Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



måndag 30 december 2013

Porslinsfasaderna

"Porslinsfasaderna" av Sven Olov Karlsson var tidigare i höst nominerad till Augustpriset i den skönlitterära klassen. Priset gick ju som bekant mycket välförtjänt till Lena Andersson, men jag hade varken blivit förvånad eller besviken om Karlsson hade fått det istället.

Boken kan närmast beskrivas som en släktkrönika (även om det långt ifrån säger allt om boken...) som handlar om tre generationer som bor på släktgården Löftet. Det handlar helt enkelt om deras livsöden - varför det blev som det blev – och varför det inte blev som det skulle. I centrum för handlingen finns Saga Silver, hennes gamle far, hennes man och deras tre barn. Familjen driver en antikhandel, man åker runt och köper upp dödsbon som man sedan säljer på stora auktioner som anordnas på gården. Vi får följa Sagas föräldrar som unga, hennes egen uppväxt och får även veta en del om hur familjen har det nu.

Ett återkommande ämne är Saga och hennes drömmar. Ända sedan hon var barn har hon drömt sanndrömmar, och alltid handlar det om olycka och död. Ofta är det människor hon känner som figurerar i drömmarna, och vars död hon får se och uppleva. Detta har förklarligt nog gjort Saga livrädd för att sova. Hon undviker det i det längsta och hittar på saker att göra för att rädda henne från sömnen. Att skaffa barn ser hon som ett säkert sätt att försvåra nattsömnen. Hennes två förstfödda blir dock de lugnaste barn som nånsin skådats, de sover tungt hela nätterna igenom till Sagas stora förtvivlan. Den yngste sonen blir däremot den som räddar hennes nätter med sitt eviga skrikande, och han blir också Sagas favoritson för all framtid.

Tonen i boken är väldigt speciell, och den påminner närmast lite om en skröna. Det är komiskt och tragiskt om vartannat - som livet självt ungefär. Boken är mycket trevlig och lättläst, och man saknar inånarna i Löftet när den är slut!

/Åsa

tisdag 24 december 2013

God jul!

 
God jul
önskar vi som arbetar på
biblioteken i Karlskrona!

måndag 23 december 2013

Julklappstips: "Ensam mullvad på en scen"

"Ensam mullvad på en scen" är en bilderbok skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Eva Eriksson. Boken handlar om en liten kille som i vanliga fall är ganska sprallig och spexig och älskar att sjunga och showa för sin lillebror. Men en dag säger fröken i skolan att de ska sätta upp en skolpjäs och att alla barnen ska vara med på scenen. Då blir pojken plötsligt jätterädd och orolig och vill inte alls vara med. Fröken säger att han kan få komma in på slutet bara och säga en mening. När han ska välja dräkt så finns det bara mullvadskostymen kvar... Dagarna innan pjäsen ska spelas upp är den lille killen jättenervös och ligger vaken på nätterna och oroar sig. Det går förstås går jättebra med pjäsen och det är faktiskt lillebrors förtjänst… Boken passar för ca 3-6 år och är jättemysig att läsa högt tillsammans!

/Åsa

fredag 20 december 2013

Julklappstips: "Tomten och den röda halsduken"

"Tomten och den röda halsduken" är skriven av Lena Arro och illustrerad av Catarina Kruusval. Den handlar om vad som kan hända när man är ute och åker bil och viftar med sin fina röda halsduk ut genom bilrutan. Det som händer är naturligtvis att den flyger iväg och hamnar i en liten röd hög vid vägkanten. Men det som sedan hände kunde väl ingen föreställa sig... Halsduken hittas nämligen av en liten tomte. Och det är en riktig liten tomte av den gråa och tysta sorten. Han har mycket nytta av halsduken som får hänga med som segel och sovsäck och mycket mycket mer... Boken passar för ca 3-6 år och blir jättebra som högläsning medan man väntar på tomten!

/Åsa

torsdag 19 december 2013

Julklappstips: "Expeditionen - min kärlekshistoria" av Bea Uusma

Mitt julklappstips är "Expeditionen- min kärlekshistoria" av Bea Uusma! Den här boken fick dessutom årets Augustpris för bästa fackbok.

Jag har drömt om Nordpolen sen jag var liten, och en dag ska jag åka dit. Jag tänker nog på glaciärer, is och Nordpolen tre gånger i veckan. Men man behöver inte vara isnörd för att gilla den här boken! I juli 1897 svävar ingenjör Andrée och hans två kollegor iväg från Svalbard, för att i sin vätgasballong resa över Arktis vita vidder mot Nordpolen. Tre män utan någon större erfarenhet av is, kyla och extrema förhållanden. Snart fastnar de i en isig mardröm och försvinner. I trettiotre år är de borta. Och hemma i Stockholm sitter den yngste expeditionsdeltagarens fästmö och väntar. Så en dag 1930 hittar man tre kroppar på den otillgängliga ön Vitön. Vad som hände dem är det ingen som vet.

Författaren reser både i sinnet och i verkligheten, på jakt efter Andrées polarexpedition, på jakt efter deras öde, på jakt efter en kärlekshistoria, och på jakt efter hemligheten i isen. Det här är den mest spännande faktabok jag läst, den är som en spänningsroman med hjärtesnörpande historier bland allt det historiska. Och tragik i kubik, förstås. För så är det ju med våra isvidder, de är det bästa som finns, och det värsta som finns.

En perfekt julklapp till den vuxna vetgiriga äventyraren, som gärna läser om spänning, hjärta och smärta hemma i favoritfåtöljen. Fast om jag ska vara helt ärlig så tror jag att Expeditionen- min kärlekshistoria passar till precis vem som helst. Se bara till att lägga vantarna på den illustrerade utgåvan, som är formgiven av den briljanta Lotta Kühlhorn.

Den här boken får mitt hjärta att sjunga och min hjärna att snurra av fascination. Och väldigt passande att sjunka ner i på juldagen, när man är däst och nöjd av allt julfirande!

/Malin

tisdag 17 december 2013

Allt om mat och vin

Vackert praktverk för den vin- och matintresserade! Boken inleds med en vinskola sedan följer välkomponerade trerättersmenyer. Vinskolan berättar om olika druvors karaktär, om vin i matlagningen, ett vins hållbarhet och mycket mer. Ett vin kan både lyfta och sänka smakupplevelsen men här får man verktygen för att välja rätt när man vill kombinera mat och vin.

Alla menyerna är sammansatta och genomtänkta så att smakerna från förrätt, huvudrätt, dessert och de utvalda vinerna blir en perfekt kombination. Här finns tjusiga middagsmenyer för två och elegantare bjudningar på tjugo kuvert. Recepten är inte helt enkla, det krävs nog att man är en lite van matlagare för att ro allt i hamn. Men ger man sig i kast med utmaningen kan man säkert göra succé!

/Carina

måndag 16 december 2013

Skuggpojken av Lucifer

"Skuggpojken" är Carl-Johan Vallgrens debut i deckargenren, under pseudonymen Lucifer. När boken börjar är året 1970, och en liten pojke försvinner på en tunnelbanestation i Stockholm. Han heter Kristoffer och han skulle ta tåget hem med sin pappa och sin lillebror Joel. När de ska ta hissen upp till spåret vill Kristoffer hellre åka rulltrappan, men pappa och lillebror har ju vagnen och måste ta hissen. Då kliver en äldre kvinna fram och erbjuder sig att följa med Kristoffer. Men när pappan och Joel kliver ur hissen är Kristoffer borta, och han förblir spårlöst försvunnen.

Sen hoppar vi framåt i tiden till nutid, då den yngre brodern Joel, som nu är en vuxen man, en dag försvinner spårlöst från sitt hem. Han har lämnat ett kort meddelande till sin fru att han måste ge sig iväg, men att man inte ska leta efter honom. Hans fru vägrar dock att tro på att han försvunnit frivilligt, och hon söker upp en gammal vän till Joel, Danny Katz, för att få hjälp med att hitta sin man.

Och det är nu vi introduceras för hjälten i historien, eller detektiven om man så vill. Han heter alltså Danny Katz, och han har en ganska brokig bakgrund, han blev föräldralös tidigt, har periodvis varit missbrukare, men också haft flera positioner inom försvaret, bland annat har han varit tolk och översättare. Nu livnär han sig på att översätta texter, och han driver också en egen firma som sysslar med lite av varje.

Danny Katz beslutar sig för att ta sig an fallet med att försöka hitta sin gamle vän. Detta kommer också att innebära att han måste träffa en person från sitt förflutna, en före detta flickvän, som han i sin ungdom anklagades för att ha misshandlat. Nu arbetar hon som åklagare och deras vägar korsas igen när Katz ger sig ut på jakt efter Joel.

Det här är inte den typen av deckare som jag brukar läsa i vanliga fall. Det är en mörk historia på många sätt, den faller nog närmast inom den genre av deckaren som brukar kallas "noir". Boken är mycket välskriven och personerna skildras också på ett djupare och kanske lite mer komplext sätt, än man är van vid i den genomsnittliga deckaren. "Skuggpojken" är första delen i en planerad serie om Danny Katz.

/Åsa

fredag 13 december 2013

Julklappstips: "Tro på tomten"

Det är något som inte riktigt stämmer i år… Tilda och hennes familj som kämpar för att hålla julstämningen vid liv trots alla motgångar. Adventsstjärnorna har slutat fungera. Hyacinterna och amaryllisen ligger förstörda på köksgolvet varje morgon. Granarna tappar allt sitt barr. Saffranet är slutsålt i butikerna och alla familjers julpynt är borta. Det ser inte ens ut att bli en vit jul… Och i julkrubban är det någon som byter ut Jesusbarnet mot ett skelett! Kusligt värre…
 
Boken är indelad i 24 kapitel och passar därför utmärkt att läsas som en form av adventskalender. En mysig högläsningsbok med lagom mycket text. Boken är spännande och lite gåtfull - för vem är det egentligen som försöker sabotera julen för människorna? En julrysare skriven av Lotta Olsson.

