Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



måndag 29 april 2013

Nya deckare på engelska

Det kanske är fler än jag som gillar att läsa en och annan bok på engelska, för att träna språket och för att man ibland bara inte kan vänta tills den kommer på svenska... Två deckarförfattare som jag brukar försöka läsa på engelska är aktuella med nya böcker i vår.

Belinda Bauer har kommit ut med sin fjärde bok "Rubbernecker". Den handlar om Patrick Fort, en ung kille med Aspergers syndrom som studerar medicin. Men till skillnad från många av sina kurskamrater är han inte intresserad av att ta hand om levande människor, det är de döda han vill arbeta med. När klassen ska träna på att obducera hittar Patrick tecken på att den kropp han blivit tilldelad inte alls dött en naturlig död, som alla papper säger...

Linwood Barclays senaste bok heter "Never saw it coming". Den handlar om Keisha som utger sig för att ha en medial förmåga, men egentligen är en bedragare. Hon har specialiserat sig på att kontakta anhöriga till försvunna personer, som hon läst och sett om i nyheterna. Sedan utnyttjar hon familjen genom att påstå att hon har information om den försvunne - som hon är villig att överlämna mot betalning. Denna gången går det inte riktigt som Keisha har tänkt sig, då hennes gissningar kommer alldeles för nära sanningen för att den som ligger bakom försvinnandet ska känna sig riktigt lugn...

Två spännande och säkra kort att se fram emot - och Barclay ligger redan på mitt sängbord och väntar... :-)

/Åsa

fredag 26 april 2013

Flykten från läger 14 : Den dramatiska rymningen från ett nordkoreanskt fångläger av Blaine Harden


1982 föds Shin Dong-huk i ett arbetsläger strax utanför Nordkoreas huvudstad Pyongyang. Hans föräldrar placerades där på grund av politisk opålitlighet - ett straff som varar i tre generationer. I nordkoreanska arbetsläger (även kallade fångläger/gulags) får fångar, vuxna som barn, undernärda och iförda trasiga kläder arbeta i usla förhållanden och utstå extrem kyla. Det beräknas vara runt 200 000 fångar satta i olika läger runt om i landet. Lägrena är ofta belägna i bergen långt bort från övrig civilisation där vakter övervakar fångarnas minsta drag. Att fly är en omöjlighet. När Shins mamma och äldre broder begår ett misslyckat flyktförsök blir Shin förhörd och torterad till den grad att han nästan avlider. Efter det inser Shin att han inte kan lita på någon i lägret då till och med hans familjemedlemmar går bakom ryggen på honom.

I lägret möter Shin olika sorters vakter, somliga mer behjälpliga än andra, men även fångar med vetskap om världen utanför det höga elstängslet. Då Shin träffar Park, en medelålders man som en gång levt ett mycket gott liv i Pyongyang, får han reda på att en värld där mat, teknik och frihet existerar. För första gången någonsin påbörjar Shin att planera en flykt.

Det är författaren och journalisten Blaine Harden, som bland annat skrivit för Washington Post och New York Times som tillsammans med Shin skrivit den här fängslande biografin. Man får inte enbart en inblick i fånglägret och vardagen där utan även statistik och fakta kring landets tillstånd idag och historiskt sett. Militärens makt, dagens ledare Kim Jong Un och hans tillgångar kontra landets brist på såväl mat som elektricitet. Jag är själv oerhört facinerad av Nordkorea och det är jag nog inte ensam om, inte minst nu när landet blivit uppmärksammat i media i och med deras kärnvapentester. Vill du läsa mer om Nordkorea finns resereportageboken som journalisten Magnus Bärtås skrev: Alla monster måste dö samt Barbara Demicks Inget att avundas om ett vardagsliv i Nordkorea.

/Sara

tisdag 23 april 2013

Den nakne ambassadören av Magnus Zaar


..en thriller där vi kastas mellan UD i Stockholm och biståndets verklighet i Afrika.

Den utspelar sig i Östkongo, ett litet, fiktivt land i Östafrika - ett fattigt, korrupt, klassiskt, svenskt biståndsland. Författaren tillbringade några år i Uganda som "medföljande partner" till hustrun jobbade för UD – så mycket känns trovärdigt och äkta.

