Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



tisdag 8 maj 2012

Taklagsöl - ett mästerverk som hamnat i skymundan?

Med anledning av 100-årsjubileumet av August Strindbergs bortgång anordnande vi igår en lyckad temakväll i hörsalen. En av böckerna som nämndes var Taklagsöl.

Taklagsöl är den relativt okända och bortglömda novellen som Strindberg författade i slutskedet av sitt liv. Den utkom 1906 och buntas ihop med berättelsen Syndabocken i nationalupplagan Strindbergs samlade verk. Taklagsöl räknas som den mest självbiografiska novellen förutom Ensam, bland annat kan vi se smärtsamma spår från äktenskapskrisen mellan Strindberg och Harriet Bosse.

Novellen utgörs huvudsakligen av en monolog från den morfinyrande huvudpersonen och konservatorn Gustav. Han ligger för döden och känner därför ett behov av att bikta sig inför den halvlyssnande sköterskan som vakar vid hans sida. Gustav väljer ut enstaka händelser ur livet som han berättar om. Han pendlar mellan faktiska återgivelser, harmoni och hatiska utbrott.

En inledande nyckelscen är den då han för första gången besöker sin före detta hustru och son. Han återvänder till deras gemensamma bostad och har med sig en noga utvald present till sin fyråriga son. Det är en grafofon där en ondsint rytande korpral och en galet skrattande clown gör så att pojken brister ut i gråt av rädsla. Modern tröstar och Gustav försvinner därifrån. Det är en mycket smärtsam scen där Gustav gör sitt yttersta för att reparera ett fördärvat äktenskap och misslyckas. Det är den sista gången Gustav träffar sin familj. Vi får även en inblick i hur livet i skärgården tedde sig då de fortfarande var äkta makar – dock med synliga sprickor i äktenskapet på grund av hustruns växande intresse för ett liv utanför hemmet. Gustav får istället ansvara för hushållet medan hustrun är ute och roar sig (det därmed mycket synd om mannen…)

Strindberg hoppar i kronologin, texten är rapsodisk och hallucinatorisk. Det är en smärtsam läsning där huvudpersonen skuldbelägger och försöker rannsaka sig själv. Den inre monologen är osammanhängande och rapp och pendlar mellan realism och ångest. I en tre år gammal artikel av Magnus Halldin från Svenska Dagbladet liknar han den inre monologen med Molly Blooms ”stream of consciousness” från det sista kapitlet i Ulysses. Halldin menar även att detta är Strindbergs främsta modernistiska verk – ett mästerverk.

/Sara

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar