Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



fredag 28 april 2017

De vassa tändernas skog av Carrie Ryan


Då och då läser jag gärna en bok från ungdomshyllan, där finns en värld av fantastiska berättelser att botanisera i. Framförallt om jag har tappat sugen för läsningen, vilket händer ibland, att jag blir lite lästrött. Det finns så många bra ungdomsböcker som ger en den där känslan av att man som läsare nästan slukas av historien, så man vill bara fortsätta och fortsätta.
Jag har länge tänkt att jag skulle ta mig an den zombietrilogi som Carrie Ryan har skrivit, men det har inte blivit av. Men i helgen som gick läste jag första delen, De vassa tändernas skog. Och jag var minsann inte mätt på zombies jag inte!
Boken utspelar sig i en tid som man som läsare inte riktigt kan bestämma, men det känns ändå mest som i en nära framtid. Om någon har sett filmen The Village av M. Night Shyamalan, så vet ni vilken känsla jag letar efter. Precis som i den filmen så lever vår huvudperson Mary i en isolerad by ute på landsbygden, omgärdad av stängsel och vakttorn. Människorna som bor där är kontrollerade av två saker, dels Systerskapet som från sin orders högkvarter styr det lilla samhället med järnhand. Men dels det, eller dem, som finns utanför stängslen. I de vassa tändernas skog lever nämligen något. Något eller några som gärna vill komma in i byn och mumsa på de som bor där.
Infektionen spred sig för många generationer sedan som en löpeld över världen, och Mary och hennes vänner tror att de är de enda som finns kvar, den här lilla klicken av människor som vägrar att ge upp. Men långsamt förlorar de en efter en till den hungriga världen utanför, och snart så står kanske den man älskar mest på fel sida stängslet och vill äta ens hjärna. Men Mary vägrar att finna sig i Systerskapets regler och de traditioner som det lilla samhället lever efter. Hon drömmer om att slå sig fri, och hon drömmer om en värld bortanför skogen. Mary har sedan barnsben hört historier viskas om havet, ett oändligt blått glittrande väsen. Och hennes drömmar påverkar mer och mer hennes vardag. En vardag där hennes dröm slår en kil mellan henne och mannen hon älskar, en dröm som snart tar över hennes verklighet.
Det här är en brutal historia där allt man håller kärt ständigt hotas och där man på nätterna hör de infekterades käkar tugga efter en. Och det är hjärteskärande läsning, samtidigt som det är spännande. Jag blir nu mer än sugen (ursäkta dålig vits) på nästa del i serien! För man kan helt ärligt inte tröttna på zombies ändå. 

 / Malin

fredag 21 april 2017

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez


I påskhelgen läste jag den här nya samlingen noveller av Mariana Enriquez, en argentinsk författare och journalist. Och vilken resa det blev!
Den här boken är som ett påskägg fullt med de svartaste av hårda karameller, och ett Buenos Aires som jag aldrig stött på tidigare. En stad som omges av att magiskt pulserande ljus, samtidigt som den är ett virrvarr av förfall och ondska.
Enriquez språk ber inte om ursäkt, och som läsare är du snart fastnaglad även om du kanske skulle vilja komma undan. Författaren rör sig på klassisk mark både när det gäller skräck och magisk realism, med detta är ändå en bok som står ut på egen hand.
Det vi förlorade i elden rymmer tolv stycken, rätt så korta noveller. Det handlar om unga kvinnor som brinner i protest, seriemördare som rör sig likt skuggor längs disiga gränder, socialarbetare som förtvivlat försöker rädda förvildade barn, nygifta kvinnor som tröttnar på sina pompösa män och en flod som väcker de döda till liv. Allt är ackompanjerat av en stad i ständig rörelse, där fattigdom och vidskepelse går hand i hand. Vid varje gathörn ryms små altare till olika helgon, och vid varje trottoar en hel värld att upptäcka.
Boken genomsyras av starka kvinnoporträtt blandat med en frän samhällskritik. Det är inte varje novell som avslutas med att alla dina frågor fått svar, men det gör inget, det är en del av novellens charm tycker jag.
Den här boken är briljant på många sätt, men jag vill även höja det minsta av varningens finger för att den är rätt så mörk. Novellerna är både grafiska och ibland snudd på för otäcka. Men för mig så var varje ilning längs ryggraden värt det, för jag fick under läsningens gång ta del av en magisk värld i en stad som nu brinner i mig. 