Diplomaten Clara Fabre får i uppdrag av UD att åka till Östkongo för att leta reda på den plötsligt försvunna svenska ambassadören. Claras uppdrag är att sköta detta så diskret och smidigt som möjligt för att undvika politiska skandaler. När så Clara hittar ambassadören död, till synes ett självmord, vill UD tysta ner det hela med att han dog av en hjärtinfarkt. Men, en rad andra händelser får Clara att inse att det är mycket som inte stämmer.

Och snart stämmer ingenting, och biståndspengar verkar ha försnillats. Och då inte bara av den korrupta regimen. Ingen verkar vara den de utger sig för att vara och givetvis är många inblandade högt uppe i hierarkin.

Det är mord, våld och korruption - samtidigt som vi får en god, men inte nödvändigtvis trevlig, inblick i både UD:s och ambassadernas strikta gubbhierarki och biståndets baksida i diktaturer. För det finns alltid risker och problem med utländskt bistånd, det blir man snabbt varse, och Zaar väjer inte det minsta för alla olika aspekter av det. Det är uppfriskande med en mer nyanserad bild kring frågan om biståndets och budgetunderstödets hantering och användande. Vid ett flertal tillfällen återkommer han till den tredjedel av biståndet som man kallt får räkna med slinker ned i makthavares och militärers egna fickor. Ska vi underbygga korruptionen med skattemedel, för att befolkningen i bästa fall ska få del av kanske två tredjedelar av biståndet? Det är viktiga frågor han lyfter fram i ljuset.

Sen gillar jag Clara, hon är både stark, smart och modig – och nyfikenheten gör ju att hon hamnar i de livsfarliga situationer som uppstår. Jag gillar också den annorlunda miljön, som är riktigt snyggt skildrad – man både svettas, ser framför sig, och känner dofterna i ett land där korruption och fattigdom är en del av vardagen.

Sen är korruption och biståndsfiffel inget uttjatat inom thrillergenren, och det är ett stort plus. Dessutom är Zaar duktig på att berätta i bilder. Allt känns väldigt filmiskt, och filmrättigheterna är redan sålda.

/Tuija

torsdag 18 april 2013

Jag sträcker ut handen mot evigheten - en grafisk inblick i Mary Wollstonecrafts liv


Som av en händelse snubblade jag över Elisa Rossholms biografi om kvinnan som även kallas för den första feministen, nämligen Mary Wallstonecraft. Det är olycklig kärlek och brevväxling som står i centrum. Rossholm har utgått från boken Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark från slutet av 1700-talet samt de brev Wollstoncraft skickade till Gilbert, pappan till hennes barn Fanny. Mary är hopplöst förälskad i sin Gilbert som avvisar alternativt ignorerar henne. Genom att bege sig ut på en riskfylld resa som kommer att gynna Gilberts affärer visar hon vad hon är villig att göra för att vinna tillbaka hans hjärta. Med sig har hon dottern Fanny samt barnflickan Marguerite. Under resans gång är Mary mycket olycklig men levande, som hon själv uttrycker det, och får inga svar från Gilbert på de brev som hon sänder honom, men "det finns ännu en liten gnista hopp i" hennes "eländiga hjärta". Hon förundras dessutom över Norden och förfasas över kvinnornas eländiga situation.

Rossholm arbetar med kollage där hon sammanför målade bilder och foton med blyertsskisser. Som läsare får man även intrycket av att texten är klippt och klistrad för att följa en viss rytmik. Språket är oerhört vackert och jag kan inte låta bli att återvända till vissa formuleringar och meningar just av den anledningen. Jag är mycket imponerad av hennes arbete med den här boken. Rossholm har tidigare gett ut serieromanen Jag hör icke till något läger, som är en grafisk bearbetning av författarinnan Victoria Benedictssons dagbok.

Som ni säkert förstår är detta ingen fullständig biografi över Mary Wollstonecrafts liv men en inblick som väcker ens nyfikenhet ytterligare. För vidare läsning om Mary Wollstoneraft kan man t ex läsa ovan nämnda Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark eller hennes mest kända verk Till försvar för kvinnans rättigheter.

