Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



tisdag 21 maj 2013

Kaninhjärta och Fågelbarn

Gilla böcker bjuder ofta på riktiga godbitar, varav jag har läst ut två stycken i snabb följd; Kaninhjärta och Fågelbarn av Christin Ljungqvist. Båda två var verkligen helt i min smak! I
Kaninhjärta får vi träffa de sjuttonåriga tvillingsystrarna Mary och Anne, som nästan ses som en och samma person av sin omgivning. Deras namn går liksom ihop i ett, och de förutsätts tycka likadant om saker och ting, även om de påpekar att de faktiskt är två olika människor. De är dock väldigt olika till sättet, Mary är den som pratar och Anne (ur vars perspektiv boken är skriven) är mer av en tänkare. Dessutom delar de en medial förmåga, där Marys kropp tas i besittning av andar som talar genom henne och Anne lyssnar på vad de säger. En sommar kommer systrarna i kontakt med en grupp människor som har förmågor liknande deras egna, och som hjälper till i sökandet efter en försvunnen liten flicka. Mary dras in ordentligt i det hela och kan inte tänka på något annat, medan Anne inte ser det som lika självklart att de ska syssla med sådant. Anne har också fått ett meddelande från en av andarna som talat genom Mary, ett meddelande som bär på en varning att de måste vara försiktiga med vilken väg de väljer - annars kommer det att kosta Mary livet.

Fågelbarn är en helt fristående uppföljare. Hanna, som är en av deltagarna i den mediala gruppen i Kaninhjärta får här ta plats som huvudperson. Det handlar om tiden innan, om Hannas barndom och uppväxt, där hon redan tidigt upptäcker att hon har en förmåga att se sådant som inte andra ser. Hon beskriver det som en brännande, pulserande känsla i händerna, dessa händer som leder henne till olika föremål som vill berätta en historia för henne. Det blir nästan som en lek för Hanna och brodern Samuel, en slags skattjakt. De har också en till bror, Jens, som är den äldsta och som ibland får alldeles bottenlösa ögon och bara vill skada. Hannas föräldrar vägrar att erkänna hennes förmågor, och de vill inte heller lyssna när hon berättar att det var Jens som knuffade sin lillebror utför stupet...

Det mediala får en sådan självklar plats i böckerna, så att det känns helt naturligt att det finns människor som kan förnimma sådant som inte vi andra kan. Det tar inte överhanden utan finns där som en kuliss till de fantastiska skildringarna av några unga människor och deras familjerelationer. Jag tycker så väldigt mycket om Hanna och Samuel, Anne och Mary, och vill gärna att Christin Ljungqvist ska skriva fler böcker i den här stilen.

/Helen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar