Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



torsdag 30 maj 2013

Ett år i Karin Boyes liv

Året är 1932, Karin Boye är djupt deprimenad och lämnar sin make Leif, sina älskare och älskarinnor samt sitt arbete med vid den tiden nyuppkomna oberoende tidskriften Spektrum, för Berlin.

I Berlin vill hon bli fri från det ”gift” som flödar i hennes blod, det vill säga, de känslor och den attraktion hon känner gentemot andra kvinnor. Hon sätter sin tro till psykoanalytikern doktor Schindler. Vi får en inblick i de sessioner hon har med doktor Schindler och därigenom en djupdykning in i Karins allra innersta. Här lär vi känna relationen till hennes mor och fader, maken Leif med flera. Något som får mycket utrymme i romanen är Karins mörka drömmar som speglar hennes sinnestillstånd men även hennes skrivande.

Boye lever ett mycket enkelt liv i Berlin, på gränsen till fattigdom. Hon bor i kalla små lägenheter och äter det billigaste hon kan komma över. Ibland blir hon erbjuden översättningsjobb samt skrivuppdrag som genererar en tillfällig peng. Det egna skrivande tycks halta.

I Berlin umgås hon med bekantas bekanta och får även besök av nära vänner från Sverige, på gott och ont. Josef Riwkin utmålas här som en av Karins tidigare älskare som utnyttjar och sårar henne. Trots arbetet med att driva ut det gift som enbart orsakar problem och ångest hos Karin, så söker hon efter en kort tid upp en damklubb i staden. Här träffar hon Artemis, en athenska, som förför och uppträder självsäkert och dominant. Artemis, lockar henne in i andra damsällskap men är själv mycket återhållsam med vem hon egentligen är, Karin anar att Artemis bär på mörka hemlighter.

Bakomliggande finns även den nationalsocialistiska våg som spred sig i Berlin på 30-talet. Boye förfasas över den behandling som judarna tvingas utstå av de s.k. ”brunskjortorna”. Hon lever även farligt som bisexuell, en läggning som inte uppskattas av nazistpartiet.

Jag blir djupt engagerad i Karin Boye och den tid som nog var mycket svår för henne. Otroligt välskrivet av Jessica Kolterjahn med ett nyansrikt och vackert språk. "Den bästa dagen är en dag av törst" är en roman som jag vill ska pågå för evigt. Läs, den långsamt, spara på vissa partier, lev er in i Boyes 30-tal.

/Sara

onsdag 29 maj 2013

"Pina"

"Pina" är en dokumentär där regissören Wim Wenders hyllar dansaren och koreografen Pina Bausch som gick bort 2009. Danserna i Pina sker främst på traditionella scener, men även på stadsgator, i spårvagnar, i skogsmiljö och på fält. Förutom dansföreställningar innehåller filmen intervjuer med dansarna som kommer från hela världen - en mångfald av människor som med sina eleganta rörelser passionerat uttrycker mångfacetterad poetry in motion.

/Johan

tisdag 28 maj 2013

September av Kristoffer Leandoer

"Hon vill inte åka skridskor. Hon vill inte åka skidor heller, om hon slipper. Hon vill inte göra nånting som får henne att känna sig klumpig och dum. Hon vill bara känna sig fantastisk, som en fantastisk mamma."

"Hon" är huvudpersonen i Kristoffer Leandoers roman September. Kvinnan som växer upp som enda barn i en prästfamilj och drömmer så hett om en syster, en storasyster som alltid skulle stå på hennes sida. Kvinnan som aldrig känner att hon duger eller räcker till inför sin mor, men som dyrkar sin far och ärver hans kärlek till litteraturen. Kvinnan som studerar, reser till Lund och till Cambridge för att försöka finna sin plats i tillvaron, men som sedan ändå träffar sin stora kärlek i sin hemstad, gifter sig med sagda stora kärlek och får tre barn. Kvinnan som hamnar i ett hus i ett nybyggt bostadsområde med naturen inpå knuten, hon som är livrädd för att gå vilse i skogen och som inte vet hur hon ska prata med grannarna. Kvinnan som ställer så höga krav, på sig själv och på andra, och som döljer sin osäkerhet bakom ett pansar av överlägsenhet. Kvinnan som drabbas av cancer när hon precis fyllt fyrtio.

 Det är en finstämd skildring, till viss del en skildring av författarens egen mor.Det är en berättelse som riktigt kryper under huden och som berör väldigt starkt. Stundtals är det jobbig läsning, men också mycket inkännande och vackert. Jag läser om kvinnans kamp mot smärtor och ångest i sjukbädden, samtidigt som en skolkass övar avslutningssånger i rummet intill. Kanske är det just den kontrasten som behövs.

/Helen

fredag 24 maj 2013

Fjärilseffekten av Karin Alvtegen - en bok om ringar på vattnet...

Titeln syftar till teorin om att en liten händelse på ett ställe, t ex en fjärils vingslag, kan resultera i en stor förändring på en helt annan plats, kanske som en stor orkan. Eller lika gärna: hur händelser i det förflutna påverkar oss i nutid. Och romanen fokuserar på just detta - hur en människas gärningar påverkar så mycket mer än bara det egna livet.

Redan i inledningen får vi veta att en bil av någon anledning har kört rakt in i ett tåg, flera personer omkommer, bland dem bilföraren. Och så hoppar vi tillbaka fem månader i tiden och historien börjar byggas upp. Vi möter tre människor som kommit till en vändpunkt i livet, där händelser fått dem att ifrågasätta livsvalen och vart de är på väg. Det är tre vitt skilda livsöden, men ändå förenade - för allting hänger ihop . I alla tre fallen har uppväxten utgjort fjärilseffekten och påverkat både de val som personerna gjort, och hur de reagerar på sina vändpunkter i livet. Alla tre har svårt att kommunicera med sina närmaste, och allt har sin orsak längre bak i tiden, så även den svåra tågolycka som inleder berättelsen.

Dels berättas historien om Bodil, en kvinna i femtiofemårsåldern, som lider av en obotlig sjukdom och har ungefär ett år kvar att leva. Hon börjar göra upp med sitt liv och hur hon har valt att leva det.

Vi får också följa hennes dotter Victoria, karriäristen som gör allt rätt och alltid presterar, men som inte riktigt får till det med sina förhållanden. Och inte med kommunikationen med sin mor heller, och ännu mindre med sin far som hon totalt släppt kontakten med.

Och så Andreas, arkitekt och tvåbarnsfar med en inrutad vardag, som plötsligt kommer i vägen för en brutal rånare. Och därmed raseras hans tillit till allt och han tillvaro hamnar i gungning.

Alvtegen beskriver så hudnära och bra det här med mänskliga relationer. Våra tillkortakommanden, våra svårigheter att verkligen kommunicera med våra närmaste. Våra rädslor – för att göra fel, välja fel, för att inte våga visa vilka vi egentligen är.

I alla de historiska tillbakablickarna är det så lätt för en utomstående att ifrågasätta hur de kunde fortsätta som de gjorde, varför de inte gjorde något för att stoppa saker i tid – när de faktiskt kunde stoppat en given händelseutveckling. Men samtidigt beskriver Alvtegen så fint det där svåra med att se att något är fel, men inte förmå göra något åt det, då när alternativet känns ännu värre. Som läsare får man ju hela perspektivet, har hela kartan framför sig – till skillnad från omgivningen som inte kan förstå, eftersom de bara ser en liten del av helheten.

Men det är också en roman om döden, och om det oåterkalleliga i det. Och om våra hemligheter som kommer att avslöjas, då när vi inte längre finns kvar för att hålla dem inlåsta. Och om att ta ansvar för sina relationer medan man lever, och för hur man ska bli ihågkommen. Det är stort, och svårt. Men också viktigt. Och riktigt fint skildrat!

