöd av John Clutes beskrivning i "Science Fiction: The Illustrated Encyclopedia": "What I mean by SF – whether I use the term for Science Fiction or Speculative Fiction – is simple. Any story that argues the case for a changed world that has not yet come into being is an SF story." John-Henri Holmberg förfäktar ett liknande synsätt i boken "Inre landskap och yttre rymd: science fictions historia": “Medan annan litteratur antingen realistiskt speglar människan i historien eller nuet, eller orealistiskt skildrar skeenden vi vet är omöjliga, vill science fiction skildra människan i en verklighet som skulle kunnat existera eller som kan komma att existera.”

Hur kan då en berättelse som utspelar sig i nutiden klassas som science fiction? För att ta "Gravity" som exempel skildrar denna film en verklighetsfrämmande situation, en rysk missilattack som utlöser en kedjereaktion av ett växande moln av rymdskrot. Detta är ett science fiction-scenario då det är en händelse som aldrig skett i historien. Men det är en rationell beskrivning av en verklighet som skulle kunnat existera, i vår värld och i denna sekund, då det är en företeelse som inte – till skillnad från otroliga företeelser i fantasy – trotsar naturlagarna. Detta resonemang följer samma linje som den kanske allra bästa definitionen av vad science fiction är: "SF stories often begin with an unfamilar worldview (or paradigm) that shifts our consciousness into looking at the universe in a fresh way. . . . SF is the literature that suggests the significant, scientifically explicable changes thay may potentially occur in the sphere of human knowledge and experience, exploring how they might affect our minds, bodies and culture." Stephen E. Andrews. "100 Must-read science fiction novels."

I Twilight Zone-avsnittet "The Fugitive" beskrev Rod Serling skillnaden mellan fantasy och science fiction på ett lysande sätt: “Fantasy is the impossible made probable. Science Fiction is the improbable made possible.” Angående vad som skiljer fantasy från mytologi kan vi läsa följande i "The Ultimate Encyclopedia of Fantasy", redigerad av David Pringle: "the essence of all myth is that once upon a time it was believed, in a literal way; and so a distinction needs to be made between those bodies of stories from the past that we label mythologies, which are in effect the relics of dead religions, and those others, such as fairy tales, which have always been regarded as mere fictions concocted for people's entertainment. Modern fantasy obviously takes its place with the latter – it is avowedly fictional – but, like folk tale and epic, it may draw upon mythology for its subject-matter – and for a good deal of its hidden power." I samma bok kan vi också läsa om den moderna fantasy-genrens ursprung: ". . . fantasy has developed in multitudinous forms throughout the history of world literature. It is continuously present since the invention of writing, some 5,000 years ago." Exempel följer därefter på former av fantasy-berättelser från det antika Egypten och från Babylonien, och senare från Grekland, Romarriket, och, ännu senare, från medeltiden, renässansen, upplysningstiden (som skulle lägga grunden för den nya genren science fiction) och ända fram till modern tid. Boken bjuder på mycket intressant läsning och rekommenderas varmt.

/Johan

tisdag 28 januari 2014

Svarthuset av Peter May

Den här första delen i en serie om den skotske polisen Fin Macleod var en mycket trevlig bekantskap. Miljön på ön Isle of Lewis i Yttre Hebriderna där händelserna utspelar sig är mycket väl beskriven. Jag älskar scenerna på den otillgängliga klippön An Sgeir, dit ett dussin män far varje år för att under två veckor jaga guga - en delikatess till fågel som häckar i tusental just på den här ön. Jag tycker också det är mycket intressant att läsa om det gaeliska språket och livsstilen, och hur det i perioder inte accepterades att tala gaeliska i skolan t.ex.

Svarthuset är en deckare i den meningen att det hela tar sin början i mordet på en man vid namn Angus Macritchie. Det är en person som väcker många minnen till liv hos Fin, och vars död får honom att återvända till sin hemby för att delta i utredningen. Men sedan är det så väldigt mycket mer än en standarddeckare! Vi får långa tillbakablickar till Fins uppväxt på ön, och långsamt nystar ett nät av hemligheter upp sig. Det är spännande, inte det minsta förutsägbart och definitivt välskrivet. Jag tycker också om att Fin får vara en rejält osympatisk person i vissa situationer, men att man ändå känner starkt för honom. Det enda som drar ner betyget är att det (som i många andra liknande böcker) blir lite väl mycket av det goda. Det blir liksom inte trovärdigt att en enda människa ska behöva genomlida hur mycket hemskheter som helst. Eller så är det precis så det är, vad vet jag egentligen?