/Sara

torsdag 12 december 2013

Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren

Matlagning med Lotta Lundgren är sinnligt, rofyllt och kreativt. Kanske inte något för nybörjaren men för någon som är hyfsat road av att laga mat är Lotta Lundgrens tankar både inspirerande och kloka. Hennes bok ”Tio lektioner i matlagning” är precis det som titeln anger. Utifrån rubriker som ” 1. Redskap 2. Känslor 3. Smak 4. Kött 5. Kön 6. Kost 7. Efteråt 8. Barn 9. Pengar 10.” ger hon sin personliga tolkning av matlagning i fri stil. Här finns hennes åsikter om rätt grundutrustning i köket, hur man väljer bland plasttrågen i köttdisken och att man faktiskt kan vara feminist OCH laga mat. Varje avsnitt integreras med en praktisk lektion i matlagning som till exempel att filea en hel fisk för känslans skull. Ett recept avslutar. Jag har testat ”Italiensk kalvragu” – mycket gott!

Lotta Lundgren känns som en frisk fläkt i sin syn på matlagning i denna tid av larmrapporter, matfusk och dieter. Det är gott att äta och en sinnlig upplevelse att laga maten. Så ge någon chansen att upptäcka matlagningens och måltidens glädje med ”Tio lektioner i matlagning”!

/Carina

onsdag 11 december 2013

Litterära klassiker och Bechdeltestet

Nyligen blev det en världsnyhet att fyra biografer i Sverige initierat en stämpel för filmer som klarar Bechdeltestet. Testet ifråga skapades 1985 av den amerikanska serieskaparen Allison Bechdel och är ett enkelt sätt att mäta den aktiva närvaron av kvinnor i en film. För att klara testet behöver filmen uppfylla följande tre kriterier: filmen måste (1) ha minst två namngivna kvinnliga rollfigurer som (2) pratar med varandra om (3) något annat än män. Bechdel har berättat att inspirationen bakom testet har sin upprinnelse i Virginia Woolfs "A Room of One's Own", där Woolf gör observationen att de flesta kvinnliga litterära karaktärer bara existerar i förhållande till män. Så från början var det ett test Virginia Woolf gjorde för att undersöka ifall ett litterärt verk innehöll kvinnor som hade värdefulla relationer till varandra och viktiga saker att säga och diskutera. Så, om vi applicerar Bechdeltestet på världslitteraturen i allmänhet och klassiker i synnerhet, vilka litterära verk klarar testet?

Enligt bloggen This Wicked Day klarar sig Shakespeare synnerligen bra. Går vi sedan vidare och inte bara tittar på verk som innehar minst två kvinnliga karaktärer som talar med varandra om något annat än män, utan även visar upp kvinnor som tar lika stor plats som män, finns två exempel värda att framhålla. Det första exemplet är "De Tre Musketörerna" av Alexandre Dumas. Vi kan känna sympati för de Winter fastän hon är spion, lönnmördare och ränksmidare, och hon är dessutom aktivt deltagande och driver hela tiden handlingen framåt. Det andra exemplet är "Lysande Utsikter" av Charles Dickens, en roman som innehåller ett praktexempel på en scen som uppfyller testets tre kriterier: Estella konfronterar sin adoptivmor som försökt manipulera henne i hela hennes liv. Det finns förmodligen fler exempel från Dickens böcker, men just den scenen är signifikativ då det är en av bokens höjdpunkter, kulmen av en av berättelsens centrala konflikter.

Människor präglas på många sätt av den kultur de lever i och glömmer ofta att saker skulle kunna vara annorlunda. Att litteraturen strävar efter att skildra verkligheten innebär att vår världs maktobalans avspeglas i litteraturens värld, vilket vidmakthåller status quo i vår konventionella syn på etnicitet, sexualitet eller kön. Men litteraturen har också makten att visa en annan verklighet än den vi är vana vid att se, förändra hur vi ser på världen och hjälpa oss att se hur världen skulle kunna vara. Fiktiva karaktärer kan inspirera oss att åstadkomma stora ting, ge oss insikt om vår identitet och mod att förverkliga oss själva. Kvinnor var länge underrepresenterade som huvudpersoner i litterära verk (vilket även var fallet med homo- och bisexuella och mörkhyade personer), eller framställdes som passiva personer utan egna drömmar, något som gav upphov till negativa eller begränsande bilder som genomsyrade läsarnas föreställningsvärld. Det var därför revolutionerande när Charlotte Brontë skapade en kvinnlig huvudperson som agerade med en stark oberoende vilja, en person vars vänskap till någon av samma kön var viktigare än vad det motsatta könet ansåg om henne, vilket läsare var vana vid att förvänta sig endast av manliga karaktärer.

När Jane Eyre anförtror sig till sin närmaste vän och lättar på sitt hjärta på ett sätt hon aldrig skulle göra i en mans sällskap ("When we are struck at without a reason, we should strike back again very hard ...") handlar det om ren och skär ilska över att ha blivit orättvist behandlad (av en annan kvinna), och generationer av kvinnor som läste det vågade med Jane Eyre som förebild uttrycka vad de kände i liknande situationer utan att skämmas. Genom att känna igen sig i denna svårtyglade, obehagliga känsla blir den mindre skamlig, mindre skrämmande (vilket även är fallet när vi hör Hamlet ge uttryck för sin djupa melankoli inför sina vänner: "And yet to me, what is this quintessence of dust?") Att "Jane Eyre" gång på gång uppfyller Bechdeltestets kriterier, att den innehåller så många scener där huvudpersonen talar med andra kvinnor om viktiga saker som inte har med män att göra, är bara ett av elementen som visar Janes självtillit och som gör denna roman tidlös. Men det är ett mycket viktigt element och källan till några av litteraturhistoriens mest rörande och stämningsmättade scener.

Testet kan vara belysande i kritik av verk där man, på grund dess handling eller det ämne som behandlas, skulle kunna förvänta sig större aktivt deltagande av kvinnor. För den stora massan är testet därutöver högst användbart som vägledning. Vill man läsa böcker eller se filmer med tredimensionella kvinnor som inte definieras utifrån sina förhållanden till män kan man med fördel filtrera sin sökning med hjälp av testet.

/Johan

måndag 9 december 2013

Viviane Élisabeth Fauville

Ännu en fin Sekwa-bok har letat sig ner i min väska och följt med mig hem, denna gången blev det Julia Decks debutroman "Viviane Élisabeth Fauville". Viviane är 42 år, nybliven mamma och nyligen separerad från den man som är far till hennes dotter, och formellt fortfarande hennes make, men som lämnat henne för en annan kvinna som han nu lever tillsammans med.

Det behöver kanske inte sägas att Viviane inte mår så bra och hon uppsöker därför en manlig psykoanalytiker hon tidigare gått hos för råd. Mötet blir inte som hon tänkt sig, och när hon går därifrån ligger han död på golvet i sitt arbetsrum. Har Viviane dödat honom? Först verkar det så, sen är man inte riktigt säker på något hon säger eller gör. Det börjar med små lögner och oklarheter, sen skruvas handlingen åt så att varken läsaren eller Viviane själv vet vad som är verklighet eller fantasi...

Boken är ingen deckare, men man läser den på samma sätt, man vill veta vad som egentligen hänt och hur det ska gå för huvudpersonen. Som alla böcker från Sekwa, är den välskriven och lättläst utan att vara ytlig.

/Åsa

fredag 6 december 2013

Julklappstips: "En julsaga"

Som julklappsbok skulle jag vilja ge bort Charles Dickens "En julsaga", översatt av Christina Westman, utgiven på B Wahlströms förlag .

Robert Ingpen har illustrerat med stämningsfulla bilder som tar läsaren tillbaka till ett vintrigt viktorianskt London. Den klassiska berättelsen om den snåle Ebenezer Scrooge utkom 1843 och räknas numera som en av julens bokklassiker.

Boken innehåller också novellen En julgran.

En perfekt bok för högläsning under julhelgen!

/Annika

torsdag 5 december 2013

God Jul av Jonas Karlsson

Det är snart jul i kommunhuset och ledningen vill i år överraska kommuninvånarna med något spektakulärt och oväntat. Problemet är som alltid bristen på pengar. Så vad finns i kommunhusets källare att laborera med? Adventsljusstakar! Genom att placera ut dem i olika fönster kan de med lite möda bilda en julhälsning som riktar sig till kommuninvånarna men även de anställda på kommunhuset. Pressen kallas dit så att ingen ska gå miste om kommunhusets ”God jul”- hälsning. En minst sagt strålande idé! Och enkel att genomföra, eller?

Såklart uppstår problem och komplikationer. Hur ska informationen till exempel gå ut till personalen? Ett mail med rubriken ”Trappljusstake 2.0” skickas ut (med gul flagg) till de som får den äran att ha en adventsljusstake i sitt kontorsfönster. Eftersom ledningen som sagt vill överraska är de mycket hemlighetsfulla kring varför vissa fått en stake och andra inte. ”Vänta så får ni se!” uppmanas personalen att göra. Detta leder självklart till spekulationer om varsel och dylikt. Sedan är karusellen i full gång, Fritidsförvaltningen jobbar över och har ljuset tänt efter kl. 17 vilket gör att stakarna syns mindre på deras avdelning, de som inte beordrats att ha stake i sitt fönster vill genast ha sin traditionsenliga julprydnad som de alltid har haft och de som blivit tillsagda att ha en adventsljusstake i sitt fönster vägrar. Detta leder till att G:et snarare föreställer ett C och att ordet som ska pryda kommunhuset blir oläsligt. Personalens samarbetsvilja är helt enkelt inte på topp...