/Tuija

torsdag 23 maj 2013

Plats av Pija Lindenbaum

Pija Lindenbaum skriver och illustrerar vanligtvis för barn och har varit mycket framgångsrik med sina böcker om den osäkra Gittan. "Plats" är hennes romandebut som riktar sig till vuxna, en bok som skiljer sig helt från Lindenbaums varma och humoristiska barnböcker. Här skildras en medelålders kvinna i upplösningstillstånd. Hon lever i en trygg relation med sin make, de har en utflugen son, arbeten, vänner att bjuda hem på middag och plocka svamp i skogen tillsammans med. En tillvaro som utåt sett uppfattas som problemfri men i vår huvudpersons inre skaver irritationen då maken köper fel fikabröd eller visslar på en melodi av Frank Sinatra. Men även hans stinkande whiskeyandedräkt efter en middagsbjudning och snarkandet om natten plågar romanens jag. Hon lämnar honom och sitt intetsägande arbete, bryter av sitt sim-kort till mobiltelefonen, slänger laptopen och isolerar sig i en möblerad andrahandslägenhet tillsammans med en hund.

Romanens jag försöker bli kvitt omvärlden och känslolivet och strävar efter att bli osynlig. Det finns ett djupt mörker i den här kvinnan, hon är t ex oförmögen att visa empati för någon, inte ens hunden blir hennes tillförlitlige vän, det bildas istället ett obehagligt maktspel mellan dem båda. Jagets observationsförmåga och detaljseende orsakar skapar äckelkänslor för såväl henne som läsare; kvalmig parfym, kladdiga handflator, unket örtte, allt är fientligt och frustrerande i hennes omgivning. Det är skickligt och det är fruktansvärt obehagligt. Orden letar sig in under huden och det är sammantaget en jobbig roman att läsa, men de stundtals poetiska formuleringarna och den förundran man känner över huvudpersonens tillstånd gör att man läser ut den. Efteråt hänger Plats kvar i ens medvetande, det bildas frågetecken i samband med läsningen, därför rekommenderar jag er att även se Babel där Pija Lindenbaum medverkade för cirka en månad sedan.

/Sara

onsdag 22 maj 2013

"Nattsvart, stjärnlöst" av Stephen King

Englands största dagstidning, Guardian, har kallat Stephen King för vår tids största populära romanförfattare. Ett flertal filmer som gjorts av Stephen Kings romaner har även nått stor framgång, exempelvis "Carrie", "Lida", och "The Shining". Några av hans korta berättelser har också filmatiserats. Två av de mest framgångsrika av dessa är "Stand by me" och "Nyckeln till Frihet". Novellsamlingen "Nattsvart, stjärnlöst" har rappt tempo och är fylld av spänningsfyllda scener som gör sig väl på vita duken, vilket mycket väl kan innebära att en eller flera av bokens fyra korta berättelser blir filmatiserade i framtiden.

Berättelserna sammanlänkas av temat vedergällning. Då Stephen King skriver noveller och kortromaner brukar dessa som regel ha endast få inslag av övernaturliga element. I många av dem, som i den här bokens sista och i mina ögon bästa berättelse, finns inga övernaturliga inslag alls. Många kritiker menar att trots att King så ofta har intresserat sig för det övernaturliga krafter utanför vår kontroll är han som bäst när han ägnar sig åt människans inneboende ondska.

I den första berättelsen, "1922", sker märkliga saker, men det blir tydligt att det här rör sig om en opålitlig berättare. Vi får följa Wilfred Leland James, en bonde i Nebraska, då han planerar och genomför ett mord på sin fru och pressar sin son till att hjälpa honom. Det hela slutar med tragedi och den som står för vedergällningen i den här berättelsen är huvudpersonens dåliga samvete. Vid ett tillfälle blir han biten av en av råttorna som invaderar hans gård, såret blir infekterat, han blir febrig och ser i syne (och blir därav stundtals opålitlig i sitt berättande). Han tycker sig se den döda hustrun, att hon hemsöker honom för att berätta för honom hur hans son kommer att dö.

Nästa berättelse, "Schysst Förlängning", är mycket kortare än de andra fyra. Den handlar om en cancer-patient som gör en affär med djävulen och för över allt sitt lidande på en man som han i större delen av sitt liv hatat i hemlighet. Även om denna berättelse inte betonar konsekvensen av en ond handling, skildrar den i likhet med de andra berättelserna ett brustet förhållande som leder till förbittring och önskan om vedergällning.