/Helen

måndag 27 januari 2014

Nya Novellixer och novellcafé!

De börjar bli många nu, de små Novellixerna. Fina som karameller är de, och nästan lika vanebildande - det är sällan man nöjer sig med en... Nyligen utkom en ny kvartett av samtida svenska författare. Jag har hittills hunnit smaka på Gun-Britt Sundströms "Början", och Karolina Ramqvists "Farväl mitt kvinnofängelse". Båda handlar om relationer på olika sätt, i Sundströms är det mellan mor och son, och i Ramqvists mellan två kvinnor bakom murarna. Båda har också det gemensamt att man vill veta mer när man läst klart. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är något positivt eller inte när det gäller novellen...

TiggarflickanNästa måndag, den 3 februari, är det vårpremiär för Café Bokstugan på stadsbiblioteket. Temat är noveller, och vi får då besök av Ulrica Skagert, som doktorerat på Alice Munro. Hon kommer att guida oss igenom Munros utgivning och tipsa om de bästa novellerna. Vi tipsar också om läsvärda noveller av andra författare, och jag vågar nog lova att en och annan Novellix också kommer att smyga sig in bland tipsen... Som vanligt ses vi stadsbibliotekets hörsal kl. 18, ingen entré och fika finns för liten slant. Välkomna!

/Åsa

fredag 24 januari 2014

Fördelarna med en kollaps av Jonathan Tropper

Den senaste Jonathan Tropper-boken är en tragikomisk, sorglig, lite patetisk, men ändå läsvärd liten historia. Gissningsvis är det ett upplägg som genomsyrar fler av hans böcker, men eftersom jag inte läst någon tidigare, så låter jag det vara osagt. Boken handlar i alla fall om Silver, en frånskild, ledsen, ensam figur, där sorgen över ett liv som inte längre finns förlamar honom. Han bor på ett lägenhetshotell nedlusat med medelålders män i samma livssituation, och dessa gubbsjuka loosers blir hans närmaste umgänge och familj. Som ung var han en firad trummis och rockstjärna, och vad som egentligen gick snett i hans liv, det vet han inte ens själv. Och plötsligt en dag får han en liten stroke. Som påvisar ett mycket allvarligare problem, nämligen att hans aorta håller på att brista, och måste opereras omedelbart. Annars dör han. Och vem ska operera, om inte mannen som hans exfru just ska gifta sig med. Men han vill inte bli opererad – han vill egentligen inte dö, men han vill inte heller leva. I alla fall inte det liv som blivit hans liv. Så han vägrar. En komplikation som kompliceras ytterligare av att hans tonåriga dotter oväntat just vänt sig till honom för att hon är gravid. En komplikation som kompliceras ytterligare av att hans hjärna plötsligt funkar på ett för honom obegripligt vis – det han tänker (tror att han tänker), det säger han högt, utan att märka det förrän det redan är sagt… Vilket ställer till både det ena och det andra…

Det kan kännas ganska lättviktigt och ytligt ,och väldigt amerikanskt, både innehållsmässigt och storymässigt – men det är att dra lite förhastade slutsatser. Det finns ett känslomässigt djup långt bakom den gubbsjuka fasaden, som blir djupare allt eftersom boken lider. Silvers förhållande till sin dotter, hans egen judiska familjs förhållande till honom, och hans eget sorgliga förhållningssätt gentemot allt han lyckas ställa till med – ja, ska man skratta eller gråta. Men där finns en tanke, eller snarare flera, och mycket sorg, bakom mycket, i den här lite manliga motsvarigheten till chic lit-genren… För de är ju inte hälften så unga som de skulle önska, och som de borde vara, för att boken skulle hamna i lad lit-facket! Men den småhumoristiska tonen ligger ungefär på samma nivå…

/Tuija

torsdag 23 januari 2014

Om detta talar man endast med kaniner av Anna Höglund


En bilderbok för vuxna eller kanske något för vissa tonåringar eller unga vuxna att läsa och fundera kring. Barnboksförfattaren Anna Höglund som ofta förknippas med bilderböckerna om "Mina" och "Igelkotten och Mullvaden" har nu skrivit och illustrerat en sagolikt vacker, tonårsklassad bok om en liten kanin som hela livet burit på en tung känsla av ångest och inneboende rädsla. Kaninen minns inte om den någonsin varit lycklig eller om den upplevt känslan av samhörighet. Omgivningen ter sig meningslös, det finns ingen som förstår och det finns inget sätt att uttrycka vad man egentligen innerst inne känner... Kaninens morfar är väl egentligen den ende som lyssnar och ger övergripande råd över en kopp kaffe. Höglunds illustrationer går i en dov gråskala där kaninens röda gymnastikskor är den återkommande färgklicken. Boken tar upp teman såsom rädsla, meningslöshet, utanförskap och gör det på ett brutalt ärligt sätt. "Om detta talar man endast med kaniner" träffar mig rakt i hjärtat och jag (och säkert fler) ser mig själv i den sköra kaninen och de frågor hen bär på. Universella frågor, oerhört svåra att besvara. Slutet inger ändå hopp, där kaninen för kanske första gången kommer till insikt och anar en värld där gemenskap med andra inte är omöjlig, i en glänta där små svarta kaniner dyker upp bakom de stora trädstammarna och nyfiket betraktar vår huvudperson.

/Sara

fredag 17 januari 2014

Trasdockorna av Mats Ahlstedt

Mats Ahlstedt har precis kommit ut med sin allra senaste Göteborgsdeckare – ännu en i raden av lysande spänningskrim. Som några gånger tidigare rör det sig mycket kring grova sexövergrepp och människohandel, allt i och kring Göteborg med omnejd… trevligt, trevligt, tycker en gammal göteborgare, förstås!

Den här gången är det den pensionerade fängelseprästen Johannes (som nog har figurerat någon gång tidigare i någon annan av hans deckare) som får ett sommarvikariat vid Skogomeanstalten på Hisingen. Han får, av interner, veta saker som både han och de som skvallrat, får betala dyrt för. Och detta visar sig ha kopplingar till mordet på en ung asiatisk flicka som just mördats på Liseberg – en sexslav? Som också visar sig ha kopplingar till dotter och dotterdotter till det äldre paret där Johannes hyrt in sig hos, över sommaren. Mycket blir snabbt livsfarligt, både för Johannes och radarparet Sören Högström och Fatima Wallinder vid göteborgspolisen, som i midsommarhettan får ta sig an det mest cyniska någon kan utnyttja andra för; prostitution först och organhandel sedan…
 
Spännande, spännande läsning…

/Tuija

onsdag 15 januari 2014

Årets bästa

Time Magazines lista över de 100 bästa filmerna någonsin publicerades online för några år sedan och fick rekordmånga läsare. Richard Corliss, som var med och sammanställde listan, förklarade dess genomslagskraft med att "alla har två jobb: sitt eget och filmkritiker." De flesta av oss är oavlönade kritiker som gärna kritiserar verk, vare sig det handlar om film eller musik, och på så sätt gör professionella kritikers jobb åt dem. Men även om alla av oss älskar att se på film och lyssna på musik och vill kommunicera det vi upplevt, genom att diskutera ett verk och ge övertygande skäl till varför det är enastående eller värt ruttna tomater, är det få av oss som kan kalla oss experter. Film- och musikrecensenter är inte bara experter, utan har även kunskapen att  intellektuellt analysera ett verk och förmågan att sätta ord på vad vi känner när verket berör oss. Ett verk beskrivet av en skicklig kritiker kan ge en aha-upplevelse, eller få oss att se fler dimensioner hos verket, vilket får oss att uppskatta verket ännu mer. Vid årsslutet 2013 kom listor över årets bästa filmer och album, sammanställt av vår tids mest kunniga film- och musikkritiker. Sådana listor har stort värde för oss film- och musikälskare vars liv förgylls av guldkorn inom dessa områden, även om vi inte själva vaskat fram dem.

Manohla Dargis, filmkritiker för New York Times, skriver ypperligt om året som gått. Hennes lista över årets bästa filmer består av 16 titlar, uppräknade i bokstavsordning, varav en, "Inside Llewin Davis" av bröderna Coen, är en film där amerikansk folkmusik har en framträdande roll.

Både Rolling Stone Magazine och Pitchfork Media utnämnde albumet "Modern Vampires of the City" av Vampire Weekend till årets album. Ryan Dombal skrev i sin recension av albumet för Pitchfork Media att även om Vampire Weekends sånger innehar igenkännbara element, med lånade rytmer och melodier, använder de sig av det föflutna för att inspirera nutiden. Recensenten framhåller textraden "Wisdom's a gift but you'd trade it for youth" i låten "Step" och menar att "music is a young man's pursuit". Min mening är att de översvallande känslorna i innovativa verk allra oftast kommer från unga musiker, medan äldre musiker oftast står för förfinandet av beprövade experiment och för större textmässig och musikalisk visdom. Recensenten för Pitchfork kan också hitta mer visdom och mognad i den här skivan än i tidigare album. Ambitionen var större för Vampire Weekend år 2013, och den här gången fanns det tanke såväl som själ, stora insikter i proportion med de stora känslorna.