Frida, som arbetar på kommunhuset och fungerar som någon slags allt-i-allo i ledningsgruppen, får i uppgift att medla mellan de olika avdelningarna. Ledningen skickar ut henne på små uppdrag i kommunhuset där hon ska se till att stakar sätts upp, tas ned och att stämningen är god. Ett uppdrag som är minst sagt svårhanterligt och som senare spårar ur...

”God Jul” (av Jonas Karlsson, utgiven av Wahlström & Widstrand) balanserar på gränsen mellan tragik och komik om en grupp veliga människor med kommunikationsbrist. En lysande julberättelse som verkligen bryter av mot de klassiska julsagorna som de vimlar av där ute.

/Sara

onsdag 4 december 2013

"The Daylight Gate" av Jeanette Winterson

Jeanette Wintersons "The Daylight Gate", en roman vars handling utspelar sig i 1600-talets England, bygger på verkliga händelser som ägde rum under den tidens paranoida jakt på individer som ansågs vara häxor. Bokens centrala gestalter, flera av vilka är historiska personer, förefaller stundtals nästan kusligt verkliga i Wintersons levande avbildningar av dem. Winterson låter mestadels karaktärernas handlingar och dialog visa deras personligheter och drivkrafter, men personporträtten känns aldrig skissartade. Med få penseldrag ger Winterson karaktärerna ett psykologiskt djup och ett brett spektrum av nyanser i deras personlighetsdrag, och ju djupare vi lär känna dem och ju mer vi känner igen oss i dem, desto mer bryr vi oss om dem och vill att det ska sluta väl för dem.

Bokens huvudperson, Alice Nutter, är en kvinna som känns modern i sitt oberoende och i sitt kritiska tänkande. Hon följer sitt eget förnuft och visar beundransvärt mod i en tid präglad av vidskeplighet och förföljelse av oliktänkande, en tid då upproriska kvinnor kunde anklagas för att vara häxor och på så sätt oskadliggöras. Att kalla en kvinna för häxa var också ett sätt för otrogna puritanska män att befria sig själva från skuld och synd, då de kunde beskylla de kvinnor de haft sexuellt umgänge med för att ha förhäxat dem. Nutters entré i den här boken var så effektfull att det för mig var kärlek vid första karaktärsskildringen. Det är genomgående tät spänning, hela tiden tätt mellan illavarslande händelser och livsavgörande konfrontationer. En del våldsamma scener är dock explicita och detta, samt att mycket som sker i boken endast blir förklarligt om man beaktar komplicerade psykologiska krafter, gör att boken bör läsas av vuxen publik.

/Johan

tisdag 3 december 2013

En spökhistoria till jul?

Så här i väntan på julen brukar jag få ett (ännu större) sug efter en riktigt bra spökhistoria. Ni vet en sån där som är både mysig och lite kuslig, gärna gammaldags i stilen. Precis en sådan bok är Vintervålnader av Kate Mosse. Det är en ganska tunn bok med stämningsfulla illustrationer av Brian Gallagher. Dessutom utspelar handlingen sig, som namnet antyder, under vintern vilket ytterligare förhöjer stämningen.

Freddie Watson har förlorat sin bror under första världskriget och har väldigt svårt att hantera detta. Han ger sig ut på en resa i Frankrike för att komma bort från allt. Det börjar närma sig jul och Freddie kör på de smala, slingriga vägarna bland bergen för att ta sig till ett samhälle där han ska fira jul med några vänner. Plötsligt drar det ihop sig till en riktig snöstorm och Freddie hamnar i diket. Han börjar gå på stigar genom skogen för att ta sig fram till närmaste by där han kan få hjälp. Efter ett tag kommer han mycket riktigt fram till den lilla byn Nulle och tar in på ett pensionat där. Hela stämningen är väldigt mystisk och man förstår att det kommer hända saker när han bjuds in till byns årliga fest för att hedra de döda. Exakt vilka döda som det handlar om vet vi inte. Han beger sig i vilket fall till festen och träffar där Fabrissa som han blir helt förtrollad av. Han öppnar sitt hjärta för henne och berättar för första gången om sin sorg över broderns död. Nästa morgon vill han träffa Fabrissa igen, men ingen i byn vet vem hon är...

/Helen

måndag 2 december 2013

Amarone - om vin och mord

Nyligen har vi ju kunnat höra på nyheterna att vinet vi dricker kan innehålla olika tillsatser som kan vara skadliga för oss. Det sägs ju att verkligheten alltid överträffar dikten, men än är det väl inte så illa som i Måns Ivarssons och Thomas Peterssons deckardebut "Amarone", där folk dör som flugor efter att ha druckit av ett fint amarone-vin från en en viss vingård i norra Italien.

"Amarone" utspelar sig dels i Sverige, där vi får följa de svenska poliserna med den lite sävliga Nicodemus Bergman, och den betydligt tuffare Louise Andersson i spetsen, men också på den italienska vingården där det dödliga vinet framställts av en familj som varit vinodlare i flera generationer.

Vinet har sålts vidare till hela Europa, och förgiftningarna sker bland annat i Sverige och Tyskland. Det tar därför tid innan man kan hitta alla flaskor som är i omlopp, och fastställa om vinet förgiftades redan på vingården, eller om det har skett längre fram i leveranskedjan.

Boken är väldigt trevlig, spännande och lättläst, trots att alla dialoger och personbeskrivningar inte känns riktigt helgjutna. Kvinnorna i boken beskrivs tyvärr påfallande ofta med fokus på yttre attribut. Men sammantaget är det en väl genomförd intrig och trevlig läsning för stunden!

/Åsa

fredag 29 november 2013

Dimma över Darjeeling

… Mikael Bergstrands uppföljare till sin lysande”Delhis vackraste händer”, var även den angenäm läsning! Som så många gånger förr upplevs ofta uppföljare, även fristående sådana som denna, som något svagare produkter, men det kanske har lika mycket med förväntningar och nyhetens behag kring den första, att göra, som att den faktiskt tappar i kvalitet. För lite feel-good är det allt över denna också, men den hade inte riktigt de livsfilosofiska kvalitéer som den förra. Visst finns det färgstarka karaktärer, både goda och onda – men flest goda – sådana, även i denna. Och visst är fortfarande den gode Göran Borg en hopplös mespropp. Men han rycker upp sig lite i slutet, och en viss personlig utveckling går att skönja.

Han är alltså tillbaka i Malmö efter sin långa tid i Indien, har lyckats lägga manikyristens kärlek bakom sig – men lyckas inte gå vidare i livet. Han beter sig undvikande och dumt hos sin terapeut som dottern övertalat honom att gå till, och han visar sig vara en oväntad homofob när det kommer till kritan. Alltså flyr han fältet igen, till sin vän Yogi i Indien, som förbereder sitt bröllop. Men de ekonomiska förutsättningarna för detta går i stöpet, då Yogi blir grundlurad vid köp av en teplantage i norr, och han går nästan under i sin personliga kris. Men här visar äntligen Mr Goran lite civilkurage och lyckas få rätsida på detta – han lyckas rädda sin vän undan än värre katastrofer, de får teplantagen på fötter framför allt tack vare Yogis färgstarka fästmö, och de bedriver klappjakt på mannen som lurat dem på så mycket pengar. Spännande och oväntat, ett antal intressanta vändningar i händelseförloppet – och jag är ganska såld igen. Jag kan inte låta bli att hålla Mikael Bergstrands karaktärer nära hjärtat!

/Tuija

torsdag 28 november 2013

Tio saker jag lärt mig om kärlek av Sarah Butler

Den rotlösa Alice återvänder hem till London på grund av att hennes far ligger på dödsbädden. Eller hem och hem, Alice har hela sitt liv haft svårt för att känna sig hemmastadd och har aldrig trivts i sin pappas hus. London förknippas med ångest enligt Alice. Där levde hon nämligen tillsammans med Kal och upplevde för första gången trygghet. Dock var deras relation begränsad. De höll förhållandet hemligt för Kals föräldrar vilket innebar att Alice till exempel inte fick svara i telefon eller träffa hans strängt religiösa föräldrar, något som till slut fick henne att bryta med London och bege sig till fjärran länder. Hennes två äldre systrar, Tilly och Cee, anser att Alice nu måste mogna och sluta fly från sina problem. Familjen känns mycket splittrad men måste nu komma överrens om hur de ska ta itu med faderns dödsbo. Alice tycks ständigt återkomma till sin moders död, där hon skulbelägger sig själv, samt den enorma saknaden av Kal och känslan av rastlöshet. Samtidigt, i en annan del av London, lever den hemlöse Daniel på hoppet om att en dag hitta sin dotter. När han får reda på att hon finns i hans närhet börjar han försiktigt att söka kontakt med hjälp av pappersvikta ledtrådar.

En roman som blivit otroligt hyllad i hemlandet England och har översatts till 13 olika språk. Om ni är nyfikna på debutromanen "Tio saker jag lärt mig om kärlek" som Sarah Butler skrivit på sedan 2007 kan ni se ett inslag på SVT:s litteraturprogram Babels hemsida.

Fin läsning om familjerelationer och om att hitta hem.

/Sara

tisdag 26 november 2013

Smitning av Dominique Dyens

Sekwa är ett riktigt favoritbokförlag vars böcker sällan gör mig besviken. Nyligen läste jag den mycket intressanta Smitning av Dominique Dyens. Till en början var jag lite skeptisk, men efterhand som man får veta ett och annat blev det en helt annan slags bok. Spännande var det att lista ut hur saker och ting hänger ihop, även om detta inte alls är någon deckare. Lite stolt kände jag mig allt när jag gissade hur det låg till och det faktiskt visade sig att jag hade rätt. Det kan ju tyda på förutsägbarhet, men så var inte fallet den här gången.

Handlingen går inte att avslöja för mycket om, men huvudpersonen heter iallafall Anne Duval, är 36 år och längtar desperat efter att träffa mannen i sitt liv och bilda familj. Så desperat så att hon tar till en del drastiska metoder och bygger upp orimliga scenarion i sitt huvud. Hon har bland annat lurat sin mamma att tro att hon har träffat en man vid namn Patrick i två år. Inte nog med det, utan hon har fantiserat ihop så mycket om denne Patrick så att han känns verklig till och med för henne själv. Men han finns väl inte på riktigt? Vem är mannen som faktiskt heter Patrick som hon träffar en natt då hon övernattar på ett slott? Han finns ju uppenbarligen. Och psykiatern som hon så småningom söker hjälp hos, hur står det egentligen till med honom?

Det finns mycket att fundera över under läsningens gång, och jag skulle gärna läsa om boken för att njuta ännu mer av författarens skickliga lek med vad som är på riktigt och inte.

/Helen

måndag 25 november 2013

Björn Afzelius - en god man (och bara en människa)

När recensionsexet från Norstedts kom blev jag både nyfiken och lite orolig. För mig har Björn Afzelius’ person kommit att få en närmast en mytisk aura omkring sig, då hans musik spelades mycket hemma under min uppväxt, och jag själv var med mina föräldrar på hans spelningar. Den nya biografin är skriven av Gunnar Wesslén som följde Björn Afzelius i många år, både som vän privat, och i tjänsten som journalist. Ryktet sa att boken skulle teckna ett porträtt av artisten som var ärligt, men inte alltid så smickrande.

Wesslén beskriver mycket riktigt Björns liv, från den tidiga uppväxten utanför Huskvarna, via Hökarängen och Landskrona, innan han till slut hamnade i Malmö. Han beskriver hur karriären som sångare och låtskrivare tog fart, hur han mötte Mikael Wiehe, hyllningar och motgångar, och även hur Afzelius ratades och ibland förlöjligades av kritikerna – men älskades av folket.

Wesslén ger en bild av privatpersonen Afzelius som känns ärlig och äkta. Genom intervjuer med döttrarna och några av de många kvinnor som kommit och gått i hans liv, får man bilden av en man som var både rolig och omtänksam när han var närvarande – vilket tyvärr inte hände så ofta... Dock reagerar jag på en del spekulativa formuleringar om Björns kärleksliv, som exempelvis ”ibland tror jag att Bill Wyman i Rolling Stones är den ende som haft fler kvinnor på sina turnéer än Björn Afzelius".

För mig har Björn Afzelius och hans musik alltid varit förknippade med starka och värdeladdade ord som demokrati och rättvisa. Den bilden består efter läsningen – men nyanseras kanske lite också... Kanske är Björn och hans liv ett exempel på den klassiska devisen ”gör som jag säger – inte som jag gör”... Titeln känns väl vald – han var utan tvekan en god man med goda avsikter – men i alla avseenden bara en människa... Boken innehåller många bilder, en del från privata album, både från barndomen och från familjeliv och karriär som vuxen.

Sammantaget är det en fin och viktig dokumentation av en person som betydde mycket – och genom sin musik fortfarande gör det – för många människor.

/Åsa

torsdag 21 november 2013

Lyckliga gatan

…Liza Marklunds senaste, och tionde, Annika Bengtzon-thriller, är inte alls så dum! Lite oförtjänt tycker jag att hon har fått klä skott för allt möjligt raljerande över dussinförfattarskap etc. Men jag tror att hon säljer bra fortfarande, i de breda lagren. Och hon skriver absolut inte dåligt. Även om jag inte skulle kunna erinra mig ett endaste dugg av, säg kanske de sju, åtta senaste Annika Bengtzon-böckerna (vilket ju i sig är talande för att ytterst lite sticker ut, eftersom ingenting fastnar i minnet…). Men det är spännande, det är hyfsat trovärdigt, det är snyggt uppbyggt och sammanvävt scenario. Absolut helt ok underhållning för stunden. Och lite grann gillar jag faktiskt Annika Bengtzon fortfarande….

Här får hon nysta i en härva av det makabrare slaget, dock är det en kvinna på Rikskrim vi får följa när det kommer till de riktigt osmakliga detaljerna. Växelvis gräver de kring försvinnandet av en ung småbarnsmamma från den finare Solsidan, tortyren av hennes man Politikern, men också kring en försvunnen miljardärska – vilket dock ligger tjugo år bak i tiden. Men det finns vissa kopplingar, även om jag kan tycka att de framställs som ganska vaga. Och slutet känns väl lite sådär… Men som sagt – helt ok underhållning för stunden, även om litteraturkritiker gillar att sabla ner på Marklund.

/Tuija

onsdag 20 november 2013

"Seasons of Your Day" av Mazzy Star

Gitarrerna i Mazzy Stars låtar är oftast dovt skräniga, måttfullt distade, som en kontrollerad hes röst, och utgör en en perfekt ljudkuliss för Hope Sandovals drömska, sävliga, eftertänksamma röst. NME ger albumet "Seasons of your day" betyget 8 av 10 och recensenten Ben Cardew är idel lovord:
"Mazzy Star may be the best band in history never to have influenced anybody. Their narcotic blues is so anchored in Hope Sandoval's honeyed whisper that there's simply no point in copying them. On their first new album in 17 years, they seem to have frozen time: Sandoval's voice remains an indescribably beautiful thing, while David Roback's guitar provides haunting backing. . . . The songs . . . still seep into the bloodstream."

/Johan

måndag 18 november 2013

Doris och hennes katter

Bild från bokförlaget Forum
Den brittiska författarinnan Doris Lessing gick bort igår, 94 år gammal. Hon fick Nobelpriset i litteratur 2007 med motiveringen ”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Lessing hade då en bred och diger utgivning bakom sig, från debuten med ”Gräset sjunger” 1950 till sista boken ”The Cleft” som kom på engelska just 2007.

Doris Lessing hade ett speciellt förhållande till katter, hon omgav sig gärna med dem i sitt hem och fascinerades av deras gåtfulla natur. Hon har skrivit flera berättelser om katter där hon på ett kärleksfullt sätt studerar och iakttar dem, och funderar över ”det nattliga kattliga evigt ofattliga” - för att citera T S Eliot, en annan kattälskare.

Läs gärna ”Rufus”, en fin liten berättelse om den tufsiga strykarkatten som söker sig till Doris och hennes familj, och så småningom får en plats i hemmet. Hon beskriver så fint det prövande samspelet mellan katten och dess nya människor, men också dramat som utspelar sig mellan den nya katten och de katter som redan finns i familjen...

/Åsa

fredag 15 november 2013

Mormor hälsar och säger förlåt


… är Fredrik Backmans nya bok, efter att ha skrällt ordentligt med ”En man som heter Ove”. Utan att ha läst föregångaren var jag lite nyfiken på hur han skriver egentligen, eftersom han blivit så otroligt populär i de breda leden. Och utan att veta om föregångaren är skriven i samma stil, så måste jag erkänna att jag i alla fall efter denna genomläsning hann bli ganska trött på hans sätt att berätta sin historia. Språket, uttryckssättet, berättarstilen är… omständlig på något sätt. Och då menar jag inte den ungdomsjargong som lilla Elsa, huvudkaraktären (sju år, nästan åtta) brukar. Vilket inte är det minsta naturligt för en unge i den åldern. Inte heller hennes insatthet i allt mellan himmel och jord, eller hennes förnuft och klokhet. Men det går på något sätt att bortse ifrån, det hör liksom till berättelsen. Om Backman skurit bort allt det onödiga kringelikrånglandet med språket hade bokens omfång kunnat minska från nuvarande ca 450 sidor till istället ca 350. Vilket den hade vunnit stort på. För de språkligt tramsiga upprepningarna fram- och baklänges tröttar ut läsaren, bromsar upp läsflödet – men framför allt tillför de ingenting. Det blir bara tröttsamt efter ett tag. Och det är synd, för det är absolut ingen dålig historia han nystar ihop – tvärtom. Det är egentligen en väldigt sorglig och tragisk berättelse om ett antal livsöden i ett höghus, som vecklas ut allteftersom lilla Elsa levererar breven från sin döda mormor till berörda lägenhetsinnehavare. Allt och alla hänger ihop på de mest oväntade sätt, och det är snyggt ihoppusslat av Backman. Själva historien hade onekligen förtjänat en smidigare klädsel än den som den nu fått. Och Elsa hade sannerligen förtjänat någon mer vuxens öppna ögon (än mormoderns) för den förfärliga mobbningen hon får utstå i skolan. Det är en skam för skolan att ingen vill se, men det är nästan lika märkligt att hennes egna föräldrar inte riktigt tycks fatta hur illa det är. Elsas egen berättelse är nog egentligen den mest tragiska av de livsberättelser som Backman rullar upp – det gör ont ända in i själen.

/Tuija


torsdag 14 november 2013

Gone girl av Gillian Flynn

När den ekonomiska krisen och arbetslösheten drabbar paret Amy och Nick Dunne, flyttar de från New York, till Nicks barndomsort, en spökstad i Missouri som drabbats hårt av landets ekonomiska tillstånd. Flera av husen står tomma och gallerian som tidigare var stadens inkomstkälla har slagit igen. Amy, känd från framgångsrika boken ”Fantastiska Amy” som är baserad på hennes barndom och skriven av hennes egna föräldrar, har alltid haft pengar att luta sig tillbaka på. Men även de börjar sina… Med de sista pengarna ur Amys pott köper Nick en bar som han delar med tillsammans med sin syster Go. Amy får istället nöja sig med ett stillsamt hemmafruliv, något som hon vantrivs med. Utåt sett ser de ut som ett normalt gift par, kämpandes i en lågkonjunktur, än så länge barnlösa – men under ytan pågår ett psykologiskt spel, olikt allt annat.

På parets femte bröllopsdag är Amy försvunnen. Röran i vardagsrummet tyder på ett bråk, det finns spår av blod som man slarvigt försökt städa bort, kvällen innan har grannar dessutom hört ett högljutt gräl inifrån huset och nu saknar Nick alibi för timmarna då mordet/försvinnandet har ägt rum. Misstankarna riktas såklart mot Amys make Nick som inte förbättrar situationen då han uppvisar ett märkligt beteende inför såväl poliser som media genom att leverera lögn efter lögn... Som en tradition vid deras bröllopsdagar brukar Amy alltid arrangera en liten skattjakt baserad på ledtrådar och frågor ur deras förhållande, där målet ofta har en speciell innebörd, så även i år. Spår som Nick motvilligt följer.

Då det dessutom uppdagas att Nick har en ung älskarinna sedan ett år tillbaka, samt då polisen upptäcker Amys dagbok som hon skrivit i dagligen sedan sju år tillbaka, där den sista raden lyder ”Den där mannen skulle kunna döda mig” ser läget mycket mörkt ut. Men halvvägs in i romanen tar berättelsen en helt ny och minst sagt oväntad vändning som kastar omkull läsarens tidigare förväntningar. Som läsare kastas man fram och tillbaka i sin osäkerhet; vem bör man lita på?
Gillian Flynn har tidigare skrivit "Vass egg" (2006) och "Mörka platser" (2012).

/Sara

onsdag 13 november 2013

"Djur" av Joyce Carol Oates

Gillian Brauer är litteraturstudent på ett litet college enbart för kvinnor. Hon har, liksom flera av sina klasskamrater, blivit förälskad i sin lärare i litteratur, Andre Harrow. Harrow är mer lik en sektledare än en lärare. Under sina seminarie-undervisningar i poesi favoriserar han de vackra och de som anstränger sig mest för att få hans gillande, något som skapar eskalerande rivalitet mellan de kvinnliga studenterna. Utöver detta är Gillian svartsjuk på Harrows fru, Dorcas, en skulptris, och Gillian förföljer henne utan att själv riktigt veta varför. Dorcas konst är kontroversiell. Hennes utställning på skolans konstmuseum har budskapet att det som skiljer människan och djuren åt är så litet att det i stort sett är obetydligt, ett synsätt som strider mot religiösa gruppers uppfattning om att människan är skapad i Guds avbild. Samtidigt utsätts Gillians campus för ett flertal anlagda bränder, och hennes klasskamrater lämnar hastigt skolan utan förklaring. Harrow säger ingenting om studenterna som försvunnit från hans klass, låtsas som om inget har hänt och flyttar om bord och stolar i klassrummet så att det inte ser ut som om någon saknas.

Harrow utnyttjar Gillians känslor för honom, och utnyttjar henne sedan sexuellt. Han presenterar henne för Dorcas, och tillsammans inleder det gifta paret ett sexuellt förhållande med Gillian, och ger henne droger för att göra henne lättare att manipulera. Då paret reser till Paris hittar Gillian fruktansvärda hemligheter om paret i deras hus. Berättelsen tar nu en kuslig vändning då det visar sig att Harrow och hans fru är genuint onda, sadistiska. Gillians beundran av dem byts till desillusion. När de återvänder faller hon dock tillbaka i det gamla mönstret och låter dem utnyttja henne igen. Men sedan händer något en natt som får henne att återigen se igenom deras psykologiska manipulation och när hon hämnas på dem beskriver hon sin handling, som får fruktansvärda konsekvenser, som instinktiv.

Romanen är kort, kompakt, men mångfacetterad, en roman som man upptäcker allt fler nivåer i andra gången man läser den. Ali Smith har kallat "Djur" ”stark ... mäktig, berörande" och "tillfredställande”.

/Johan

tisdag 12 november 2013

Den sista fristaden av Tracy Chevalier

Tracy Chevalier tillhör de författare som har funnits med mig länge. Jag började läsa hennes böcker som tonåring och har sedan dess läst allt hon skrivit. På senare år har utgivningstakten minskat, och det var några år sedan hon senast kom ut med en ny bok. Därför var jag glad när jag fick mysa ner i soffan med alldeles nya Den sista fristaden. Något jag uppskattar mycket med hennes böcker är all research hon lägger ner, det känns verkligen som att man lär sig något varje gång man läser dem. I det här fallet lärde jag mig massor om lapptäckssömnad och om kväkare. Jag är också svag för välskrivna historiska romaner.

Här får vi följa Honor Bright, som tillsammans med sin syster lämnar England för Amerika i mitten av 1800-talet. Resan över havet blir riktigt jobbig, Honor mår konstant illa i flera veckor och när hon väl går iland på amerikansk mark säger hon till sig själv att hon aldrig kommer att fixa en återresa utan nu får hon stanna här. Tanken är att systern ska gifta sig med en man i Ohio, som liksom systrarna tillhör en kväkarförsamling, men hon dör ganska omgående i gula febern och Honor lämnas ensam i ett främmande land. Systerns tilltänkta man vet inte ens om att hon existerar, och blir förstås måttligt nöjd när han får Honor på halsen istället för en hustru. Räddningen för Honor blir sömnaden, hon är mycket skicklig på att sy och hjälper bland annat till i en hattbutik.

Ett annat problem som Honor ställs inför är de flyktingar som rymt från söderns slavplantager med hopp om att ta sig över till Kanada. Honor slits mellan sin önskan att hjälpa dessa människor men samtidigt hålla sig på rätt sida lagen för att inte utsätta de människor hon bor hos för fara.

/Helen

fredag 8 november 2013

En egen strand av Aino Trosell

I Aino Trosells senaste roman gör två systrar något som ytterst få skulle vågat; lämnar allt bakom sig, för att bosätta sig på en egen, pytteliten, öde ö, någonstans utanför Indonesien. Dock kanske inte för gott, men de ska åtminstone ge det ett halvår eller ett år. Och anledningen till uppbrottet är att båda, i stora drag, ”gått in i väggen” – bara inte orkar med tillvaron mer. Hanna, socialsekreteraren, har bränt sig i båda ändar med ett omöjligt jobb, en man som inte bryr sig så värst mycket om henne, och barnen som nu i alla fall är vuxna nog att klara sig utan henne ett tag. Systern Judit har däremot levt ensam hela sitt liv, och ägnat det åt konsten; hon målar och målar, och har livnärt sig bland annat på att hålla kurser i detta. Men även hon har kämpat för hårt, för länge, i någon motvind som man inte blir riktigt klar över, men båda kommer snabbt överens om att det är detta de behöver. Stillhet, ro, ensamhet, läketid. Tid att hitta tillbaka till sig själva, att hela den sargade själen, att läka det trasiga sinnet, att reda i de trassliga tankarna och känslorna. Någonstans under livets gång tappade de kontakten med sig själva – och varandra. Och så här långt låter det ju både klokt och nödvändigt – om än lite drastiskt - att hyra en egen ö för att få tystnad och få vara ifred. Men de lever sitt Robinsonliv på sin egen strand, och varannan vecka paddlar de över till grannön för att proviantera vatten och andra livsnödvändigheter.

Men… friden och ron har givetvis en ände – det förflutna hinner ikapp dem, bubblar över, samtalen är inte längre läkande utan hetsiga och anklagande, och saker ställs på sin spets. Helt plötsligt är de såta systrarna, som var varandras stöttepelare, varandras fiender och allting blir bara hat och aggressioner. Och kanoten försvinner. Hur ska de överleva? Och hur ska de överleva varandra? Går det?

En lite bedräglig paradisskildring, som inledningsvis är väldigt intressant, som i mellanpartiet blir lite drygt ältande och seg, men som avslutningsvis visar sig innehålla massor av mörker och oväntad brutalitet. Och sen blir man som läsare inte riktigt klok över hur det egentligen slutar. Eller hur det egentligen var. Öppet slut kan man kalla det, antiklimax också, beroende på vad man tycker om sådana vändningar. Lite ovanligt och mycket oväntat var det i alla fall.


/Tuija

torsdag 7 november 2013

Colombes granne av Tatiana de Rosnay

Den välartade Colombe Barou flyttar tillsammans med sin familj, beståendes av man och tvillingar, in i en ljus och elegant fyrarummare, intet ont anande om vilka förskräkliga nätter hon kommer att få uppleva där... Colombe arbetar som spökskrivare, för tillfället åt en ekivok filmstjärna, och arbetar därmed mest hemifrån. Hon är skötsam, prydlig och tillfreds med sitt liv till den natten hon vaknar klockan tre av ett ljud hon inte kan spåra. Ljudet får henne helt ur balans, hon kan inte somna om utan plågas av sömnlöshet hela natten. Ljudet, som till en början svårt att sätta fingret på, utvecklar sig efter några nätter till musik, hög musik, alltid klockan tre på natten, alltid då Colombes man Stéphane är bortrest.

Ljudet kommer uppifrån där den välansedda läkaren Dr Faucleroy bor. Stilig och med ett oerhört gott rykte om sig är han svår att beskylla, men Colombe är övertygad. Hon ber sin man att prata med doktorn i fråga, hon skriver lappar, telefonerar, men inget svar och ingen förändring. Colombes nära och kära, det vill säga hennes make och syster tror hon är galen och misstänker henne istället för otrohet, på grund av hennes förändrade beteende och hennes besatthet av läkaren på våningen ovanför… Colombe tappar till slut helt sin verklighetsuppfattning, allt kretsar kring den sömn hon aldrig kan få. Allt hon kan tänka på är vad som kommer att hända klockan tre inatt. Hon försummar sitt arbete, sin man och sina barn.
 