Den tredje berättelsen, "Storchaffisen", handlar om en författare som blir överfallen av en mördare. Hon överlever en hemsk våldtäkt och tar hämnd på den som överfallit och våldtagit henne. Detta är en brutal, omskakande historia som stannar kvar i minnet länge efter att man läst den.

Den sista berättelsen, "Ett Gott Äktenskap" handlar om en kvinna som efter att ha varit gift i 28 år upptäcker att hennes till synes vanlige, oansenlige man inte är vad han verkar. Kvinnan har även alltid känt att inte hon heller är den hon ger sken av att vara. Hon anar ett andra jag bakom spegeln: en ”Mörkare Flicka” när hon var ung, och senare en ”Mörkare Hustru” som lever ”det Mörkare Livet”. Från att i sina svartaste fantasier ha känt sig som en främling inför sig själv börjar hon känna att hennes man är en främling för henne och hon frågar sig själv om man någonsin kan lära känna en annan människa helt och hållet.

Den engelske författaren Neil Gaiman, som tillsammans med George R.R. Martin är en av vår tids mest kritikerhyllade fantasyförfattare, har sagt att "Nattsvart, stjärnlöst" är en stark bok och att man fortsätter att fantisera om den efter att man läst klart den. Jag rekommenderar den både för de som gillar skräckberättelser och för de som söker spännande läsning med karaktärer som man känner igen sig i, trots de onda handlingar de är kapabla till.

/Johan

tisdag 21 maj 2013

Kaninhjärta och Fågelbarn

Gilla böcker bjuder ofta på riktiga godbitar, varav jag har läst ut två stycken i snabb följd; Kaninhjärta och Fågelbarn av Christin Ljungqvist. Båda två var verkligen helt i min smak! I
Kaninhjärta får vi träffa de sjuttonåriga tvillingsystrarna Mary och Anne, som nästan ses som en och samma person av sin omgivning. Deras namn går liksom ihop i ett, och de förutsätts tycka likadant om saker och ting, även om de påpekar att de faktiskt är två olika människor. De är dock väldigt olika till sättet, Mary är den som pratar och Anne (ur vars perspektiv boken är skriven) är mer av en tänkare. Dessutom delar de en medial förmåga, där Marys kropp tas i besittning av andar som talar genom henne och Anne lyssnar på vad de säger. En sommar kommer systrarna i kontakt med en grupp människor som har förmågor liknande deras egna, och som hjälper till i sökandet efter en försvunnen liten flicka. Mary dras in ordentligt i det hela och kan inte tänka på något annat, medan Anne inte ser det som lika självklart att de ska syssla med sådant. Anne har också fått ett meddelande från en av andarna som talat genom Mary, ett meddelande som bär på en varning att de måste vara försiktiga med vilken väg de väljer - annars kommer det att kosta Mary livet.

Fågelbarn är en helt fristående uppföljare. Hanna, som är en av deltagarna i den mediala gruppen i Kaninhjärta får här ta plats som huvudperson. Det handlar om tiden innan, om Hannas barndom och uppväxt, där hon redan tidigt upptäcker att hon har en förmåga att se sådant som inte andra ser. Hon beskriver det som en brännande, pulserande känsla i händerna, dessa händer som leder henne till olika föremål som vill berätta en historia för henne. Det blir nästan som en lek för Hanna och brodern Samuel, en slags skattjakt. De har också en till bror, Jens, som är den äldsta och som ibland får alldeles bottenlösa ögon och bara vill skada. Hannas föräldrar vägrar att erkänna hennes förmågor, och de vill inte heller lyssna när hon berättar att det var Jens som knuffade sin lillebror utför stupet...

Det mediala får en sådan självklar plats i böckerna, så att det känns helt naturligt att det finns människor som kan förnimma sådant som inte vi andra kan. Det tar inte överhanden utan finns där som en kuliss till de fantastiska skildringarna av några unga människor och deras familjerelationer. Jag tycker så väldigt mycket om Hanna och Samuel, Anne och Mary, och vill gärna att Christin Ljungqvist ska skriva fler böcker i den här stilen.

/Helen

måndag 20 maj 2013

Scarpetta är tillbaka!