 / Malin

onsdag 19 april 2017

The Last Ship av Sting

Sting, allsidig musiker tillika aktivist som kämpar för de folk som hotas av att regnskogen de lever av håller på att försvinna, har på det här albumet satt toner till sina känslor inför hans hemtrakters borttynande varvsindustri. Musikalen med samma namn, byggd kring albumets låtar, är både ett triangeldrama och en David-mot-Goliat-historia om arbetarnas kamp mot en marknadsstyrd värld.

Kritikerkåren hyllade musikalens överväldigande musik, även om man såg svagheter i dramat. Albumets musik, dess medryckande sång ibland påminnande om irländska ballader och dryckesvisor, kan avnjutas även om man inte följer med i berättandet. Sting må vara ojämn, men i sina bästa stunder, som "Fields of Gold", "Fragile", och det här albumets "When the Last Ship Sails", visar han varför han är värd Polarpriset han förärades med tidigare i år.

/Johan

torsdag 13 april 2017

Gul läsning i påsk!


Så här i påskveckan så gick jag ett varv i biblioteket för att hitta några soligt gula böcker som ni kan avnjuta till påskägget.
Kanske en rolig ljudbok kan vara något? Karin Brunk Holmqvist har skrivit en mängd finurliga och fnissiga böcker, bland annat Rapsbaggarna som handlar om bröderna Henning och Albert vars alltför lugna liv ställs på ända när barndomshemmet ska göras om till behandlingshem.
Sara har här skrivit om romanen Som hundarna i Lafayette Park av Anneli Jordahl, där vi får följa Jeanette som varit änka i flera år, och hur hon tampas med sin sorg och ensamhet. Men det är även en roman om klasstillhörighet och sökandet efter en plats i sitt eget liv.
För de yngre så kan det vara skoj att samlas runt den här gula boken, Roliga fakta och otroliga myter om kroppen av Paul Mason. En slags sant eller falskt bok om kroppen, där det ställs olika påståenden som man sedan får klarhet i. Är det verkligen sant att kroppen består av så mycket järn att det räcker till att tillverka en spik? Blir man förkyld om man går ut med vått hår?
Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker är en annan gul bok som Tuija bloggat om här. En väldigt omtyckt berättelse där vi bland annat får följa Tin Win som lever i Burma och som kan höra sin älskades hjärtslag på flera hundra meters håll. En varm roman om kärlek och sällsamma livsöden.
En annan stark roman är Anuradha Roys bok En karta över omöjlig längtan som handlar om en indisk familj i tre generationer. De bästa vännerna Mukunda och Bakul kommer från olika bakgrunder men med samma hårda uppfostran. Så länge de två bara är vänner så tillåts de leva som de vill, men när känslorna mellan dem djupnar så skiljs de år. En mustig och vacker berättelse att sjunka ner i, helst i en skön fåtölj.
En gul äventyrsroman får även den plats i det bokliga påskägget! I Myteriet på Bounty av John Boyne så följer vi den fjortonårige John Jacob Turnstile som gripits för ficktjuveri och ska kastas i fängelse på obestämd tid. Men då griper ödet in och han blir istället erbjuden att mönstra på ett skepp. John är en fullständig novis på området, men allt måste väl vara bättre än fängelset? Nja, det beror på vilket skepp man hamnar på.. För John går ombord på Bounty med dess kapten William Bligh och skutan styr mot Tahiti. Så tar berättelsen en annan vändning och John får en stor roll att spela i denna välkända historia.
Slutligen, så tycker jag alltid att det är värt att återvända till den magiska världen runt Harry Potter. Harry Potter och det fördömda barnet är den åttonde historien om den numera vuxna trollkarlen Harry. Den utspelar sig nitton år efter den senaste boken och när vi nu möter Harry Potter igen så är han en rätt så trött och stressad flerbarnsfar som försöker leva upp till sitt rykte. Och för hans son Albus är det faktiskt ingen höjdare alls att ha en världsberömd far som lite har glömt hur man ska vara pappa. Boken är ett teatermanuskript men det stör inte läsningen alls, jag är bara så tacksam att få vistas i den här världen en gång till. Det är både roligt, spännande och sorgligt.


Glad påsk önskar vi på Bokstugan!


/ Malin

tisdag 11 april 2017

Stockholmsskildringar

Efter de hemska och ledsamma bilder vi sett från Stockholm under helgen som gick, vill vi gärna lyfta fram några exempel på hur denna fina stad skildrats i litteraturen genom tiderna. Många tänker nog direkt på Fogelströms serie som börjar med ”Mina drömmars stad”. Den unge Henning är på väg till Stockholm för att söka arbete och i bokens inledning får han en första skymt av staden. ”Den väntade på honom, staden som så länge funnits i hans drömmar. Kvällssolen slickade tak och torn glänsande blanka, slängde glitter i vattenflikarna som smög in mellan gyttret av hus. Grå berg reste kala klippor över trädgårdarnas och tobaksfältens frodiga grönska.”


I Röda rummets första kapitel ”Stockholm i fågelperspektiv” gör Strindberg en berömd inflygning över staden, samtidigt som han presenterar sin huvudperson, Arvid Falk. ”Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden; ångvinscharna snurrade nere i stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade i järnvågen, slussvaktarnas pipor visslade, ångbåtarna vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussarna hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen; stoj och hojt i Fiskargången, segel och flaggor som fladdrade ute på Strömmen […]”

En liknande beskrivning av staden från ovan gör Louise Boije af Gennäs i ”Högre än alla himlar”, första delen i hennes trilogi som utspelar sig i Stockholm i början av 2000-talet. ”Ett skimrande istäcke låg över Riddarfjärden likt ett tunt lock av glas på det fyragradiga vattnet i behållaren Mälaren med dess stillastående, sömniga invånare fyllda av drömmar om somrar som gått och somrar som komma skulle, över sedan länge glömda båtvrak och myntsamlingar täckta av slam liksom över sjögräsklädda sluttningar och kvävemättade stenbumlingar nere i kolmörkret.” Med början på nyårsafton 1999 får vi följa sex nära vänner under det nya millenniets första dramatiska decennium.

Andra författare som låtit sina böcker utspela sig i Stockholm, med fina skildringar av staden under olika tider är t.ex. Hjalmar Söderberg, Klas Östergren, Agneta Pleijel, Heidi von Born och Astrid Lindgren.

/Åsa

torsdag 6 april 2017

Främlingen av Harlan Coben


Harlan Coben är en produktiv herre, han har gett ut runt 30 böcker genom åren. Men jag har inte lyckats läsa en enda, tills nu. Jag var liksom på humör för något lättsmält men ändå spännande. Då tänkte jag att det var dags att ge Coben en chans.
I den nya boken, Främlingen, får vi möta Adam. En man i sina bästa år, två pojkar och en vacker och omtyckt fru. Corinne är så perfekt tycker Adam, han kan knappt förstå att han hade en sådan tur, att hon föll just för honom. Livet är lite så där lagom rosaskimrande amerikansk villa i välmående förort om ni förstår vilken bild som målas upp. Redan där förstår man som läsare att den här idyllen ska någon slå i spillror.
När vi kommer in i handlingen så befinner vi oss bredvid Adam på ett slags föräldramöte eller föreningsmöte där det gäller vem av deras barn som ska bli uttagna i årets lag. Det är heta känslor och lagom dålig stämning. Men Adam får fram det han vill ha sagt, och känner sig rätt så nöjd med att han dessutom lyckades klämma åt en av tränarna. Just då kommer det en främling fram till Adam och viskar något i hans öra. Något som rör Corinne. Något som ställer hela deras liv på ända. Adam blir för ett ögonblick mer vilsen än ett bortsprunget barn i en livsmedelsbutik. Men han bestämmer sig snart för att konfrontera sin fru med det främlingen har sagt. Så plötsligt försvinner Corinne. Hon är spårlöst borta med bara ett sms att hålla fast vid.
Tiden går, och Adam blir mer och mer desperat. Vad det som främlingen viskat sant? Var är Corinne? Och vem är främlingen? Långsamt börjar Adam nysta i både sitt eget liv och andras. Snart visar det sig att den mystiske främlingen verkar ha varit rätt så upptagen i det lilla samhället. Hur många hemligheter klarar en stad av? Snart pyr det överallt och i elden finns ingenstans att fly.
Cobens bok är en lagom nagelbitande sak, som puttrar på i maklig takt, men ändå så att jag ivrigt bläddrar vidare för att se hur det går. Jag är inte helt överrens med slutet, jag hade kanske väntat mig något annat. Men ibland när man ska läsa en bok, så vill i alla fall jag låta hjärnan vila en stund och bara gotta ner mig i en lagom bra berättelse. Harlan Cobens Främlingen ger mig just det. Och jag tror nog att jag vill bekanta mig med hans andra böcker. Det är dessutom snart påsk, så passa på att låna hem denna som påskekrim!
/ Malin