Grannens närvaro blir mer och mer påtaglig, en natt kan Colombe svära på att han är i hennes sovrum. Dagen därpå skaffar hon sig därför en säkerhetskedja som samma natt bryts itu. Den rädsla som Colombe innan kände övergår nu istället till vredesmod. Hon beslutar sig för att hämnas och tar genom husets vaktmästare beslag på Dr Faucleroys nyckel. Genom små små medel som att flytta hans bokmärke i romananen han just nu läser, skapa oreda i hans skivsamling och stänga av hans kylskåp vinner även hon makt över hans liv. Efter allt det hon utstått är det väl inte mer än rätt? Vad hon här inte vet är att det psykologiska spelet mellan Colombe och grannen härmed är på väg att eskalera.

/Sara

onsdag 6 november 2013

"The Ocean at the End of the Lane" av Neil Gaiman

Bokens berättarjag, som förblir namnlös för oss läsare, har återvänt till sin hemstad för att närvara vid en begravning. Berättarens förträngda minnen kommer fram igen då han ser en damm bakom en bondgård vid slutet av vägen där han växte upp. Då han nu plötsligt minns "allting" förflyttas berättelsen tillbaka i tiden och vi får följa berättaren när han är sju år och är med om något traumatiskt.

De händelser som berättaren förträngt börjar när han som sjuåring råkar se liket av en man som begått självmord efter att ha spelat bort sina vänners pengar. Polisen kommer till platsen där liket finns och behöver någon som tar hand om berättaren medan de pratar med hans pappa. Huvudpersonen möter nu Lettie, som bor på bondgården vid vägens slut. Lettie påstår otroliga saker, som att dammen är en ocean och att hennes mormor är så gammal att hon kommer ihåg Big Bang. Men när det börjar inträffa övernaturliga saker undrar han om inte en del av Letties fantasivärld finns på riktigt. Berättaren tycks hemsökas av en ond ande, och när han tar hjälp av Lettie tar hon honom med sig till andevärlden för att där binda fast anden som plågar honom. Innan de beger sig dit säger hon att han aldrig får släppa hennes hand. Något överraskar honom och han råkar ändå släppa hennes hand, vilket gör att hon inte kan skydda honom. Lettie hjälper honom att fördriva det onda väsendet som besitter honom men onda krafter har sluppit ut ur andevärlden. En av dessa krafter är barnsköterskan Ursula, i själva verket är ett monster, som inleder en affär med hans pappa och skapar slitningar i familjen. Lettie Hempstock använder sig av andeväsen för att bekämpa Ursula, men förlorar kontrollen över dem och de attackerar berättaren. Lettie kastar sig framför honom så att de attackerar henne istället.

Det finns många kusliga scener i boken. Allra kusligast är det när mannen som var inneboende hos berättarens familj kommer tillbaka från de döda efter att ha begått självmord. Han försöker skrämma berättaren och få honom att lämna den magiska ring i gräset som Lettie gjort, där ingenting ont kan hända honom så länge han stannar i den. Men det finns många varma scener också. Den skildrar berättarens vänskap med Lettie lika mästerligt som det kusliga de är med om. Det är en mycket stark roman av Gaiman och jag rekommenderar den till alla som söker spänning och starka karaktärsskildringar.

/Johan

tisdag 5 november 2013

Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco


Det här var min första bekantskap med Eco. Jag har fått för mig att han är lite svår att läsa, och tycker nog att jag till viss del fick det bekräftat. Samtidigt som jag imponeras av hans otroliga kunskaper så känner jag att det nästan blir lite för mycket av det goda. Boken drunknar liksom i historiska detaljer, människor och händelser, vilka dessutom nästan samtliga har verklighetsanknytning. Jag tycker att grunden i boken är mycket spännande och intressant, och det hela är väldigt skickligt ihopsatt, men jag orkar inte riktigt engagera mig i allt.

Huvudpersonen Simonini är en helt igenom osympatisk figur. Boken består av hans dagboksanteckningar från 1897, där han redogör för sitt liv. Bakom en fasad som antikvitetshandlare i Paris har han hållt på med betydligt ljusskyggare verksamheter. Han förfalskar dokument på begäran, och är mycket skicklig på det. Han menar att så länge det rör sig om dokument som borde ha funnits, och som borde ha varit sanna, så gör han egentligen inget orätt. Han anlitas av diverse högt uppsatta personer, och känner inga lojaliteter åt något håll. Han avskyr i stort sett alla människor, och kategoriserar dem i grupper med olika negativa egenskaper. Men allra mest avskyr han judarna, och där möjligheten finns att få med dem på ett hörn när han skapar sina påhittade dokument så tar han den utan att tveka.

Andemeningen i boken är både skrämmande och intressant. Det går att övertyga folk om att de mest otroliga saker är sanna, så länge man spelar på tankar och rädslor som redan finns där. Författaren visar på fördomarnas farliga makt, och får verkligen oss som läsare att tänka till. Även om detta utspelar sig på 1800-talet känns det applicerbart på vår egen tid, och många av de resonemang som förs kunde lika gärna ha uttalats idag.

Jag är imponerad som sagt, och någon gång kanske jag orkar ge boken den fulla uppmärksamhet som jag faktiskt tror att den förtjänar.
/Helen

måndag 4 november 2013

Jimmy Perez är tillbaka!

Om ni som jag läst och gillat Ann Cleeves deckarkvartett om Shetlandsöarna, blev ni säkert också rejält besvikna över hur hon avslutade den sista delen, ”Blå gryning”. Det kändes inte riktigt bra att hon övergav kommissarie Perez och övriga karaktärer i en svår situation... Om det däremot skulle vara så att du just nu är mitt i serien och läser, så råder jag dig att vänta med att läsa detta blogginlägg tills du kommit igenom kvartetten. Cleeves har ju börjat skriva på en annan deckarserie – som för att ytterligare understryka slutet på Shetlandsserien - med den buffliga kommissarie Vera Stanhope i huvudrollen. När jag lånade hem ”Dead water” var det i tron att detta var den senaste boken om Stanhope.

Döm om min förvåning när boken börjar med att Jimmy Perez vandrar längs med Shetlandsöarnas stränder, plockar stenar och saknar sin älskade Fran. Det har nu gått ett halvår efter hennes död, och Perez är ännu inte tillbaka på sitt arbete vid polisen. Mot sin vilja blir han ändå indragen i ett fall där en journalist från öarna hittas död i en båt. Situationen kompliceras av att den som hittar kroppen är öarnas åklagare som dessutom verkar ha egna kopplingar till fallet... För att sköta utredningen i Perez frånvaro kallar man in kommissarie Willow Reeves, en yngre kvinna som är lite okonventionell i både framtoning och arbetsmetoder.

Mycket av behållningen med boken var för min del återseendet med karaktärerna och Shetlandsöarnas fantastiska miljö. Själva deckargåtan börjar dramatiskt och spännande men mot slutet känns det faktiskt lite som att historien går på tomgång. Man kan alltid hoppas att serien – liksom kommissarie Perez - kan hämta sig och komma tillbaka...

/Åsa

PS! Missa inte Café Bokstugan ikväll kl. 18 i stadsbibliotekets hörsal. Temat är skräck, rysare och thrillers...

torsdag 31 oktober 2013

Schimpansen från Munkfors av Ina Ekegård


Vilken fantastisk debutant! Med ett underbart språk, och ett underbart äventyr att berätta. Det här tyckte jag väldigt mycket om!

Boken kretsar kring Tuva som är 23, och är ute och luffar med Peter - hennes bästis sen barnsben. Vi får följa dem kors och tvärs runt Nya Zealand, men dessförinnan har de varit i Australien, som läsaren bara får korta nedslag kring. Och så småningom hamnar Tuva i Indien, på egen hand... Spännande? Ja! Och som det står på baksidan; "Det här är en bok för dig som är ung. För dig som varit ung. Det är en bok för dig som rest jorden runt med ryggsäck. Eller som aldrig kom iväg." Alltså en bok för alla - men särskilt för dem som själva luffat runt, eller står i begrepp att göra det. För här finns allt; tankarna och reflektionerna, flytet och oflytet, de oväntade mötena, både de goda och de mindre goda. Och erfarenheterna som gör dig både rikare och klokare. Och naturligtvis tilliten till att livet vill oss väl - allting ordnar sig, om man bara är öppen för möjligheterna. Ett jättebra komplement till Christina Wahldéns bok tidigare i år "En varm vinter", på ungefär samma tema.

Dock skiljer de sig åt i djup - här får vi följa Tuva i tillbakablickar i livet, som format henne till den hon är - för hon är inte en tjej vilken som helst.. En tuff uppväxt under skolåren, utsatt och ensam, som till slut fick henne att sätta ned foten radikalt och hänge sig åt punkrocken, välja kollektivet, bli vegetarian - väldigt mycket motvals, anti, hon tänker, hon känner en massa, och reagerar. Henne kör man inte över i första taget när hon väl blivit tonåring. Och på andra sidan kommer så småningom en stark och klok tjej ut, som vet vad hon vill, och vet vem hon älskar, till skillnad från dem hon tycker väldigt, väldigt mycket om.

Mycket läsvärd!

/Tuija

onsdag 30 oktober 2013

In memoriam: Lou Reed 1942-2013


Lou Reed gick bort den 27 oktober 2013. Med sitt band Velvet Underground, ett av de mest inflytelserika banden i rockmusikens historia, utvidgade Reed rockmusikens kreativa möjligheter. Han visade att med enkla medel går det att framkalla stora känslor, transportera en publik till andra platser med berättelser som berör likt konstnärliga filmer. David Bowie, nära vän till Reed och tillika inflytelserik och nyskapande artist, uttryckte sin sorg efter Reeds bortgång och beskrev Reed som en mästare.
 