Patricia Cornwells senaste bok om rättsläkaren Kay Scarpetta heter "Skuggor ur det förflutna" och jag får erkänna att jag inte kunde vänta på att den skulle komma på svenska, så den har jag redan läst på engelska under titeln "Port Mortuary". Scarpetta är (vid sidan av Lynley och Havers förstås) den deckarkaraktär jag följt längst, och vår relation har inte varit helt okomplicerad. Av någon anledning övergick Cornwell mitt i serien från att skriva i första person till att istället skriva i tredje person, vilket gjorde att Scarpetta bara blev dryg och odrägligt självgod. Utan att försöka mig på någon djupare stilistisk analys, så tror jag det är så att man måste få ta del av hennes tankar och känslor för att förstå hennes handlande.

Nu är ordningen dock återställd, berättarperspektivet har återgått till första person, Scarpetta är tillbaka i gamla banor igen, och det blir riktigt spännande nästan direkt. Hon har tjänstgjort ett halvår på en militärbas för att lära sig nya obduktionsmetoder, men blir hemkallad då hennes kollegor får ett komplicerat fall på halsen. Kroppen av en ung man som hittats död efter vad som antas vara en hjärtinfarkt börjar plötsligt blöda vid obduktionen, och frågor uppstår kring mystiska inre skador och huruvida han kan ha varit vid liv då han lades i bårhusets kylrum... Handlingen utspelar sig under några få dagar och tempot är högt och intensivt! Som vanligt spökar Scarpettas eget förflutna också, och det kan väl snart inte finnas fler gamla skelett som kan ramla ur hennes garderob, kan man ju tycka...

/Åsa

fredag 17 maj 2013

Främling : en bok om Carola av Andreas Ekström och Johanna Koljonen

”Jag hade aldrig sett något liknande. Det var inte bara att hon var en kvinna som varken åmade sig eller ursäktade sig när hon inför hela världen sjöng om hur besinningslöst glad hon var. Som om det var hennes självklara rätt. Det var också det totala öset, att hon sjöng extra allt… Egentligen skulle jag ju inte gilla sånt här.” Författarna Johanna Koljonen och Andreas Ekström beskriver hur de motvilligt fängslades av Carola med avstamp från hennes seger i Eurovison song contest 1991 med ”Fångad av en stormvind”.

Vidare beskriver de just hur dubbla känslor fenomenet Carola väcker hos sin omgivning. Många som arbetat kring henne eller mött henne i andra sammanhang delar med sig av sina berättelser; sångläraren från skoltiden, skivbolagsägaren Bert Karlsson, Ulf Ekman och fans. På ett smånördigt sätt avhandlas såväl sångtekniker som pop-industrin på 80-talet och frikyrkliga organisationer. Det som gör mest intryck är nog ändå hur kändisskapet påverkar en ung människas liv och hur nedbrytande livet i medias strålkastarljus kan vara.

/Emma

onsdag 15 maj 2013

"Flickan från ingenstans" av Justin Cronin

"Flickan från ingenstans" var en 2010 års mest sålda böcker i USA. Kritiker har hyllat den, Stephen King har sagt att han älskade den och Ridley Scott har redan köpt filmrättigheterna. Cronin tecknar intagande porträtt av karaktärer man bryr sig om och bygger upp en illavarslande stämning genom antydningar om märkliga skeenden i det förflutna och om annalkande världsövergripande faror. Det är inte bara de starka karaktärsskildringarna och undergångskänslan som lämnar djupa intryck, utan även gåtfullheten, de fängslande mysterierna som karaktärerna ställs inför. Vi läsare försöker lösa gåtorna tillsammans med karaktärerna, vilket skapar en slags interaktiv läsning, och ju fler pusselbitar som faller på plats, desto svårare är det att slita sig från romanen.