tisdag 4 april 2017

Ancillary Justice av Ann Leckie

Då en kompis berättade att hon nu i vår skulle läsa Ancillary Justice för andra gången blev jag nyfiken på den här omtalade boken, särskilt eftersom det är en bok som tillhör en genre som ligger mig varmt om hjärtat. Min nyfikenhet växte då jag läste om den kultstatus boken fått och att den vunnit både Arthur C Clarke Award och Hugo Award, de mest prestigefyllda priserna inom science fiction-litteraturen. Dock är boken än så länge ej översatt till svenska.

Romanen utspelar sig i en avlägsen framtid där bebodda planeter ingår i ett imperium vars soldater är "ancillaries", styrda av artificiell intelligens. En sådan soldat är Breq, som i bokens inledning räddar livet på Seivarden, en officer hon en gång kände. Breq söker efter de som förstört hennes skepp och orsakat att hon är strandsatt i en värld av is, fast besluten att skipa rättvisa. Då kön förlorat sin betydelse i Breqs androgyna värld förekommer ingen urskiljning mellan kvinnliga eller manliga attribut, vilket bryter ner förutfattade meningar vi har om könsroller. Då Breq tidigare haft nästintill ändlös information tillgänglig om sin omvärld måste hon nu, frånkopplad från det närmast allvetande skeppet, agera i blindo och förlita sig på sig själv.

Låter dessa idéer bekanta? Låt vara att man ibland i svartsynt ennui upplever att allting är en upprepning. Ens fantasi kan dock öppna upp nya sätt att se på världen. Och om det finns mycket nytt under solen, hur mycket nytt väntar oss då inte om vi blickar ut mot fjärran solsystem? Leckie lånar förvisso friskt från tidigare science fiction-böcker. Men mycket är orignellt, och även om det som väcker förundran är bekant, förtar det inte kraften i det förundransvärda. Då man förnimmer idéer besläktade med Leckies inser man att det finns mycket att hämta i genrens fruktsamma släktträd av idéer, där gamla koncept förgrenar sig till något nytt och spännande. Leckie har plockat från dessa dignande grenar med respekt inför tidigare mästerverk, även om en del klichéer kan tyckas vara för lågt hängande frukt. Men det här är trots allt en bok som vidgar vyerna.

/Johan

torsdag 30 mars 2017

Romanerna om Patrick Melrose vol. 1

Den första boken om Patrick Melrose gavs ut på svenska i höstas, och fick då strålande recensioner. Den består av tre delar som Edward St Aubyn skrev och gav ut som kortromaner på 1990-talet.

I den första delen möter vi Patrick som femåring. Han växer upp i ett överklasshem i södra Frankrike. Hans far David är läkare och före detta konsertpianist, men lider av reumatism och arbetar inte längre. Modern Eleanor, är amerikanska och den som i själva verket försörjer familjen med ärvda pengar. David är sadistiskt lagd, och kan vara både nedlåtande och grym mot sin omgivning, framför allt mot hustrun och sonen. Eleanor dövar sina känslor med alkohol, och ser åt ett annat håll när sonen blir utsatt. Faderns grymheter mot Patrick kulminerar den dag när han våldtar honom för första gången.

Del två följer Patrick när han vid 22 års ålder reser till New York för att hämta hem sin döde fars aska. Han är då djupt nere i ett avancerat drogmissbruk, där tillvaron bara består i jakten på nästa fix. På något sätt lyckas han ändå hålla skenet uppe och rör sig fortfarande i samma överklasskretsar som föräldrarna gjorde. I del tre har han hunnit bli 30 och kommit ur sitt missbruk. Handlingen kretsar kring en fest hos ett par bekanta till Patrick, och blir som en satir över den brittiska överklassens sociala spel. Under den fina ytan döljs intriger, svek och skvaller.

Den första delen är väldigt stark i sin beskrivning av de övergrepp Patrick utsätts för som barn, med faderns grymhet och moderns passivitet. Andra delen är bitvis jobbig läsning med den detaljerade beskrivningen av drogmissbrukets vardag, men där finns också en svart humor. Ibland blir det rent komiska situationer, som när Patrick bär runt på sin fars aska över halva New York, och sånär glömmer den på ett hotellrum. Tredje delen blir mer som en epilog där han bara figurerar i utkanten av handlingen, men den tillför också en känsla av ett slags avslut. Språket genomsyras av en torr humor med mycket sarkasm, som känns väldigt brittisk. Utan att ha läst den engelska förlagan vågar jag säga att översättningen är ett nytt mästerverk av Erik Andersson.