/Sara

måndag 15 april 2013

Magiskt om Island och familjeband

Göran Tunströms Skimmer kom ut 1996 och utspelar sig på Island. Petúr uppfostras av sin far Halldór, då modern försvann efter hans födelse, under ett vulkanutbrott. Pappan är journalist på radion, och mest känd för fiskerapporten som han läser varje kväll. Petur sitter hemma vid radion och lyssnar på sin fars röst, och han sitter riktigt stilla så pappan ska få ro att arbeta därinne i radion. Halldór reser mycket, och har många bekanta, hemmet är ofta fullt av folk, varav många kända personer som han träffat genom sitt arbete. Det spelas också mycket musik och det berättas sagor. Förhållandet är komplicerat mellan far och son, de står varandra så nära, men ibland blir det fel och under en period har de ingen kontakt. När Petur blir vuxen hamnar han genom en slump i Paris och blir så småningom ambassadör där. Då blir rollerna ombytta, nu sitter fadern hemma på Island och skriver långa brev till sonen, om det förflutna, om sina tankar och känslor. Boken är en fin beskrivning av förhållandet mellan far och son, men också av Island och dess historia, kultur och natur. Som alltid i Tunströms berättelser är språket vackert och uttrycksfullt och bidrar till en magisk läsupplevelse!

/Åsa

onsdag 10 april 2013

"The Next Day" av David Bowie

Inspelningen av David Bowies första album på tio år skedde i hemlighet. Tony Visconti, producent för albumet, har berättat att samtliga medverkande har känt Bowie i flera årtionden och hade inga problem med att ljuga ifall någon frågade om Bowie snart skulle komma ut med nytt material. Hemlighetsmakeriet kan ha att göra med att Bowie blivit alltmer mån om sitt privatliv de senaste tio åren. Hans yngsta dotter är nu tretton. Kanske vill han undvika alltför mycket uppmärksamhet för att ge henne så normal uppväxt som möjligt. Hursomhelst har han sedan 2003 levt ett tillbakadraget liv och sällan visat sig offentligt. Det har därför spridits rykten om att han skulle vara vid dålig hälsa, men Visconti, som är en av Bowies äldsta vänner, kan dementera dessa rykten. Bowie har bara valt att vara tystlåten under en lång tid och bara Bowie vet varför, berättade Visconti för New York Times nyligen. (Visconti ångrar förresten bittert än idag att han vägrade att producera "A Space Oddity" för att han trodde att det var en sång Bowie gjort bara för att tjäna pengar på månlandningen. "A Space Oddity" släpptes den 11 juni 1969 i all hast för att sammanfalla med dagen då Apollo 11 landade på månen, vilket skedde den 20 juni samma sommar.) Det nya albumet har fått ett varmt mottagande av musikkritiker världen över.

Andres Lokko skriver i Svenska Dagbladet att Bowies tystnad de senaste tio åren bara gjort hans fans ännu mer angelägna om att få höra ny musik av denna levande legend. "Få metoder är så effektiva för att väcka allas vår nyfikenhet som just tystnad," skriver Lokko i recensionen av albumet. "I en tid då alla skriker, fotograferas och ständigt är tillgängliga valde Bowie motsatt strategi. Nästan lite ironiskt med tanke på vilken internetpionjär han så gärna ville vara innan sin ”pensionering”." Lokko menar att Bowie på det här albumet har "förlikat sig med sin egen historia; sitt högst säregna uttryck". Detta påminner om hur man beskrev U2:s "All that you can't leave behind". Efter tio års experimenterande med olika musikstilar gick bandet tillbaka till hur de lät under inspelningen av "Joshua Tree", albumet som gjorde dem till åttiotalets största rockband och som mer än något annat av deras album befäste deras säregna sound. När Bowie nu anammar sina rötter på samma sätt som U2 gjorde för tretton år sedan är mottagandet återigen övervägande positivt. Många recensenter välkomnar Bowies återkomst på ett sätt som liknar hur man känner för en gammal vän som länge irrat osaligt och som nu hittat tillbaka och funnit ro i sitt ursprung. Den brittiske recensenten Emily Mackay, som i NME ger "The Next Day" strålande kritik, anser att David Bowie har låtit sig absorberas av sitt förflutna, men hon ser inte detta som stagnation i artistens kreativitet. Hon menar att istället för att återuppfinna sig själv använder Bowie den här gången sig av sitt förflutna för att röra det vidare, hungrig efter mer.

Oavsett vilken konstform det handlar om kan man ofta känna igen en konstnärs uttryck, men bara konstnärens fantasi sätter gränser för vad konstverket uttrycker. Det må vara svårare att vara spännande och skapa något nytt och sensationellt med gamla uttrycksformer, men en tidlös sång är för alltid spännande, känns alltid ny och sensationell. David Bowie visar med det här albumet att han inte behöver inte förnya sig själv längre, att hans musik kan låta angelägen trots att han inte längre strävar efter det revolutionerande, utmanande och svårtillgängliga. Han kan spränga gränser och uttrycka något nytt med gamla medel. På "The Next Day" sätter han nya gränser och går vidare mot en ständigt utvidgad inre vision vars horisont flyttar sig i takt med hans rörelse framåt. I grund och botten är Bowie för alltid ung, ständigt sökande, utforskande, och upptäckande, ivrig att få dela med sig då han kommit nära det han sökt.

/Johan

tisdag 9 april 2013

Stallo av Stefan Spjut


En nutida roman om troll och oknytt i Norrbotten - Stefan Spjuts Stallo liknar något jag aldrig tidigare läst...

I romanens inledning befinner vi oss på 70-talet, då mamma Mona och sonen Magnus begett sig till en sommarstuga i Norrland. Det är för läsaren oklart varför de egentligen är där. Magnus, fyra år, utforskar skogsområdet. Mystiska företeelser sker, en död fladdermus påträffas i deras kylskåp och i trädgården sitter en tam hare och en räv tillsammans och stirrar mot huset. Detta är upptampen till att pojken rövas bort av en varelse som mamman menar är en tre meter lång jätte…

Nutid: Susso Myrén har en hemsida där hon undersöker diverse trollmysterier och efterlyser trolliakttagelser. Hon är inspirerad av sin morfar naturfotografen Gunnar Myrén, som lyckades fånga en bild på en björn och ett troll men som aldrig gick till botten med mysteriet innan sin död. Hon blir kontaktad av den äldre kvinnan Edit som påstår sig sett ett litet troll i sin trädgård. Susso far dit och riggar upp en viltkamera och hon lyckas få med några bilder på vätten ovetandes om att hon nu kommer att vara i centrum av ett kidnappningsdrama.

Kort därefter blir Edits barnbarn bortrövat av en sekt i Norrbotten som utgörs av familjer som bor på gårdar omkring varandra och hjälper de jättar som håller till där. I sekten finns Seved med, barn till Börje och Ejvor. Hos dem förekommer allt mellan tama rävar, ”småskrymt” och ”storgubbar”. Storgubbarna  törstar efter människobarn vilket tvingar familjen tillsammans med andra inblandade familjer och elaka bönder, att kidnappa människobarn, för att få frid på gårdarna. Storgubbarna eller jättarna är med andra ord Stallos.

Då vi tittar närmre på innebörden av ordet Stallo har jag hittat följande beskrivningar i diverse lexikon: jätte, en sagofigur, ett hot mot samerna, människoätare, kan förekomma i olika skepnader. Romanen pekar mot att troll är nyckfulla, att de står i konflikt med människorna och törstar efter det vi har men som inte de kan få. I Stallo styr jättarna människornas liv, de bryter sig in hos dem och tar sedan en annan skepnad i form av ett djur för att undvika att bli upptäckt. Tills det att Susso Myrén gör det.

Långsamt och detaljerat letar Susso efter vittnesmål, bevis, ögonvittnen, och ger sig ut på en jakt genom Sverige tillsammans med sin mamma och sin gamla pojkvän Torbjörn. Parallellt följer vi livet på gården i Norrbotten där pojken hålls tillfångatagen och där jättarna fortfarande härjar fritt.

En beskrivning som verkligen passar in på Stallo hittar jag i tidningen Kulturen: ”magisk realism, fantasy, saga och en dos hårdkokthet à la Hemingway”. Författaren Stefan Spjut skildrar den norrländska stiltjen samtidigt som det hela tiden finns en nerv och en hotfullhet genom romanens gång. Han har antagligen hittat mycket inspiration dels genom samisk mytologi men även från John Bauer. Läs och förundras!

/Sara

måndag 8 april 2013

Danska deckare och Norden i Bokstugan ikväll!

Det svenska deckarundret är ju välbekant, men jag tycker att även de danska kollegorna har gjort sig förtjänta av samma omdöme. På teve avlöser de danska deckarserierna varandra -  "Mordkommissionen", "Bron" och "Brottet" är bara några av dem som visats även i svensk teve de senaste åren. Danska tevedeckare har nästan fått en kvalitetsstämpel liknande den man kan känna finns på engelska kostymdramer. Även i bokform kan samma utveckling märkas, Jussi Adler-Olsens serie om avdelning Q vid Köpenhamnspolisen är läst och uppskattad av både publik och kritiker.