Berättelsen är uppdelad i två delar. Den första delen utspelas i en nära förestående framtid där en apokalyps i form av ett virusutbrott får civilisationen att rasera. Det som utlöser katastrofen är ett hemligt projekt utfört av USA:s militär som går fruktansvärt fel. Efter att militären misslyckats med att skapa perfekta soldater med hjälp av ett virus sprids viruset över hela världen. Nio av tio dör och de som inte dör blir "viraler": smittobärande mördarmaskiner med ett tvångsmässigt begär efter blod. De tolv dödsdömda fångar man använt som försöksobjekt blir ledare för de nya vampyr-liknande viralerna som tar över jorden och den enda som tycks kunna rädda det som finns kvar av mänskligheten är en flicka som militären experimenterat med eftersom hon är föräldralös och övergiven och inte har någon som kommer sakna henne. Efter att den amerikanska armén misslyckas med att uppehålla karantäner blir hela Nordamerika en karantän och ingen innanför dess gränser vet vad som har hänt med resten av världen.

Bokens andra del äger rum hundra år efter virusutbrottet. Vi får ta del av en öde postapokalyptisk värld och följer överlevare som lever i vad som en gång var Kalifornien. De har lyckats hålla de ljuskänsliga viralerna borta från sin koloni genom att lysa upp sin bosättning varje natt. Flickan som militären experimenterat med kommer plötsligt till dem och de upptäcker att hon på ett unikt sätt kan kommunicera med viralerna. Efter att det artificiella ljuset plötsligt släcks kan viralerna ta sig in i bosättningen och många av invånarna blir dödade. Flickan, som kallas Flickan från Ingenstans, får skulden, men hon skyddas av en sammansvetsad grupp ungdomar som var och en har särskilda färdigheter som är nödvändiga för gruppens överlevnad. De upptäcker ett chip implanterat i flickans nacke och med hjälp av detta får de veta att hon levt i över hundra år och att någon söker henne med hjälp av en radiosignal. Ungdomarna flyr med flickan från kolonin och beger sig av genom ödemarken mot den som skickar signalen i hopp om att få hjälp.

Handlingen förs framåt inte bara på konventionellt vis utan även med exempelvis återgivna e-mail, dagböcker, nyhetsartiklar och juridiska dokument. Detaljer som vid första anblick verkat överflödiga visar sig hänga ihop på häpnadsväckande sätt. Den episka boken är hjärtvärmande och blodisande om vartannat. Jag kan inte rekommendera den nog.

/Johan

tisdag 14 maj 2013

Magisk novellsamling

Shaun Tan är skaparen av en helt underbar liten novellsamling som man kan bläddra i och förundras över, läsa högt och läsa om många gånger. Berättelser från yttre förorten heter den och ser ut som en bilderbok i formatet. Den finns på ungdomsavdelningen men är verkligen en sådan bok som passar för alla åldrar. Jag älskar både texterna och illustrationerna, och imponeras stort av mångsidigheten hos denne man. Han använder sig av olika tekniker till de olika illustrationerna, och novellerna är härligt magiska, absurda och tänkvärda.

Bara genom att läsa de första meningarna i några av novellerna får man en känsla för stämningen i
boken:

"När jag var barn bodde det en stor vattenbuffel på ödetomten i slutet av vår gata, platsen med gräset som ingen någonsin klippte."

"Den namnlösa helgdagen inträffar en gång om året, vanligen någon gång i slutet av augusti; ibland i oktober."

"Det är lustigt att nu när varje hushåll har sin egen interkontinentala ballistiska missil så funderar man knappt på dem längre."

Visst låter det lockande?

/Helen

måndag 13 maj 2013

Stora bokbytardagen!


Den 16 maj är det dags för årets stora bokbytardag. Det är femte året som arrangemanget går av stapeln, och det kommer att anordnas bokbyten på många olika platser i hela landet. Läs mer på hemsidan och kolla var närmaste bokbytarställe finns!

Ett bokbyte är precis vad det låter som - man tar med sina gamla böcker och byter till sig nya. Böcker som är utlästa och som du tröttnat på att ha hemma i bokhyllan, kan komma till glädje för någon annan, och själv kanske du också hittar ny och spännande läsning att ta med dig hem!

På biblioteket i Lyckeby anordnas varje år i mars bokbytarveckor, och det brukar vara både välbesökt och uppskattat. På stadsbiblioteket har vi numera en bokbytarhylla, som alltid står i entrén, och där kan man lämna sina gamla böcker och ta med sig nya. Ibland hittar man riktiga godbitar där, häromdagen kunde man till exempel göra de här fina fynden...