"White Light/White Heat" av Richie Unterberger är en bok om Velvet Underground som är oumbärlig för många av Lou Reeds fans. Boken har också fått fin kritik av flera respekterade musiktidskrifter, exempelvis MOJO och The Wire:

"An impressive means to reflect on the conundrum of what could be the ultimate cult band ... detailed and anecdote-packed ... fascinating chronology, researched in forensic detail." - MOJO

"Unterberger pulls together a mass of contemporary reviews and reportage, with sources ranging from the mainstream media to obscure critics... He's particularly good at tying up odd historical detail." - The Wire

/Johan



tisdag 29 oktober 2013

Svarta havet av Kéthévane Davrichewy


Åh vad jag tycker om den här fina (både till utseende och inehåll) boken i fantastisk översättning av Anna-Karin Palm. Svarta havet är verkligen en bok som växer och växer under läsningens gång, och när jag till slut lägger ifrån mig den är jag helt förälskad i den.
 
I nutid befinner vi oss i en lägenhet i Paris. Tamouna vaknar upp till sin 90-årsdag, som ska spenderas tillsammans med hela familjen. Kanske kommer också ungdomskärleken Tamaz som hon inte har träffat på många år. I tillbakablickar får vi ta del av Tamounas uppväxt i Georgien, somrarna vid Svarta havet där hon för första gången träffar Tamaz, flykten till Paris då hennes far engagerar sig starkt i Georgiens kamp för självständighet. Vi får också träffa Tamouna i olika skeden av hennes vuxna liv, genom giftermål, barnafödslar och skilsmässa, och hela tiden finns Tamaz någonstans där i bakgrunden.

Det är en vacker historia som rymmer så mycket, och med ett underliggande vemod som är så fint beskrivet. En riktig liten pärla!

/Helen

måndag 28 oktober 2013

Den stora matchen av Arnaldur Indridason

Den isländske författaren Arnaldur Indridason fortsätter att berätta om poliskollektivet kring polisen Erlendur. Här hamnar vi i 1970-talet och får lära känna Marion Briem, Erlendurs mentor som nybliven polis. Sommaren 1972 är Reykjavik värd för ett schackmästerskap. Schackmästarna Fischer och Spasskij ska spela om världsmästartiteln. Det kryllar av utlänningar i staden, kalla kriget pågår för fullt och mitt i allt detta blir en ung pojke knivskuren till döds på en biograf. Ett till synes lika meningslöst som oförklarligt mord. Marion Briem utreder i skuggan av världspolitiska drag, för mordet visar sig ha kopplingar till både öst och väst. Mordutredningen är en sak i denna deckare, samtidigt får man en inblick i Marion Briems barndom. Island var hårt drabbat av tbc och Marion Briem ett av de smittade barnen som vistades länge på sanatorium.

Jag gillar Indridasons isländska deckare. Hans böcker kanske inte är de mest spännande och våldstäta, men han skriver med ett exakt språk och får med både det aktuella världsläget, personliga detaljer om sina karaktärer, den isländska miljön och historiska tillbakablickar. Det är skickligt.

/ Carina

fredag 25 oktober 2013

Analfabeten som kunde räkna

...av Jonas Jonasson... uppföljaren till Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Och ja, det känns i varenda mening att det är Jonasson bakom språket. På både gott och ont. Lite trött känner jag mig inledningsvis när jag ramlar in i detta – för det känns omedelbart som om jag har läst detta förut. Vilket jag ju inte har – men språket, rösten, uttrycket... ja det är Jonassonskt ända ner på cellnivå. Och ja, jag vänjer mig efter ett tag, för det ju inte Allan Karlssons öden och äventyr jag följer utan Nombekos. Och hennes liv utvecklar sig till samma totalt osannolika skröna i romanform. Och man vänjer sig vid det också. Det är småhumoristiskt, ibland lite omständligt, många sidospår varav de flesta ändå har sitt berättigande (inser man längre fram i boken)... ja det är mycket som känns bekant.

Vi får i alla fall följa lilla 10-åriga sydafrikanska Nombeko, från att som icke läs- och skrivkunnig i de fattiga slumområdena i Soweto, tömma latrintunnor, till att bli överkörd och därefter inspärrad på ett område där atombomber tillverkas. Städerska blir hon där, men som den nyfikna och vetgiriga själ hon är, så lär hon sig allt hon kommer över, och inser i de flesta sammanhang att hon alltid är omgiven av idioter – oavsett vilken position de har i samhället. Jonasson driver med högt och lågt, alla får sig en släng av sleven, alla framställs som ungefär lika korkade (med vissa undantag..), vare sig hon är i Afrika, eller Sverige där hon så småningom hamnar. Med en atombomb på släptåg. Som egentligen inte finns. Och lär känna Holger och Holger – varav den ene av dem, som finns lika lite som atombomben, (och hon själv, för den delen) blir hennes kärlek och stöd genom livet. Som allt mer går ut på att få överlämna atombomben i statsministerns händer, vilket sannerligen inte låter sig göras i första taget. Och jag kan inte låta bli att undra vad Reinfeldt och Kungen – som båda är ganska välporträtterade här - tänker om de läser denna bok...

Men lite lagom putslustigt är det, fullständigt och totalt osannolikt på varendaste punkt, lite i drygaste laget känns det som ibland (drygt 400 sidor) – men ändå samtidigt en liten smula uppfriskande – för det finns ju inget liknande . Fast jag kan inte låta bli att undra över hur många såna här jätteskrönor man mäktar med som läsare. Nyhetens behag – javisst, men sen infinner sig en viss mättnad. Åtminstone för mig. Återstår att se hur många storsäljare han kan producera. Eller om han får omvärdera sitt stilistiska grepp.

/Tuija

torsdag 24 oktober 2013

Om den lidande passionen

Ester Nilsson, poet och skribent, lever i en till synes trygg och stabil relation med sin sambo. Till den dagen hon får i uppdrag att hålla ett anförande om konstnären Hugo Rask, en man hon sedan länge beundrat. Föredraget går över förväntan, Hugo Rask är en av åhörarna och berömmer sedan Ester med orden "aldrig har någon utomstående förstått mig så på djupet och med sådan precision.". Sedan den meningen yppats är Hugo Rask det enda som upptar Esters tankeverksamhet. Allt annat blir jämförelsevist färglöst och ointressant. Hon bryter med sin sambo för att kunna lägga all sin tid på Hugo Rask. På grund av den Hugo Rask- kännedom hon besitter får hon nya uppdrag; att skriva en intim artikel om Hugo Rasks förhållande till Jag och Du i hans verk. Uppgiften innebär att Ester och Hugo spenderar långa sessioner ihop i hans ateljé där de diskuterar allt mellan definition av konst till om det är mer etiskt korrekt att äta ryggradslösa djur eller ej. De förflyttar sina träffar till restauranger och trots att det är samtalet som dominerar deras relation så blir stämningen dem emellan mer och mer laddad, i första hand för Ester... "Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.".

Förhållandet mellan dem trappas upp, dock i en mycket långsam takt. Ester åtrår Hugo Rask allt mer medan han istället distanserar sig. Han blir svår att nå, försvinner iväg under helgerna, svarar inte på sms, vilket driver Ester till vansinne. Hon söker upp honom, försöker konfrontera honom, men lindas åter igen in i hans tomma ord och löften. Allt blir ett tecken värt att analysera. Detta resulterar även i att Ester tappar större delen av sitt förnuft då hon ställer oerhörda krav på deras relation som i Hugo Rasks ögon anses vara ytlig och spontan. Hon begriper inte varför han inte kan förstå att de är ämnade åt varandra, något som är alldeles uppenbart för Ester.

Författaren Lena Andersson målar upp Ester med ett rationellt och klart språkbruk som på ett naket och osentimentalt sätt visar upp den olyckliga förälskelsen som hon drabbats av. Och vem kan inte identifiera sig med Ester? Där kärleken omvandlas till besatthet, handlingarna man önskar vore ogjorda, tomheten och otillräckligheten då han går till en annan kvinna... Läs Egenmäktigt förfarande, nominerad till årets Augustpris.

/Sara

tisdag 22 oktober 2013

Nominerade till Augustpriset 2013

Nu är nomineringarna till årets Augustpris klara...

Skönlitteratur:
Lena Andersson: "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek"
Per Olov Enquist: "Liknelseboken"
Athena Farrokhzad: "Vitsvit"
Katarina Frostenson: "Tre vägar"
Sven Olov Karlsson: "Porslinsfasaderna"
Kjell Westö: "Hägring 38"

Facklitteratur:
Tore Janson: "Germanerna. Myten. Historien. Språken."
Dan Josefsson: "Mannen som slutade ljuga. Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick"
Gustav och Marie Mandelmann: "Självhushållning på Djupadal"
Martin Schibbye och Johan Persson: "438 dagar"
Lena Sundström: "Spår"
Bea Uusma: "Expeditionen. Min kärlekshistoria"

Barn- och ungdomslitteratur:
Anna Höglund: "Om detta talar man endast med kaniner"
Sara Kadefors: "Lex bok"
Ellen Karlsson och Eva Lindström: "Snöret, fågeln och jag"
Frida Nilsson: "Jagger, Jagger"
Klara Persson: "Maximilian och minimalian"
Lena Sjöberg: "Cirkusloppor på luffen"

Vinnarna tillkännages den 25 november.

/Åsa


måndag 21 oktober 2013

Läsa klart – eller inte?

Förra lördagen hade DN en intressant krönika av Johan Västerbro, där han analyserar det fenomen han själv kallar ”det avbrutna läsandets mysterium”, och frågar sig självkritiskt om det faktum att man ibland överger en bok efter några sidor eller kapitel, kan tyda på ”bristande läsdisciplin”. På ett mycket läsvärt och underhållande sätt undersöker han problemet systematiskt, med hjälp av bland andra Horace Engdahl och Johan Svedjedal.