En annan författare som jag följt ett tag är Sara Blaedel, som skriver om polisen Louise Rick vid Köpenhamnspolisen. Den sjunde delen kom ut förra året och heter "De bortglömda". Här har Louise precis börjat en ny tjänst vid spaningsroteln och fått en ny kollega, Eik Nordström som inte är helt konventionell i varken framtoning eller arbetsmetoder. Direkt får de ett svårt fall att handskas med då en kvinna hittas död vid foten av ett stup. Hon bär ålderdomliga kläder, och hennes fötter är märkta av att hon gått barfota en längre tid. När kvinnan till slut kan identiferas blir fallet bara ännu märkligare...

Vill du ha fler tips på läsvärda nordiska författare? Kom till kvällens Café Bokstugan i stadsbibliotekets hörsal kl. 18. Som vanligt blandar vi nya och äldre boktips, lottar ut fina bokpriser, och njuter av gott fika från Systrarna Lindqvists café och hembageri!

Varmt välkomna!
/Åsa m.fl.

torsdag 4 april 2013

Mississippi av Hillary Jordan

Henry McAllan har alltid drömt om att äga sin egen mark och övertalar därför hustrun Laura att de ska köpa en bomullsfarm i Mississippideltat. Laura trivs inte alls med livet på farmen, med leran, smutsen och slitet. Hon trivs inte heller med att tvingas bo tätt inpå sin vidriga svärfar som gör livet surt för henne dagarna i ända. Men hon härdar ut, för Henrys skull. Året är 1946 och två unga män kommer hem från kriget. Det är Jamie, Henrys yngre bror, och så är det Ronsel som är son till gårdens svarta dagverkare Hap och Florence.

Ronsel har behandlats som en hjälte i Europa under kriget, men nu är han tillbaka och ingenting har förändrats. Han tvingas fortfarande ta den bakre ingången till affären, måste se till att bli sjuk på rätt veckodag om han ska få någon läkarvård, och hans vänskap med Jamie ses verkligen inte med blida ögon.

Vi får ta del av händelserna ur de olika huvudpersonernas synvinkel, i korta kapitel. Det går undan att läsa den här boken, man vill hela tiden veta mer. Att det inte är någon munter historia som berättas står klart redan efter de första sidorna. Rasismen är en del av vardagen och uttrycks på så många olika sätt, och det är skrämmande att tänka på att det som skildras inte är det minsta orealistiskt. Det är på många sätt en obehaglig bok att läsa, men samtidigt en av mina starkaste läsupplevelser på länge. Det känns verkligen inte som en debutroman, och jag ser fram emot att se vad Hillary Jordan hittar på härnäst. Hon har skrivit ytterligare en roman av ett helt annat slag; When she woke som jag hoppas översätts till svenska snarast!

/Helen

tisdag 2 april 2013

En omdiskuterad filmnyhet till biblioteket


Filmen Call Girl har fått utstå såväl ris och ros och har rubricerats som både "guldbaggefavorit" och som "JK-anmäld". Det är manusförfattarinnan Marietta von Hausswolff von Baumgarten samt regissören Mikael Marcimain som har orsakat den här uppståndelsen. Filmen är inspirerad av de händelser som skedde under 70-talet i samband med bordellmamman Doris Hopps koppleriverksamhet. Minderåriga flickor utnyttjades sexuellt i call girl-verksamheten och många av de största kunderna var kända politiker. I filmen skildras Doris av Pernilla August men har där fått det fiktiva namnet Dagmar Glans.

Vi följer två unga och tämligen vilsna flickor som dras in i en härva av prostitution som bara trappas upp med tiden. Suget efter pengar och frihet är något som lockar dem in i sängkammaren där de möter några av Sveriges då mäktigaste män. Här figurerar även statsministern (spelad av Magnus Krepper) i en intim stund med en av flickorna vilket fick biopubliken att höja på ögonbrynet då många ser den direkta kopplingen till statsminister Olof Palme. Därav JK-anmälningen "förtal av avliden" från familjen Palme vilket har lett till att scenen klippts bort nu när filmen ges ut på DVD.

Jag rekommenderar varmt den här filmen av många olika skäl, snyggt foto, givna 70-talsmiljöer, obehagliga scener och en facinerande historia som ju faktiskt är inspirerad av verkliga händelser. Dessutom är några av mina favoritskådespelare Simon J. Berger och Ruth Vega Fernandez med och gör som vanligt mycket bra rollprestationer. Call Girl är nu beställd och går att reservera på biblioteken i Karlskrona.

/Sara