/Åsa
 
 

fredag 10 maj 2013

Pojken i resväskan av Lene Kaaberbøl & Agnete Friis

…handlar om den litauiske lille treåringen Mikas, som rövas bort från sin mamma.

Vi får följa mamman, som på olika sätt söker, och också kommer kidnapparna på spåren, och som efter hand också börjar ana kopplingen till just henne och hennes barn. För det är verkligen ingen slump att det är just Mikas som rövats bort.

Vi får i viss mån också följa kidnapparna, på deras väg till Danmark, dit pojken ska levereras. Vi får också i viss mån följa den mycket välbeställde mannen som beställt just Mikas. Och vi får också följa sjuksköterskan Nina, som är den som av sin väninna skickats till Centralen i Köpenhamn med en nyckel till ett förvaringsskåp, för att hämta en väska. Vilket hon motvilligt gör, och hittar en naken, nedsövd pojke däri…

Efter denna chockupptäckt drar hon iväg med pojken, anar att livsfarliga människor är ute efter både henne och barnet – och en massa pengar som försvunnit i samma veva - och försöker på olika sätt hålla sig undan, etablera någon slags kontakt med pojken, utröna vem han är och varifrån han kommer, för att på ett lite naivt sätt intala sig att hon kanske kan återbörda pojken till sitt ursprung.

Om hon lyckas..? Läs själv den spännande och intressanta thrillern, vars höga tempo gör den till en bladvändare…

/Tuija

onsdag 8 maj 2013

Konceptuell litteratur av en ordkonstnär

Bildkälla: nt.se
I och med Fredrik Rönnbäcks översättning av "Rummets rymder" från 1974 har jag upptäckt fransmannen, översättaren, ordkonstnären, forskningsbibliotekarien och författaren Georges Perec som helt enkelt älskar att laborera med ord. I sin roman "Förvinna", från 1969 har han helt uteslutit vokalen e (vilket är den mest använda vokalen i det franska språket). Perec har även skrivit "W eller minnet av en barndom", "Tingen" och "Livet : en bruksanvisning".

I essäsamlingen "Rummets rymder" studerar Perec det vi ständigt omges av. Rum, rummens funktion, föremål och existens. Han börjar med att fundera kring objekten i våra rum såsom sängen och menar att den är urtypen för det individuella rummet. Han pekar på exemplet att då Kronofogden ska ta ens tillhörigheter är sängen det absolut sista de tar. Han väcker tankar såsom: vilka en har mött i sin säng? Hur långt en har rest i sin säng? Perec fortsätter sin ”rumsvandring” genom att titta närmare på väggar för att vidga perspektivet till dörrar, trappor, rum, lägenheten, huset, gatan, kvarteret, staden, landet och slutligen rymden.

Det hela kan låta banalt att i två sidor beskriva en dörrs funktion och betydelse men det är oerhört facinerande, tankeväckande och inte minst roligt då Perec skriver med en trevlig och underfundig ton.
Jag bär speciellt med mig avsnittet om kvarteret som han delar in i två kategorier, kvarterslivet där en har sina närmaste vänner, är stammis på kaféet och givetvis skakar hand med ägaren, men även kvartersdöden, att kvarteren och närområdena utarmas. Perec sörjer till exempel det faktum att kvartersbiograferna med de förskräckliga reklamfilmerna för kemtvätten på hörnet, numera är allt färre till antalet. Han frågar sig även varför man inte kan sprida sitt boende och ha fem – sex rum utspridda i Paris för olika avseenden? Äta i ett kvarter, älska i ett annat och slutligen sova i ett tredje?

Det förekommer välkända men även okända citat, gåtor, frågeställningar, anekdoter och dikter som knyts ihop under rubriken Rum. Med all sin enkelhet fullproppad av klurigheter trollbinder han mig. Observera det ni har runt omkring er, se det med nya ögon, det uppmanar Georges Perec i "Rummets rymder".

/Sara

måndag 6 maj 2013

Nya deckare

Här kommer tips på två nyutkomna deckare som ligger på min "att-läsa-lista"...