Härom veckan kom volym 2 av Romanerna om Patrick Melrose på svenska, och även den har fått fina recensioner. Böckerna ska förstås filmatiseras, och rollen som Patrick Melrose kommer att spelas av Benedict Cumberbatch, vilket känns som det enda rimliga valet!

/Åsa

tisdag 28 mars 2017

Elwan av Tinariwen

Blues och rock har sina rötter i den västafrikanska folkmusiken, och speciellt musik från Mali anses ha sått fröerna till det vi idag känner igen som blues. Tuaregbandet Tinariwen, som började sin bana i ett flyktingläger, tvingades spela in det här albumet i USA och Marocko efter att kriget i hemlandet Mali intensifierats. Tinariwens sång utförs av olika bandmedlemmar beroende på vilken stämning och atmosfär man eftersträvar. Gitarrerna har alltid haft en framträdande roll i Tinariwens musik och det är lätt att drunkna och förlora sig i de drömska tonerna, nu dock, i krigets kölvatten, kanske mer melankoliska än någonsin.

/Johan

torsdag 23 mars 2017

Midnattssolens timme av Cecilia Ekbäck


Jippie tjohej, en ny bok av Cecilia Ekbäck! Perfekt tänkte jag, och plockade med mig den på fjällresan. Vilket för övrigt var en perfekt miljö att läsa denna pärla i, då den utspelar sig högt upp i Lappland vid foten av det ständigt ruvande berget Svartåsen. Även Ekbäcks förra bok, I vargavinterns land, utspelar sig vid Svartåsen men då 1717. Jag var väldigt förtjust i den boken och har tänkt på den ofta sedan jag läste den. Jag skrev ett inlägg på bloggen om den, som du hittar här. De här två böckerna är dock helt fristående från varandra, de har platsen som gemensam berättare med det är allt.
Men nu vidare till den nya boken, Midnattssolens timme! Nu är det år 1856 och återigen präglas Svartåsen av mörka händelser. Tre män; en präst, en lagman och en nybyggare har hittats brutalt mördade inne i byns prästgård. På golvet bredvid dem sitter en blodig man med kniv som inte säger ett knyst. Men eftersom han är same så kastas han omedelbart i häktet, oavsett bekännelse eller inte. Ryktet om de grymma morden i Svartåsen får snabbt vingar upp till Stockholm och hamnar på justisteministerns bord. Det är extra besvärligt med omständigheterna i Svartåsen, eftersom kungen vill sälja sina gruvor i området och ett trippelmord kan lätt lägga en viss sordin på stundande affär.
Justitieministerns svärson, mineralogen Magnus Stille blir skickad till platsen för att undersöka händelsen. Eftersom att han av en händelse behöver kartlägga fyndigheterna i berget så har han en anledning att flyga under radarn och samtidigt nysta i det som hänt. Med sig på resan får Magnus något motvilligt sin svägerska Lovisa, som hamnat i onåd hos sin far och blir bryskt ivägskickad för att klara sig på den tuffa resan bäst hon kan.
Men på Svartåsen frodas hemligheterna i skuggan av det hotfulla berget. Inget är som det verkar, och i skuggorna smyger ständigt undflyende gestalter förbi. Den som ser allt är den samiska kvinnan Ester, men hon sitter tyst vid sin lägerplats och bidar sin tid. Ska den allvarliga men samtidigt hetsiga Magnus få de svar han söker? Och hur ska Lovisa passa in i Svartåsen, med sina snåriga tankar och sitt trasiga inre? Mörkret sänker sig över Svartåsen, ännu en gång. Midnattssolens timme drabbar mig lika mycket som Ekbäcks förra bok, jag är så glad i hennes kärva men målande språk. Allt är ackompanjerat av det stora mörka berget vars skugga kastar sin långa hotfulla arv genom tiderna och över människorna som bor där. På samma gång vilar det en skörhet över berättelsen, över det Sverige som en gång var och hur vi även då inte kunde hejda oss från att stöta bort de vi såg som annorlunda. Det är en fängslande bok, ständigt i samspel med den hårda natur som vi människor bosatt oss i. 
/ Malin