Min sommarläsning anno 2012 - en av
dessa böcker blev aldrig färdigläst...
En idé som lanseras är att vårt avbrutna läsande hör ihop med den allmänna konsumtionskulturen. Vi är helt enkelt så bortskämda med utbudet av böcker och deras tillgänglighet idag, att vi kan unna oss att bara läsa det vi tycker om, till skillnad mot hur det var på den tiden böcker var en bristvara och varje volym vårdades som en skatt.

Horace Engdahl ångrar både böcker han slutat läsa – och en del han läst klart... Själv är jag kluven – ibland kan även det som kanske är lite tungt och svårt att ta sig igenom för stunden vara både viktigt och givande i längden – men samtidigt så finns det ju så många bra böcker som bara ligger och väntar på att bli lästa... Kanske är det tillfället som avgör – en bok som man inte alls kan fördra vid första läsförsöket, kan vid ett senare tillfälle visa sig vara en riktig pärla...

Min senaste avbrutna läsning var Hilary Mantels hyllade roman ”Wolf Hall” om livet vid Henrik den åttondes hov i England. I det fallet skyller jag faktiskt på flera samverkande faktorer - dels tillfället – jag var lite stressad och kände att det just då tog för mycket energi att hålla sig ajour med det talrika persongalleriet och alla intriger dem mellan – dels var det faktiskt kö på boken här på bibblan, så jag fick lämna tillbaka den rätt snabbt... Men början kändes ändå så pass lovande att det säkert blir ett återseende snart!

Läs hela artikeln i DN här.

/Åsa

fredag 18 oktober 2013

Rörgast av Johan Theorin

....har så äntligen kommit – den sista, och av många, inklusive mig, efterlängtade sista delen i Johan Theorins årstidssvit från Öland. Och kanske är det så att Öland måste ligga en väldigt varmt om hjärtat, om man till fullo ska uppskatta hans verk. För han inledde så storslaget med den mäktiga Skumtimmen, som nu också går på bio, att det inte kan ha varit lätt att skriva uppföljarna. Och antagligen är det också därför det har tagit sin tid innan sviten nu är fullbordad. Visst var Nattfåk och Blodläge svagare historier, och nu när jag så läser den sista så känns det som att… det här har jag ju läst förut. För mycket går igen. Det är fortfarande Gerlof, vars nyfikenhet inte kan tyglas, som nystar i mysterier, det är återigen en liten pojke som är en av huvudkaraktärerna, det är återigen mycket välbärgade sommarölänningar som inte har rent mjöl i påsen, det är återigen någon, långt bak i tiden, som emigrerat, som nu lite mystiskt återvänt. Ja, kanske är det för mycket som går igen. Och det är synd, för det känns som att Theorin antagligen inte kan skriva på nåt annat sätt än så här. Och så är det ju verkligen inte. Den helt fristående Sankta Psyko var ju något helt annat – en annan röst, ett annat språk, en helt annan typ av historia. Så varför förmår han inte variera sitt Ölandsberättande mer? Det blir svårflörtat med litteraturförståsigpåarna gissar jag, det kanske bara är de redan frälsta (Theorinfansen tillika Ölandsälskare) – såna som jag – som kan ha överseende med allt det redan välbekanta. För det ändå en njutning att läsa den, och det är dessutom en viss sorg som medföljer, över att det – antagligen – var den sista. Om Gerlof - den kloke, gamle, eftertänksamme, som nu börjar känna att livet sjunger på sista versen. Jag hoppas innerligt bara att inte Johan Theorins berättande gör det.

/Tuija

torsdag 17 oktober 2013

Kattbarnen av Emma Nordlander

Kattbarnen är en debutroman full av sorg och otrygghet. Den utspelar sig någonstans i Smålands skogar. De tre syskonen Amos, Dalia och Ella står utan föräldrar efter att deras mamma har gått bort i cancer och pappan hanterat sorgen genom att fly landet. Kvar lämnas Amos med ett arbete på fabriken och det huvudsakliga ansvaret för familjen och Dalia som tvingas hoppa av skolan för att ta hand om den yngsta systern Ella, blott 1,5 år gammal. 

Utan någon nära släkt att söka hjälp och stöd hos intar de båda syskonen Amos och Dalis rollerna som Ellas föräldrar vilket rör om i relationen mellan dem båda. Sveket från pappans flykt och oron över att samhället kommer att upptäcka deras tragedi, hänger över dem. De tvingas agera som vuxna, trots att de inte alls är redo för det. De har det även svårt ekonomiskt, hur de ska få maten att räcka är ett ständigt dilemma...

Det är överlag en lågmäld ton genom hela romanen, sparsmakat men med mycket som döljer sig mellan raderna.  Romanen bjuder på en laddad och obehaglig stämning dels genom Dalias inlednade självmordsförsök, strejk och hot om nedläggning på Amos fabrik samt rädslan över allt till slut kommer att uppdagas vilket i så fall kan resultera i att socialen tar Ella ifrån dem. Men någonstans, i fattigdomen, oron, eländet finns det trots allt hopp.

En fascinerande liten berättelse som hänger kvar i en, länge. Påminner om Carl Johan Vallgrens Havsmannen, där vi även får följa unga människor svikna av vuxenvärlden.

/Sara

onsdag 16 oktober 2013

"Aldrig godnatt" av Coco Moodysson

Det har för många människor funnits en tid i livet då musiken betytt allt. Den tiden inträffar oftast under brytningstiden då man lämnar barndomen bakom sig och letar efter sin identitet som vuxen. Igenkänningsfaktorn för musikälskare borde vara hög när man läser "Aldrig God natt" av Coco Moodysson, en briljant skildring av vänskap och musikens makt att befästa och stärka vänskapsband. I en rörande scen får man tal del av när bokens tre huvudpersoner, Coco, Klara och Matilda, hör The Clashs album "London Calling" för första gången. Scenen inleds med texten i översta panelen: "En dag förändrades allt...". De unga kvinnorna börjar spontant dansa, dansen blir alltmer befriad från självmedvetenhet, tills de unga musikälskarna faller ihop på golvet och börjar snyfta av lycka. "Det här är den bästa dagen i hela mitt liv," säger Matilda, Klaras storasyster, medan de tre tjejerna håller om varandra. Andra scener som berör med sin enkelhet och rättframhet är när de tre tjejerna blir som förälskade i musikinstrument i ett skyltfönster och hur deras liv därefter kretsar kring hur de ska få ihop pengar till instrumenten så att de ska kunna starta upp ett band. Tiden då de använder musiken som utlopp och uttryck för inre frustrationer är en tid laddad med ödesmättat allvar, betydelsefullhet och omedelbarhet, som om de upplever att världen är hotad och tiden håller på att rinna ut. I själva verket är det barndomstiden som håller på att rinna ut och världen som är hotad är den där vänskap går före allt, en värld fri från cynism, i vilken tre vänner är beredda att ta sig an världen utanför.
 
Just nu kan man se Lukas Moodyssons "Vi är bäst!" på Sveriges biografer. Filmen har visats på olika filmfestivaler och brittiska och amerikanska filmkritiker har varit hänryckta av Lukas Moodyssons tappning av Coco Moodyssons serieroman. Både filmen och boken bjuder på stor glädje.

/Johan

tisdag 15 oktober 2013

The man who rained av Ali Shaw

Som jag älskade Flickan med glasfötter, och som jag längtade efter att få läsa något mer av författaren och ville att Ali Shaw skulle skriva sin nästa bok på en gång! När så The man who rained kom hade jag absolut inte tålamod att vänta på någon översättning utan valde att läsa den på engelska. Förutom en del beskrivande naturord som jag inte hade koll på flöt läsningen på väldigt bra och jag är glad att jag inte väntade.

Elsa har vuxit upp med en pappa som jagar oväder - när en tornado eller ett åskväder är på gång beger han sig till platsen där han kan studera det hela från första parkett. Elsa har många tidiga morgnar smugit ut med sin pappa för att få vara med och bevittna det fantastiska skådespel som ett oväder kan utgöra. Det blir dock också ovädret som tar hans liv och lämnar Elsa med en stor sorg och en längtan att komma bort från sitt liv i New York. Hon har länge fascinerats av en plats hon en gång såg från ett flygplansfönster: ett samhälle som ovanifrån såg ut som ögat i en tornado. Hon lyckas ta reda på samhällets namn; det mycket passande Thunderstown, och beger sig dit för att börja ett nytt liv. Här lär hon känna Finn, en man som inte är som alla andra. Han bär nämligen på en storm inom sig, och kan bokstavligt talat förvandlas till ett regnmoln. Det är inte bara Finn som är sådan, flera djur i trakten är också delvis uppbyggda av olika väderfenomen. Självklart är människorna i byn väldigt misstänksamma mot dessa onaturliga varelser, och Elsa blir gång på gång varnad för att umgås med Finn.

Jag tycker mycket om tonen och stämningen i boken, och att saker får vara så där härligt och självklart magiska. Det är liksom helt naturligt att kanariefåglar består av solsken, när man läser det så tänker man bara ja! självklart! Det är många, många fina scener i boken och jag tycker hela idén är mycket väl genomförd. Boken påminner en del om Alice Hoffmans The ice queen, som jag också tyckte väldigt mycket om. Som ni ser är omslaget också sådär fantastiskt, i samma stil som hans förra.

Men, enligt mig så håller boken inte riktigt samma klass som Flickan med glasfötter. Det hade varit nästintill omöjligt att skriva en bok som jag skulle fastna för lika mycket, så det känns nästan orättvist att jämföra, men en liten liten besvikelse blev det allt. Jag längtar dock även denna gång något helt otroligt efter Ali Shaws nästa bok, som han enligt uppgift ska sitta och skriva på i detta nu. Skriv färdigt den snabbt Ali!

/Helen