Elly Griffiths serie om rättsarkeolog Ruth Galloway var jag väldigt nyfiken på inför läsningen av första delen, "Flickan under jorden", men ivern mattades av efter ett slut som i mitt tycke var lite väl lättköpt... Nu känns det dock som om jag borde ge henne en andra chans, jag verkar vara den enda läsaren som inte fallit handlöst för serien. I den senaste boken "En orolig grav" hittas en gammal kurskamrat till Ruth död i sitt hus, som reglats från utsidan. Kort före sin död har han skrivit ett brev till Ruth där han berättar om ett fantastiskt arkeologiskt fynd han gjort som rör Kung Arthur, men han skriver också att han är rädd för något...

Alex Marwoods nyutkomna bok "Onda flickor" är jag också lite nyfiken på. Såhär beskrivs den av förlaget: "Sommaren 1986 dömdes två unga flickor till fängelse för mord. Tjugofem år senare rapporterar journalisten Kirsty Lindsay om en rad mycket obehagliga attacker på unga kvinnor. Hennes efterforskningar leder henne till städaren Amber Gordon. Så träffas Kirsty och Amber på nytt, för första gången sedan den där svarta dagen då de var barn. De blir snabbt medvetna om den stora fara de befinner sig i. Och med nya identiteter och familjer att skydda är de beredda att göra vad som helst för att bevara sin hemlighet."

/Åsa

PS: Glöm inte vårens sista Café Bokstugan ikväll kl. 18 i stadsbibliotekets hörsal!

fredag 3 maj 2013

The Vaccines : "Come of age"


Jag skulle vilja slå ett slag för det brittiska indierockbandet The Vaccines vars spelning jag av en händelse hamnade på en kväll i Malmö för cirka två år sedan. Då var de aktuella med albumet What Did You Expect From The Vaccines? som kom våren 2011 och innehöll den peppiga och fartfyllda "Wreckin' Bar (Ra Ra Ra)" som varar i blott 1, 22 minuter vilken nog inte många gått miste om. Albumet hyllades av kritiker och bandet jämfördes med ett nutida The Clash. Jag minns hur de överrumplade mig med sina tämligen enkla och slagkraftiga melodier. För några månader sedan släpptes deras andra album Come Of Age och förväntningarna var höga. Recensionerna har har pendlat mellan ris och ros då många anser att de "krånglat till det". Själv är jag inte av den åsikten utan rekommenderar verkligen albumet som nu finns på stadsbiblioteket i Karlskrona (efter lite påtryckning från mig)... Spår värda att lyfta fram är bland andra "I Always Knew", "No Hope" och "Teenage Icon". Tempo, ljuvliga gitarriff och kaxig sång från Justin Young. Jag utfärdar avslutningsvis en varning då ni antagligen kommer att bekymmersfria och tillfreds nynna på dessa ovan nämnda spår och märka att ni alltmer rycker på axlarna åt petitesser efter att ha lyssnat på Come Of Age, för så känner i alla fall jag.

/Sara

onsdag 1 maj 2013

"Night" av Simone Dinnerstein & Tift Merritt

Gittaristen Tift Merritts musik har beskrivits som folk-country. Pianisten Simone Dinnerstein gör uttrycksfulla tolkningar av välkända klassiska pianostycken. Tillsammans, under Dinnersteins ledning, har de nu på det här albumet sammanfört de vitt skilda musikstilarna. Ibland läggs tyngdpunkten på modern folkmusik, ibland på klassiska verk av några av världens främsta kompositörer. Dinnerstein, 40 år och bosatt i New York, vann Astral Artist National Auditions och har mottagit fina priser som National Museum of Women in the Arts Award. Merritt är två år yngre än Dinnerstein och till skillnad från Dinnerstein lärde hon sig spela sitt instrument helt på egen hand. En av låtarna de valt att spela in till albumet är Billie Holidays "Don't Explain" från 1944. Nina Simone, som liksom Dinnerstein var en klassiskt skolad pianist, spelade en gång in den här sången, och det är hennes version Dinnerstein och Merritt valt att spela in. Den cover-version jag uppskattar mest på det här albumet är dock "I can see clearly now" som skrevs av Johnny Nash och spelades in för första gången 1972.

/Johan