/Johan

torsdag 9 januari 2014

Red road av Denise Mina

Denise Mina är en författare som blir bättre och bättre enligt mig. ”Red road” är den fjärde polisromanen om kriminalinspektör Alex Morrow i Glasgow. Det är en mörk berättelse om utnyttjande av barn, korrupta poliser, jurister som fixar och trixar för att skydda någon like på bekostnad av utsatta barn. Det finns inte mycket hopp eller strimmor av ljus när Denise Mina skriver om kriminella och lagens långa arm i Glasgow. Det enda som lyser ljusare är Alex’ lilla trygga familjehamn med man och tvillingpojkar. Fast bovarna drar sig inte för att få fram upplysningar av hennes man i form av maskerade marknadsundersökare med lådvin som muta. Man kan inte lita på någon helt enkelt. Berättelsen rör sig i två tidsplan. Det ena är året 1997 och natten när lady Diana dog. Rose är bara fjorton år och utnyttjas till prostitution av en ökänd hallick. Denna natt brister något för Rose och hon begår två knivmord. Advokaten som tar sig an fallet har egna dolda motiv. Femton år senare är Alex Morrow vittne i en rättegång mot en välkänd kriminell man. Då sker ett mord i ett rivningshus. Fingeravtrycken på mordplatsen visar sig vara desamma som den häktade mannens. En omöjlighet, som gör att Morrow börjar nysta i det som hände för femton år sedan.

Bra och läsvärd socialrealism!

/Carina

torsdag 2 januari 2014

Kyss mig först av Lottie Moggach


En debuterande brittisk journalist har skrivit en väldigt annorlunda, och lite skrämmande historia, om många fenomen i tiden. Passiv- och aktiv - dödshjälp, facebook-identiteter, ensamhet och utanförskap – det är mycket som ryms här.

I berättelsens centrum hittar vi Leila, en tjugotreårig, väldigt ensam, lite udda datanörd, som försöker fylla sitt liv med ett innehåll. En dag ramlar hon över en diskussionssajt där allehanda filosofiska spörsmål ventileras, och Leila blir snabbt alltmer aktiv där, och ser upp till chatforumets karismatisk grundare Adrian. En dag vill han träffa henne i verkligheten, och hon undrar spänt vad som väntar. Då erbjuder han henne ett specialuppdrag; ”Projekt Tess”, som går ut på att vidmakthålla, och driva, en persons elektroniska identitet, som inte lever längre. En viss ung Tess, glamourös manodepressiv 38-åring, vill alltså inte leva längre, har länge planerat att ta sitt liv, men inte velat såra vänner och anhöriga. Vad Leila förväntas göra under något halvår framöver, är alltså att uppdatera Tess Facebook-sida ganska frekvent, och besvara mail. Som den tänkande och frisinnade tjej Leila är, som tycker att var och en har rätt att själv bestämma över sitt liv och sin död, ställer hon lite naivt upp på detta, och börjar först efter hand inse vilket gigantiskt uppdrag hon tagit på sig. Under flera månader kartlägger hon Tess hela liv och identitet, för att inga oförutsedda människor eller händelser som hon borde känna till, krånglar till hennes uppdrag. Och till slut bestämmer sig Tess för sin sorti. Och Leila tar över efter henne. Och det går över förväntan bra. Till en början.

Men plötsligt dyker en för henne helt okänd, gammal älskare till Tess upp på mailen, som vill ha kontakt igen, och allteftersom finner sig Leila upp över öronen kär i denna Connor, och börjar spionera på honom, och drömmer om en framtid med honom. Men allt är inte riktigt så som han beskriver det. Och den karismatiske Adrian, som drog in henne i allt detta, är inte heller han den som han utger sig för att vara. Och vad är då inte hon!?

Till slut går, naturligtvis, allting alldeles fullständigt och totalt överstyr, för alla inblandade, och kvar står Leila som ändå inte kan släppa tanken på vad som egentligen hände Tess, när hon väl försvann. Vart tog hon vägen? Var finns hennes kropp? Eller lever hon kanske fortfarande någonstans..?
 
Kontentan… att ingenting, absolut ingenting, är vad det synes vara… det går att bluffa med det mesta! Det är intressant och snyggt skrivet, skickligt uppbyggt, och väldigt fängslande, om både det möjliga och omöjliga i dagens samhälle…

/Tuija